Kön till Systemet ringlade sig lång och fläskig genom Hansa i lördags. Så lång, så bastant och danskarna bara stannade och stirrade storögt, pekade och viskade innan de lutade huvudena bakåt och skrattade innerligt. Lördagen innan julafton, kön som en kobra. En tradition utanför Systembolaget.

Precis som de andra skämdes jag, suckade och doppade hakan i halsduken. Köpte portvin som jag kokade rödlöksmarmelad på och rödvin som jag drack.

Hansa-tomten fotograferades med en miniatyrhund klädd i strass och fotografen berättade i förbifarten att hundens mantel kostade tvåhundrafemtio tusen.

Felicia och jag gjorde ett tappert försök att ingå julstämningskulten genom att köpa de mest sirapssliskiga tomtelattarna vi kunde hitta från själslös kaffekedja. En blivande tradition känner jag, som för första gången invigdes när vi satt en hel december på Starbucks och sörplade full fat milk med cardamon flavour, inte så mycket espresso, innan vi skulle tjänstgöra som julfestservitriser.

Socker och mjölk och kanel och sirap.

Sedan swipe swipe med visa-korten. Happy Holiday y’all.

Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Fy fan vad deppigt, hittade precis min nyårslöftelista från förra året. Är alldelles alldeles för bra på att skriva listor. Det har blivit lite bättre med åren, men det är fortfarande maniskt. Jag använder dem aldrig sen. Jag bara radar upp saker med stora bokstäver i en lång stapel och känner mig tillfredsställd.

I alla fall, nyårslöftena, deppigt. Klippa håret, åka till Nevvan, klara att skriva en roman på 30 dagar, skaffa ett imponerande socialt liv. Det gick sådär. Det enda jag mentalt kan pricka av är att ha flyttat. Och hur kul känns det nu när jag sitter här romanlös och långhårig? Ensam hemma på en fredagkväll?

Det känns sådär.

Men december är inte slut än och hoppet är det sista som överger en. Hoppas jag. Hah.

På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan, Läs vidare »

Läste ni Fredrik Strage imorse? Han var orolig för att The Game skulle ställa in sin måndagsspelning i huvudstaden och bad till Gud:

“Därför vill jag att du vakar över honom så att han inte slarvar bort sitt pass, får en haschpsykos i Amsterdam, vägrar ställa sig på scen eftersom det saknas Kentucky Fried Chicken i logen eller hamnar i bråk med väktare som pepparsprejar hans entourage (som de gjorde i North Carolina). “

Jag har dock ett ännu troligare alternativ till att The Game missar sin Stockholmsspelning:

han fastnar i Nörrebronx efter att ha blivit rörd till tårar av den massiva uppbackningen han får av alla danskar och skånskar på Vega ikväll. Flyttar dit och håller workshops i bandanaknytning.

Nej, jag försöker inte vara rolig, bara ärlig.

Det finns fortfarande biljetter och fortfarande tid. Vega ikväll, The Game-party klockan 20:00.

(Tsumori Chisato. En av ParisTexas japaner. Fotad av Jacques Brino)

ParisTexas har japansk vecka till och med lördag. Vad det innebär, mer än att de ger 30% rabatt på kollektioner från deras japanska designers, vet jag dock inte.

Tyvärr är det inte den mest inspirerande tiden att halta över till Köpenhamn i. Inte med fickorna fulla av svaga svenska kronor. Tvärtom hade varit så mycket trevligare.

Den där morgonen när jag hittade Trickys ansikte i DN och kopplade att det var en konsertrecension från en spelning i STHLM, efter att jag slitit laptopen från soffdelarens knä och bekräftat köpenhamnsspelning, DAGARNA INNAN, då var min första reaktion att gråta, såklart, även om Strage sågade, vem bryr sig, det är skillnad på att gå konsert som recensent och som Biggest Fan Always And Always, det är ett annat sorts förlåtande (det enda man inte förlåter som BFAAA är typ inga extranummer, eller Nas-längd på giget). Läs vidare »

Anna åkte i augusti, utanför rimligt mobilkontaktsavstånd. Sen dess har vi pratat på MSN. Hej! säger hon från Tokyo. Hej! från Mumbai och nu Hej! från Bangkok. Och alla gångerna har jag suttit här vid mitt skrivbord, framför samma dåliga dator på sin ålders höst och försöker komma på kreativa svar på vad som hänt som sist. Eh, har klippt mitt hår, 3 cm? Har köpt två Dries-plagg? Kollat på Night on Earth, den var bra? Läs vidare »

Se och röra, men inte köpa. Foto: Jessica Gow

Kristin skrev om Kazooms tråkiga utflyttning från Friisgatan igår. Jag förstår hur Dana till slut fick nog. Det måste vara hårt att driva butik som går ut på att saluföra personlig passion. Eller att driva butik i allmänhet. Det är ingen tvekan om att det kommer bli ett hål i gatan där man tidigare hade Malmös bästa källa för eskapism. Men jag vill ändå uppmana folk att fortsätta besöka Malmös fina småbutiker - även om de inte tänker tömma fickorna där.

En stor del av charmen med att köpa second hand är själva sökandet. Bläddrandet mellan 20 slitna skinnjackor för att hitta en som ser lagom Erin Wasson-nött ut utanför sitt kontext. Desto mer sliten butiken är, desto fler Lindex-toppar den bästa kråstoppen trängs med - desto bättre är fyndet i slutändan. För second hand-shopping handlar ofta om just “fyndandet”. Man vill hitta plagg som gör att man kan checka av ‘unik’, ‘billigt’, ’snyggt’ och kanske till och med ‘miljövänligt’ från argumentlistan i sitt huvud. Man vill att köpet ska kännas som en seger.

Därför skiljer sig besök i affärer som Kazoom sig åt från andra second hand-butiker. Här var urvalet redan gjort. Läs vidare »

Plockar långsamt matvarorna ur påsarna. Om du köper dyr glass till mig betalar jag all maten, sa jag och tittade menande på min pv. Han sa ja. Trött. Jag är inte sugen på glass överhuvudtaget, det var mest gesten jag var sugen på. Trött och kall efter att vara vilse på en landsväg ville jag bli bortskämd av någon förutom mig själv med något sött. Därför tog jag 179 kronors shoppingen och bad honom betala glassen. Men jag är fortfarande kall och antar att glassen inte kommer göra mig varmare.

Svamlade liksom runt längs Ystadvägen. Rutten från Humana till Mobilia kändes lätt och som en seger för den körkortsbefriade och även fortsättningen till ÖB för att köpa fel gardinstång och inom Emmaus och sen Stor-Myrorna (2 st smutsiga silverringar, 3 stärkta skjortkragar), men sen kändes det inte lätt eller som en seger längre. Gick åt fel håll i alldeles för lång tid. Gick helt tills tramdynorna värkte. Det gör de annars aldrig i Malmö. Hittade tillslut rätt riktning och det konstiga var att det först började regna efter att jag kommit hem.

Nu ska jag stavmixa och äta glass. Och grannarna kan titta på om de vill för jag köpte som sagt fel gardinstång.