Jag längtar INTE tills man kommer kunna direktöverföra sina ocensurerade tankar från sin regnstänkta höstpromenad till sin blogg. Bara rakt in i wordpress och ut som en kladdig osmaskig massa. Det är ju bara fråga om tid. I alla fall tacksam över att jag än så länge slipper publikfläkta mina soppy på-väg-hem-i-kvällsmörkret-tankar om överfyllda underläppar, Chris Brown och Missoni-strumpor på internet.

När jag var högstadieelev var jag bra på att shoppa. Jag sparade alla mina barnbidrag, köpte ingenting på flera månader i sträck och åkte på weekends till London med någon familjemedlem och spenderade allt på olika highstreet-butiker på några dagar. Jag köpte 3 knickers för £7, kommande favoritböcker, VHS-filmer (från kategorin “World Cinema”…), partylinnen med tryck som jag inte kan stå för idag, t-shirts i Camden, smink, tidningar, glitterjeans, fotbollsmerchandise.

Idag har jag totalt förlorat den konsumtionsförmågan som gjorde att det alltid var spännande att släppa ut packningen när jag kom hem. När jag öppnade resväskan igår uppenbarade det sig inte ett spekturm av Topshop-varor sig för mig. Små pastellfärgade sminkförpackningar och West Ham-loggor låg inte som glittriga, fina skatter bland smutstvätten.

Jag saknar den lite. Tiden då storstaden lätt kunde förkroppsligas i en enärmad sweatshirttopp från Miss Selfridge. När jag kunde promenera genom tuggummiskletiga skolkorridorer och ha på mig hemliga rosa trosor med volanger som jag rodnat när jag betalat för på ett pulserande Topshop, under jeansen. Kanske var det Topshop som fick mig att inse att det var okej att bära ‘tjejfärger’. Att jag inte var tvungen att bära något armégrönt varje dag.

Idag har mitt vardagsförhållande med London gjort att jag inte panikshoppar när jag åker dit (förutom de ängsliga sista minutrarna på WH Smith på Stanstead). Jag har också förlorat den där prylförälskelsen som drev mig på den tiden. Jag har blivit dålig på att shoppa. Topshop på Oxford Street ger mig fortfarande fjärilar i magen, men inte lika intensivt som det ger mig huvudvärk.

Satt bredvid ett förälskat danskt par på flyget igår. Hon tog ut sina linser, tog på sig glasögon och la benen över hans knä. Han hade perfekt genomvaxat stubbigt hår och proportionerligt skägg. De tittade i EasyJet-tidningen. På parfymer. Åh, den är så god! utropade hon och tryckte ett trubbigt pekfinger mot en Armani Code-flaska i fyrfärg. Han höll exalterat med.

- Åh, vad roligt att vi båda gillar den! sa hon.

- Ja! sa han.

- Du borde ju köpa den!

- Ja! Taxfree-butiken kanske är öppen på Kastrup? Då kan vi gå in och köpa den då?

- JA! Det är bra för jag har inte haft särskilt många pojkvänner med den parfymen!

- …

- Jag gillar mest när mina pojkvänner har en parfym som jag inte har så många minnen med. Armani Code har bara han som jobbade på flygplatsen haft! Och jag har inte så många minnen med honom, fortsatte hon.

Då kom parfymvagnen förbirullande och hon slängde sig över killen och över mig med pekfingret siktat mot Armani-flaskan och den andra handen djupt nere i handväskan efter VISA-kortet. Killen satt kvar och såg lite nervös ut. På något märkligt sätt tyckte jag det var rätt fint.

När jag och min PV promenerade med en stor spegel som jag köpt på Myrorna var han otroligt obekväm med situationen. Han hade redan tidigare påpekat att han var ängslig över att bära en manchesterkavaj på Möllan. Det kändes helt enkelt fel. Nu blev det bara värre. Second Hand-spegel, manchesterkavaj, flickvän utan heels, Möllan. Han kallsvettades nästan. Läs vidare »

Mitt tips. Om man sitter lite för många timmar vid ett ensamt skrivbord, hypnotiserad av sin egen elaka laptop, dessutom med en förkastlig internetuppkoppling och man bara längtar tills nästa kopp kaffe som drägligt sällskap i jobbtimmarna, ja då. Då kan man glömma att stänga av The Office dvd:n efter sista avsnittet så att rotmenyn kommer tillbaks på skärmen. Då får man en massa The Office-ljud som loopas i all oändlighet. Telefoner med sladd som ringer - ilar, piper, tjuter, skränar -, stationära datorer som spinner, någon som håller på att ‘put the kettle on’, kopieringsmaskiner som arbetar troget, häftapparater som kramar, hålslagningar som klipper… i ett enda härligt värmande surr. Jag kisar upp under luggen och visualiserar en störig kollega på andra sidan skrivbordet som jag skulle kunna önska att andas lite tystare eller helst inte alls. Sedan tittar jag ner i knät, på verkligheten, och upptäcker att jag fortfarande har på mig pyjamas.

