Håller jackan stängd med högerhanden. Något nytt. De två framstyckenas i ett rejält grepp. Sedan när jag promenerat hätskt tillräckligt länge för att få upp pulsen, och värmen, då släpper jag. Låter jacktygen fladdra i vinden, befriar tryckknapparna och dragkedjan från sin funktion.

Jag äger kanske inte ett enda plagg som sitter ‘perfekt’ på. Som man inte måste knyta, gömma, eller bygga upp. Undrar när det blev så. Att jag inte kan ha mina byxor utan att bära dem med lång kofta som täcker blöjrumpa, att mina skjortors kragar måste hållas på plats av broscher, att mina skor måste fyllas med strumpor för att passa.

Folk pratar, de konstaterar självsäkert att de gillar plagg som de kan bära varje dag. Som sitter som en ’smäck’, som de bara kan dra på sig. Som sitter bara sådär. Kvar. Nonchalerar blåsiga rulltrappor eller fyllevarv på golvet. Klär kropp som god vän, som väpnare. Det ska inte kännas som man klär ut sig, säger de

Och jag bara förstår inte. Kan inte ha långvariga relationer med de där plaggen. Till ‘aa-fodralet’, till Acne-jeansen. När det gäller vardagsekipering klär jag hellre ut mig. Desto mer jag tänker på påklädningen, desto mer vill jag att den ska kännas, inte bara synas. Det är som att den inte syns när den inte käns. Därför lämnar jag lägenheten i någon sorts ofullständighet, i plagg man måste HÅLLA i, eller hjälpa lite på traven. Min garderob har blivit som ett dagis för bråkiga barn. För det mesta vill jag bara återinföra barnagning, men nä, det går ju inte. Man skadar inte sina barn, man bara uppfostrar dem så gott det går