Se och röra, men inte köpa. Foto: Jessica Gow

Kristin skrev om Kazooms tråkiga utflyttning från Friisgatan igår. Jag förstår hur Dana till slut fick nog. Det måste vara hårt att driva butik som går ut på att saluföra personlig passion. Eller att driva butik i allmänhet. Det är ingen tvekan om att det kommer bli ett hål i gatan där man tidigare hade Malmös bästa källa för eskapism. Men jag vill ändå uppmana folk att fortsätta besöka Malmös fina småbutiker - även om de inte tänker tömma fickorna där.

En stor del av charmen med att köpa second hand är själva sökandet. Bläddrandet mellan 20 slitna skinnjackor för att hitta en som ser lagom Erin Wasson-nött ut utanför sitt kontext. Desto mer sliten butiken är, desto fler Lindex-toppar den bästa kråstoppen trängs med - desto bättre är fyndet i slutändan. För second hand-shopping handlar ofta om just “fyndandet”. Man vill hitta plagg som gör att man kan checka av ‘unik’, ‘billigt’, ’snyggt’ och kanske till och med ‘miljövänligt’ från argumentlistan i sitt huvud. Man vill att köpet ska kännas som en seger.

Därför skiljer sig besök i affärer som Kazoom sig åt från andra second hand-butiker. Här var urvalet redan gjort. Här vadade man inte genom IKEA-muggar och gamla ÖB-lager för att hitta bra köp. Här stod De Goda Köpen mer eller mindre uppradade på hyllor. Butiksägaren hade noggrant samlat prylar i en massa år. Hon hade INTE plockat upp överfyllda ICA-påsar med plagg från trottoarkanten som hon sedan hängt upp på plastgalgar. Butiken byggdes upp runt handplockade klenoder, retrogoods i gott skick, märkesvintage och en hel del kufiska prylar som gjorde att helhetsupplevelsen kändes ungefär som att smyga in i en excentrisk, men väldigt fin, skattkista.

Folk har vant sig vid att second hand ska vara billigt. Man får kämpa lite för att hitta rätt, men sen ska det vara billigt. Kazoom fick rykte om sig att vara dyrt, men detta var delvis tack vare att prisjämförelsen gärna gjordes med second hand-butiker/kedjor som arbetar med skänkta kläder. Man satte likhetstecken mellan second hand-butik och second hand-butik, när det egentligen rörde sig om helt olika världar. Rimligtvis går det inte att jobba med samma marginaler som organisationer vars inköp är gratis (och vars kläder inte ens tvättas innan de säljs vidare till konsumenten) och när man inte vill driva en butik som inte har en loppis som stilmall.

Visst ska plagg från kedjorna gå ner rejält i pris för att de ska vara värda att köpa. Det är ingen snack om saken. Men det var inte Kappahl-plagg som hängde på Kazoom. Det var till exempel bortglömda kläder från en gammal Kansai Yamamoto-kollektion. En sådan sak kan man inte förvänta sig att betala Myrorna-priser för - om man inte vill hänga som en igel på Ebay, det vill säga. Tradera går i princip inte att jämföra med. Sist jag såg en Margiela-halsduk till salu där, hade försäljaren marknadsfört den med “i Acne-stil”. Öh? Kanske är det samma personer som behöver en Acne-liknelse för att köpa Margiela som blev förolämpade av Kazooms prissättning.

Samtidigt kan jag känna att det är synd att många känner sig rädda för att gå in och kolla i små butiker om de vet att de inte kommer köpa någonting. Jag känner igen mig i rollen att ge en komplimang i stället för än en femma. Det är dumt när man som butiksbesökare blir någon sorts skambock. Det här är förresten inte riktat mot Kazoom, utan mot små butiker i allmänhet.

Det fanns en klädbutik som jag gillade så mycket att jag alltid kände att det var mitt ansvar att ge den mina pengar. Jag brukade köpa typ en herrtröja eller en bolero för att inte lämna butiken obekräftad bakom mig. Ofta ledde det till att jag inte gick dit så ofta, för att jag inte hade pengar eller inte vill känna mig tvingad att köpa - alternativt gå därifrån tomhänt som en skurk.

En anledning till att jag känner så här är säkert att för att jag själv har jobbat i klädaffärer en hel del. Jag vet att man som butiksbiträde faktiskt blir irriterad på människor som kommer in och networkar och provar och petar och försöker bli kompis och aldrig någonsin köper någonting. Ibland har man bara lust att skrika: KÖP eller låt mig spela harpan i fred.

Men helt ärligt: när man har en butik så måste man faktiskt räkna med att folk intresserar sig och vill peta och vill prata. Utan att köpa. Det är ett bra kvitto. Det är synd att det blir någonting negativt. “Browsandet” är en del av klädbutikernas vardag. Man kan inte förvänta sig Konsum-köer - om man inte är Primark det vill säga. Att man nästan skyller dåliga inkomster på de människor som faktiskt kommer in och tittar, blir en sorts sned reaktion. Bara för att de är närmre än de som trippar förbi på gatan utan att ge butikssortimentet en enda blick.

Alternativet är att låsa dörren och sätta upp en ringklocka på dörren och förlora ett par spontanköp och bara släppa in de som är mest köpinriktade. Och hur kul är det? Då finns det i princip ingen anledning att inte öppna webbshop och sitta hemma i pyjamas med sina prylar i stället.

Det jag vill ha sagt är: jag tycker alla som har lust ska besöka sina favoritskattkistor och peta sig trötta. Det är en av konsekvenserna (och fördelarna!) av att ha butik. Det går inte att få någon köpgaranti hos kunderna som kommer förbi. Klädbutiker är inte museum, men ’shopping’ är inte heller bara chip’n'pinning.