Tillåt mig att säga ha-ha.

På tala om Boyzone alltså.

Kolla Ronan! Så liten och tight.

“What should happen now of course is that the boys put on a dazzling display of pop excellence, so impressive it wipes the smirk right off his face. In true Hollywood-style that’s just what would happen. Sadly, this clip was made in Dublin.”

Dansen är inte så kul dock. Jag har inte skrattat åt dans sen Ricky Gervais spontandansade på Comedy Relief-avsnittet av The Office.

Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:

- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.

Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.

Jag ångrar att jag inte var nere och tittade på bygget av Citytunneln när jag hade chansen. Den senaste veckan har jag märkt hur jag blivit plötsligt intresserad av byggnadskonstruktioner. Jag blir tvungen att stanna och titta och fantisera. Jag tror det har att göra med att det är ett fysiskt bevis på att staden växer. Man blir inte överrumplad en dag av nya skyskrapor, nya slicka kontor med människor som myror upp och ner i rulltrapporna. Man kan hålla koll på avstånd. Läs vidare »

AUTUMN A-Z: B SOM I BOOKS SMOKING PAINTING

Felicia och jag letade ny lägenhet. Mäklarna skickade oss till “Tesco Value Flats” vars golvyta inte var större än dubbelsängen vi var tänkta att bosätta oss i. De gömde inte ens undan råttgiftet innan de visade oss sina mest prisvärda rivningsobjekt. Läs vidare »

När jag var högstadieelev var jag bra på att shoppa. Jag sparade alla mina barnbidrag, köpte ingenting på flera månader i sträck och åkte på weekends till London med någon familjemedlem och spenderade allt på olika highstreet-butiker på några dagar. Jag köpte 3 knickers för £7, kommande favoritböcker, VHS-filmer (från kategorin “World Cinema”…), partylinnen med tryck som jag inte kan stå för idag, t-shirts i Camden, smink, tidningar, glitterjeans, fotbollsmerchandise.

Idag har jag totalt förlorat den konsumtionsförmågan som gjorde att det alltid var spännande att släppa ut packningen när jag kom hem. När jag öppnade resväskan igår uppenbarade det sig inte ett spekturm av Topshop-varor sig för mig. Små pastellfärgade sminkförpackningar och West Ham-loggor låg inte som glittriga, fina skatter bland smutstvätten.

Jag saknar den lite. Tiden då storstaden lätt kunde förkroppsligas i en enärmad sweatshirttopp från Miss Selfridge. När jag kunde promenera genom tuggummiskletiga skolkorridorer och ha på mig hemliga rosa trosor med volanger som jag rodnat när jag betalat för på ett pulserande Topshop, under jeansen. Kanske var det Topshop som fick mig att inse att det var okej att bära ‘tjejfärger’. Att jag inte var tvungen att bära något armégrönt varje dag.

Idag har mitt vardagsförhållande med London gjort att jag inte panikshoppar när jag åker dit (förutom de ängsliga sista minutrarna på WH Smith på Stanstead). Jag har också förlorat den där prylförälskelsen som drev mig på den tiden. Jag har blivit dålig på att shoppa. Topshop på Oxford Street ger mig fortfarande fjärilar i magen, men inte lika intensivt som det ger mig huvudvärk.

Det var okej att lida mig genom den senaste veckan när jag blev straffad när jag åt, pratade, gäspade [insert valfritt gapande] av en högersida käke som fick smärta att göra sitt bästa att brotta ner eventuella fördelar med att äta, som till exempel god smak och mättnadskänsla. Det var okej, för jag tänkte att det antagligen var något som gick över. Det är ju ändå det läkarna säger när man kommer förbi med en åkomma. “Vänta ut det, blir det inte bättre kan du komma tillbaka sen och betala för en till titt”.

Det är INTE okej att få veta att: “nej, det går inte över av sig själv, du måste gå till en bettfysiolog. Tyvärr finns det ingen  sådan tillgänglig just nu, de har gått hem för dagen - klockan är faktiskt 13. Akutmottagningen stängde klockan 12. Om du vill kan du betala 1000 spänn extra för att få träffa en jourtandläkare som dock INTE är specialiserad på bettfysiologi.”

JA det kunde jag ju gjort om det inte var så att jag precis varit på storstadssemester och strött mina sista pengar runt mig som vore det mjäll.

OCH JA jag tycker det är värt det att äta trots att det gör ont. Så jag blir inte modesmal på köpet heller.

Satt bredvid ett förälskat danskt par på flyget igår. Hon tog ut sina linser, tog på sig glasögon och la benen över hans knä. Han hade perfekt genomvaxat stubbigt hår och proportionerligt skägg. De tittade i EasyJet-tidningen. På parfymer. Åh, den är så god! utropade hon och tryckte ett trubbigt pekfinger mot en Armani Code-flaska i fyrfärg. Han höll exalterat med.

- Åh, vad roligt att vi båda gillar den! sa hon.

- Ja! sa han.

- Du borde ju köpa den!

- Ja! Taxfree-butiken kanske är öppen på Kastrup? Då kan vi gå in och köpa den då?

- JA! Det är bra för jag har inte haft särskilt många pojkvänner med den parfymen!

- …

- Jag gillar mest när mina pojkvänner har en parfym som jag inte har så många minnen med. Armani Code har bara han som jobbade på flygplatsen haft! Och jag har inte så många minnen med honom, fortsatte hon.

Då kom parfymvagnen förbirullande och hon slängde sig över killen och över mig med pekfingret siktat mot Armani-flaskan och den andra handen djupt nere i handväskan efter VISA-kortet. Killen satt kvar och såg lite nervös ut. På något märkligt sätt tyckte jag det var rätt fint.

Imorgon ska jag presentera mina två pojkvänner för varandra.

Så känns det i alla fall. Men egentligen ska jag väl bara ta med Hannes till London, man skulle kunna klistra på osexiga etiketter som “storstadsweeken” och “parsemester”, men det handlar faktiskt om ett försök på att få en romantisk polygami att fungera. You, me, London. Forever. Mitt hjärta ligger alltid i en blodig hink när jag tänker på det. Han är Paris-förälskad, inte lika hopplöst förälskad som jag är i Big L, men Paris är väl hans halspulsåder. Men jag hoppas att han kan förstå LDN också. Kanske inte falla platt på marken, stanna med tungan mot asfalten och bara lapa, lapa, lapa som jag brukar göra, men nicka och trivas.

P.S. Om ni inte känner igen männen på bilden har ni världens bästa serie att se fram emot. Peep Show. England när det är som bäst. Så långt från den Amerikanska Drömmen man bara kan komma. Observera dock bieffekter i form av ett nästan tvångsmässigt behov av att citera karaktärerna varje dag.

(Serien har visats på TV4 Komedi, men jag antar att det inte är något kvitto på att någon i Sverige sett den ändå.)

Lagar middag, det är säkert för sent. Läs vidare »

Här är lite juice för din höstkalender:

- (update!) Trey Songz @ Babel 20/10
- Guru ft. Solar @ Babel 23/10
- The Streets @ KB-Hallen 27/10
- Nas @ Amager bio 2/11
- Roots Manuva @ Loppen 6/11
- GZA & Lethal Bizzle @ Loppen 9/11
- N.E.R.D @ Vega 10/11
- The Roots @Vega 23/11
- The Game @ Vega 6/12

?uestlove bakom mixerbordet på Vega hösten 2006.

The Game med ett danskt barn på axlarna, Vega vintern 2006.