På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan,

sneddar ner mot kontoret på torget

Det är den promenaden jag saknar mest i mitt hemmifrånjobbande liv just nu.

Tanken har slagit mig. Att låtsasgå någonstans tidigt. Stressa in i duschen, mosa rougeborsten mot kinderna

och sedan skutta ut på trottaren med vädret liksom godkännande kallt mot ansiktet. Sen gena genom samma gamla gator,

förbi folk som också är på väg till sina jobb, som står och håller fingret på ett butiksfönstergallerknapp, eller som tar första klunkenav morgonkaffet. Laptops som smäller mot ytterlåren, gator som sopas.

Det blir inte vardagsslentrian,

det borde bli det, men det blir det inte.

Jag har aldrig hatat att gå till jobbet på morgonen. När jag tänker tillbaka på när jag gjorde det sist, känns det helt overkligt. Jag promenerande knappt, var mer hopsande. Det var alltid soligt, men kallt, jag var så ren och så välklädd. I verkligheten var det såklart inte så (det var i England for christ’s sake!), men ungefär så euforiskt lurar mitt minne mig att det var.

Och att det var i Bloomsbury (och att jag passerade Charles Dickens gamla hem och Virgina Wolfs gamla hängställen varje morgon) det bidrar ju till utopikänslan såklart.

Jag minns trädgårdsmästaren i Russel Square, duvorna på gångstigen, att bränna tungan på det äckliga kaffet som nu i efterhand efterkonstrueras som gott.

Skulle mina morgonpromenader till jobbet filmsättas skulle soundtracket vara U2 - Beautiful Day. På den nivån är det.

Men tyvärr funkar det inte att låtsasgå till jobbet. Det blir poserande. Jag känner mig inte delaktig i niotillwhateverstressen,

den är inte min.

I stället fastnar jag vid att vara en förvirrad flanör, nej en slacker. Håller liksom inte samma tempo, har inte tillräckligt kontorsmiljöanpassade kläder.