Äntligen ett nyår värt att planera för. En busslast ut till landet, något sorts boskap som ska grillas (skjutas?), hattar, en lerig åker, vin. Dresscode: uppklätt eller utklätt. Igår tog jag bussen till Ingenmansland, aka Svågertorp, svårmodets slätter. Traskade upp för en gräsbacke, sällskapad endast av ett tjog festande råkor. Nickade, passerade, fick mitt koffeinintag på ett möbelvaruhus (inte ikea), utsikten parkerade bilar. Sen köpte tyg, chiffong och garth pughesqa saker det kommer dröja år innan jag plockar upp ur påsen. Tåg till mamma, hennes symaskin och ett glas testvin inför hennes nyårsrisotto. Lyckades bisarrt nog sy något jag tänker ha på mig ikväll. Ett plagg som jag gjorde utan att ens nudda tyget med saxen. Bara nåla, sy, nåla, sy prova, klart. Mer eller mindre. Det blir svart transparant en gång till. Jag klarar det. Med (julklapps-) benknots brosch och tvåfärgade (julklapps-) Wolfords är jag klar. Har letat hela dagen efter fuskpäls att dissekera, men det blir en slaktad peruk som får agera fotryggsvärmar i stället.

Inte jag dock. Jag sitter och tittar på MTV Top 10 @ 10 och låtsas inte bry mig om att mitt kaffe kallnat för tre Pussycat Dolls-låtar sen. Livet!

Har inte varit utomhus på två dygn nu. Julafton spenderade jag i typiska inomhuskläder, sådana som skulle blåst iväg om jag hade lämnat lägenhetsbunkern: Svart tunt transparent, inte minst flikigt, flygigt och otäckande. Under juldagen lånade jag en tröja jag gett min mamma en annan jul. Kanske den finaste presenten jag gett någonsin, just eftersom jag själv blir alldeles stum när jag tittar på den. Det måste väl ändå vara någon sorts godhet. Att hitta en vintage YSL-blus formad som en badboll respektive cirkustält (där cirkusnyanserna gömmer sig i invikta fält), köpa den och ge den till någon annan. Lånade den i alla fall igår. För att känna lite av auran.

Kön till Systemet ringlade sig lång och fläskig genom Hansa i lördags. Så lång, så bastant och danskarna bara stannade och stirrade storögt, pekade och viskade innan de lutade huvudena bakåt och skrattade innerligt. Lördagen innan julafton, kön som en kobra. En tradition utanför Systembolaget.

Precis som de andra skämdes jag, suckade och doppade hakan i halsduken. Köpte portvin som jag kokade rödlöksmarmelad på och rödvin som jag drack.

Hansa-tomten fotograferades med en miniatyrhund klädd i strass och fotografen berättade i förbifarten att hundens mantel kostade tvåhundrafemtio tusen.

Felicia och jag gjorde ett tappert försök att ingå julstämningskulten genom att köpa de mest sirapssliskiga tomtelattarna vi kunde hitta från själslös kaffekedja. En blivande tradition känner jag, som för första gången invigdes när vi satt en hel december på Starbucks och sörplade full fat milk med cardamon flavour, inte så mycket espresso, innan vi skulle tjänstgöra som julfestservitriser.

Socker och mjölk och kanel och sirap.

Sedan swipe swipe med visa-korten. Happy Holiday y’all.

Åkte till Köpenhamn för två fikor igår, var inte så intresserad av butiksflackandet, svenska kronan ni vet. Gick dock in på ParisTexas för priserna slashades till hälften just igår. Inte för att det gjorde någon skillnad. Kappan jag helst vill ha, den som ser ut som en grå tipi, kostar fortfarande 6000 dkk även efter konjunktursanpassning vilket ju motsvarar cirka en miljon svenska. Precis en miljon mer än jag har kapacitet för just i december. Så mycket julklappar som ska köpas, miljonen tog slut snabbt.

ParisTexas hade även plockat fram en ställning med gammalt gods, aldrig älskade House of Holland-tshirts och scifi-sjalar från Veronique Branquinho (you heard me) och bästa julklappstipset: Junya Watanabe för Commes-jeans för 200 dkk only. This is England-längd och sidstycken i matt svart tyg. Fint ändå. Jag skulle köpa till min pv men de var i japanska tjejstorlekar så jag vågade inte.