Länge sedan sist, men igår kunde jag inte somna. Jag låg i soffan under två filtar, ett täcke. Har fortfarane ingen TV, eller lampa, så jag tände sterarinljus, började läsa en barnbok av Henrik Nordbrandt och drack honung spetsat med te. Sen lyssnade jag på Enya och spelade solitaire på min ipod och slutligen gick jag och hämtade årsredovisningen av West Hams 03/04-säsong på DVD. Det är bara mål. När man sett matcherna komprimerade till bara mål i en halvtimme borde man falla till ro och kunna sova. Men nä.

I mitt nästa liv ska jag bli en sådan som kan jobba på natten. Då hade jag bara avklarat morgondagens jobb och med gott samvete kunnat sortera böcker till Entourage hela förmiddagen. Slippa sitta rödsprängd och ängslig nu.

The Streets - The Escapist

Videon till The Streets nya singel är släppt. Rätt dålig låt, men rätt bra video. Den föreställer Mike Skinners fotpromenad till Frankrike. Bra stilgrepp det där, att inte visa hans ansikte.

Jag är en av dem vars hjärta snörptes ihop när jag hörde Gatornas skiva nummer två. Av sorg. Jag är en av dem som hade skivrecensioner från Original Pirate Material på min flickrumsdörr. Men, alltså, sorgen till trots, vill mannen sjunga - låt honom sjunga. Och låt honom promenera. Jag hoppas bara att alla de där “nya fansen” han alltid vill tillfredsställa, verkligen existerar.

Låten är förresten gratis.

Ser ut som henne. Jovovich. Jag har blivit lite smartare nu. Av olika anledningar. Min mamma gav mig en tysk InStyle och först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den och lät den ligga med baksidan och Juergen Teller-reklamkampanjen uppåt på en pall. Sen upptäckte jag att tidningen var späckad med små skönhetsprover - shampoo, dior homme parfymprov (intressant i en tjejtidning, var det för att man skulle bli alldeles “åh, den här sicilianska citrondoften vill jag känna när jag lutar mig mot min killes hals. Jag köper den till honom”?), kräm för ansiktet (tror jag) och läppstift, “Farbe und Pflege”, marknadsfört av Milla Jovovich. Rastlös ungdom som jag är, smetade jag tanklöst på det på läpparna. Nyansen var 100 Spice for Days.

Nu, när jag i panik stått och utan resultat försökt skrubba bort den glittervinröda färgen från min stackars mun fasar jag lite och undrar vad exakt som menas med “…for days”.

Jag har i alla fall lärt mig det här:

Jag och Milla Jovovich har inte samma läppstiftstolerans.

Borde lita mer på mina instinkter om att inte röra tyska InStyle.

Smink utan spegel låter finare i fantasin.

Min tyska är dålig.

Loréals nya läppstift verkar faktiskt hålla vad den lovar. Om man pratar hållbarhet och vattenfasthet.

Foto: Diane Bondareff

Måste bara säga att jag är barnsligt förtjust i mood-adjektiven som står om Nas på allmusic.com:

• Bitter
• Brooding
• Brash
• Confident
• Confrontational
• Menacing
• Ominous
• Intense
• Bleak
• Street-Smart
• Somber
• Rousing
• Angry
• Thuggish
• Harsh
• Hostile
• Aggressive
• Gritty
• Raucous
• Rowdy
• Tense/Anxious

Det verkar som jag försöker ta lite sommarlov. För att inte få dåligt samvete skyller jag på att jag inte fixat ett enda bord i lägenheten och därför inte kan jobba. Men jag vet ju, jag vet ju, att det inte är en anledning. Riktiga artists skriver sina romaner på baksidor av servetter även om de sitter hukade på regniga centralstationer med trencoatkragarna uppfällda. Och saknar 4 fingrar.

So, uppenbarligen är jag ingen artist. Men det känns okej. Det är nog nyttigt att känna in sin nya lägenhet genom att inte göra någonting. Bara kolla på DVD-boxar från den “favorit”-märkta hyllan på Hemmakväll (aldrig bott närmre en videobutik i mitt liv - det måste ju onekligen få konsekvenser) och experimentera med nya te-sorter och badskum. Avsaknad av kaffemaskin har nog också något min ickeexisterande jobbrutin att göra.

Intressant är, att det här dåliga samvetet jag försöker förtränga genom att komma på dåliga ursäkter, inte skulle existera om jag låg på en gräsmatta och solade. Eller drack lunchöl med någon bästis. Det är soloskapet och hemmaplaceringen som är bidragande kriterier till att sysselsättningen inte känns okej som sommarlovsspenderande.

Hade jag haft ett kontorsjobb på annan adress hade jag inte dömt mig själv en smula för att sitta djupt i soffan eller vänta till efter lunch med att lämna lägenheten i den tråkigaste veckan i juli (ja, det finns sådana).

Ehm, egentligen skulle jag bara skriva att jag gillar att Lorelei i Gilmore Girls har samma väska i hela säsong 4 (minst).

När man har en blogg kan man inte hålla så många hemligheter för sig själv.