Efter glögg och aebleskiver med Sine passerade jag Badeanstalten, som ska stänga och har varit med sabeln över prislapparna. Jag tycker det är ett bra beslut. Att stänga alltså. Om det är något världen inte behöver är det en inredningsmässigt semiambitiös butik med bara dåliga kläder. Inte ens när priserna var nere på -70% fanns det något ens nästan intressant att stirra på. Om det är något världen inte behöver så är det ännu en butik som är nöjd över sin bas av Acne och Samsoe & Samsoe med krydda av “avant garde” som Peter Jensen och Diana Brink… Intressant butikslokal, men totalt menlös klädhängning. Jag kan tänka mig att Badeanstalten skulle funkat som ett billigare Colette. Om man ser Storm som Köpenhamns Colette, skulle Badeanstalten kunna vara den busiga lillasystern. Det kändes någonstans som om det var tanken - med kaffebordsböcker och lite Paul & Joe-smink och någon random sexleksak. Men kläderna, nej, världen behövde dem inte. Och sexleksakerna var kvar på rean.

Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Fy fan vad deppigt, hittade precis min nyårslöftelista från förra året. Är alldelles alldeles för bra på att skriva listor. Det har blivit lite bättre med åren, men det är fortfarande maniskt. Jag använder dem aldrig sen. Jag bara radar upp saker med stora bokstäver i en lång stapel och känner mig tillfredsställd.

I alla fall, nyårslöftena, deppigt. Klippa håret, åka till Nevvan, klara att skriva en roman på 30 dagar, skaffa ett imponerande socialt liv. Det gick sådär. Det enda jag mentalt kan pricka av är att ha flyttat. Och hur kul känns det nu när jag sitter här romanlös och långhårig? Ensam hemma på en fredagkväll?

Det känns sådär.

Men december är inte slut än och hoppet är det sista som överger en. Hoppas jag. Hah.

På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan, Läs vidare »

Det är torsdag och jag vet definitivt vad det betyder.

Systemet har öppet en timme extra.

I en ideal värld skulle Möllans småkiosker vara fyllda med trettiokronorsvin. Dygnet runt.

Men så länge finns alltid det här som tröst:

Möllanvin.

Efter att flera helgtipsare varit duktiga på att namedroppa en viss kaffebar på ett visst möllevångstorg, kändes det som om det var läge att introducera någon som inte har Möllanespresso som söndagsrutin. Veckans heltipsare är Filip Åkerblom, ägare och rostmästare på det nyligen prisbelönta Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan (en hel lång promenad från Möllan).

På fredag öppnar en utställning bland hans kaffeångor. Fem unga konstnärer har fått fria tyglar med kaffesäckar som canvas. Kaffe och konst i en smäll.

Hej Filip, vad ska du göra i helgen?
- Jag tänker gå på H-E-L-P på Amore på lördag. Det är många av klubbarna jag gillar som går samman för välgörenhet och det vill jag stötta.

Och på fredag?
- Imorgon ska vi ju ha vernissage, då har jag nog fullt upp med det. Efteråt blir det nog några glas på Möllan.

Händer det ofta att folk kommer fram och pratar kaffe när du är ute?
- Ja, tyvärr… Malmö är inte en så jättestor stad.

Är Malmö tätt på kaffenördar?
- Jag det är nog den mest kaffenördiga staden i Sverige. Folk är väldigt medvetna.

När jag frågat om söndagssysselsättningar innan, är det många som har svarat att de gärna hänger på café och dricker kaffe. Får jag anta att det inte är din största prioritering på en söndag?
- Nej, verkligen inte. Söndag är min enda lediga dag. Då tar jag lång sovmorgon och går kanske ut på en promenad. Det är den enda dagen jag INTE hänger på café.

Det öppnar en utställning med kaffekonst på caféet på fredag. Vad är kaffekonst? Tavlor som föreställer kaffebönor?
- Nej, det är olika konstnärer som fått vars två kaffesäckar att måla på.

Hur konstnärerna - Simon Diamant Silfverberg, Karolina Wojcik, Fredrik Alfsson, Niklas Asker och Aurora Percovich - tolkat uppdraget går att kolla in över en cappuccino från och med imorgon och två månader framåt.

Mer information om välgörenhetsfestandet i samband med H-E-L-P, finns här.