Äntligen ett nyår värt att planera för. En busslast ut till landet, något sorts boskap som ska grillas (skjutas?), hattar, en lerig åker, vin. Dresscode: uppklätt eller utklätt. Igår tog jag bussen till Ingenmansland, aka Svågertorp, svårmodets slätter. Traskade upp för en gräsbacke, sällskapad endast av ett tjog festande råkor. Nickade, passerade, fick mitt koffeinintag på ett möbelvaruhus (inte ikea), utsikten parkerade bilar. Sen köpte tyg, chiffong och garth pughesqa saker det kommer dröja år innan jag plockar upp ur påsen. Tåg till mamma, hennes symaskin och ett glas testvin inför hennes nyårsrisotto. Lyckades bisarrt nog sy något jag tänker ha på mig ikväll. Ett plagg som jag gjorde utan att ens nudda tyget med saxen. Bara nåla, sy, nåla, sy prova, klart. Mer eller mindre. Det blir svart transparant en gång till. Jag klarar det. Med (julklapps-) benknots brosch och tvåfärgade (julklapps-) Wolfords är jag klar. Har letat hela dagen efter fuskpäls att dissekera, men det blir en slaktad peruk som får agera fotryggsvärmar i stället.

Inte jag dock. Jag sitter och tittar på MTV Top 10 @ 10 och låtsas inte bry mig om att mitt kaffe kallnat för tre Pussycat Dolls-låtar sen. Livet!

Har inte varit utomhus på två dygn nu. Julafton spenderade jag i typiska inomhuskläder, sådana som skulle blåst iväg om jag hade lämnat lägenhetsbunkern: Svart tunt transparent, inte minst flikigt, flygigt och otäckande. Under juldagen lånade jag en tröja jag gett min mamma en annan jul. Kanske den finaste presenten jag gett någonsin, just eftersom jag själv blir alldeles stum när jag tittar på den. Det måste väl ändå vara någon sorts godhet. Att hitta en vintage YSL-blus formad som en badboll respektive cirkustält (där cirkusnyanserna gömmer sig i invikta fält), köpa den och ge den till någon annan. Lånade den i alla fall igår. För att känna lite av auran.

Kön till Systemet ringlade sig lång och fläskig genom Hansa i lördags. Så lång, så bastant och danskarna bara stannade och stirrade storögt, pekade och viskade innan de lutade huvudena bakåt och skrattade innerligt. Lördagen innan julafton, kön som en kobra. En tradition utanför Systembolaget.

Precis som de andra skämdes jag, suckade och doppade hakan i halsduken. Köpte portvin som jag kokade rödlöksmarmelad på och rödvin som jag drack.

Hansa-tomten fotograferades med en miniatyrhund klädd i strass och fotografen berättade i förbifarten att hundens mantel kostade tvåhundrafemtio tusen.

Felicia och jag gjorde ett tappert försök att ingå julstämningskulten genom att köpa de mest sirapssliskiga tomtelattarna vi kunde hitta från själslös kaffekedja. En blivande tradition känner jag, som för första gången invigdes när vi satt en hel december på Starbucks och sörplade full fat milk med cardamon flavour, inte så mycket espresso, innan vi skulle tjänstgöra som julfestservitriser.

Socker och mjölk och kanel och sirap.

Sedan swipe swipe med visa-korten. Happy Holiday y’all.

Åkte till Köpenhamn för två fikor igår, var inte så intresserad av butiksflackandet, svenska kronan ni vet. Gick dock in på ParisTexas för priserna slashades till hälften just igår. Inte för att det gjorde någon skillnad. Kappan jag helst vill ha, den som ser ut som en grå tipi, kostar fortfarande 6000 dkk även efter konjunktursanpassning vilket ju motsvarar cirka en miljon svenska. Precis en miljon mer än jag har kapacitet för just i december. Så mycket julklappar som ska köpas, miljonen tog slut snabbt.

ParisTexas hade även plockat fram en ställning med gammalt gods, aldrig älskade House of Holland-tshirts och scifi-sjalar från Veronique Branquinho (you heard me) och bästa julklappstipset: Junya Watanabe för Commes-jeans för 200 dkk only. This is England-längd och sidstycken i matt svart tyg. Fint ändå. Jag skulle köpa till min pv men de var i japanska tjejstorlekar så jag vågade inte.

Efter glögg och aebleskiver med Sine passerade jag Badeanstalten, som ska stänga och har varit med sabeln över prislapparna. Jag tycker det är ett bra beslut. Att stänga alltså. Om det är något världen inte behöver är det en inredningsmässigt semiambitiös butik med bara dåliga kläder. Inte ens när priserna var nere på -70% fanns det något ens nästan intressant att stirra på. Om det är något världen inte behöver så är det ännu en butik som är nöjd över sin bas av Acne och Samsoe & Samsoe med krydda av “avant garde” som Peter Jensen och Diana Brink… Intressant butikslokal, men totalt menlös klädhängning. Jag kan tänka mig att Badeanstalten skulle funkat som ett billigare Colette. Om man ser Storm som Köpenhamns Colette, skulle Badeanstalten kunna vara den busiga lillasystern. Det kändes någonstans som om det var tanken - med kaffebordsböcker och lite Paul & Joe-smink och någon random sexleksak. Men kläderna, nej, världen behövde dem inte. Och sexleksakerna var kvar på rean.

Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Fy fan vad deppigt, hittade precis min nyårslöftelista från förra året. Är alldelles alldeles för bra på att skriva listor. Det har blivit lite bättre med åren, men det är fortfarande maniskt. Jag använder dem aldrig sen. Jag bara radar upp saker med stora bokstäver i en lång stapel och känner mig tillfredsställd.

I alla fall, nyårslöftena, deppigt. Klippa håret, åka till Nevvan, klara att skriva en roman på 30 dagar, skaffa ett imponerande socialt liv. Det gick sådär. Det enda jag mentalt kan pricka av är att ha flyttat. Och hur kul känns det nu när jag sitter här romanlös och långhårig? Ensam hemma på en fredagkväll?

Det känns sådär.

Men december är inte slut än och hoppet är det sista som överger en. Hoppas jag. Hah.

På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan, Läs vidare »

Det är torsdag och jag vet definitivt vad det betyder.

Systemet har öppet en timme extra.

I en ideal värld skulle Möllans småkiosker vara fyllda med trettiokronorsvin. Dygnet runt.

Men så länge finns alltid det här som tröst:

Möllanvin.

Foto: Macall Polay

Var på bio med handen djupt nere i Tasty House-påsen igår. Såg Burn After Reading. Gillade. För karaktärernas skull. Det är så tillfredsställande att se filmer där personerna egentligen är seriefigurer med det har förpackats i mänsklighet så att det inte blir teatralisk. Alla var bra. Det var skönt. Kunde lugnt luta huvudet tillbaka och låta handen gå som en pendel mellan kakaomandlarna och munnen.

Men det var en sak jag hängde upp mig på. Kvinnan med perukliknande page som spelar Linda Litzke är så himla lik bodybuilderskan Gayle Moher. Jag satt hela filmen och tänkte: “det måste vara hon.” Sedan började jag tycka synd om henne som gett upp sitt livsmål - sin kropp - för en filmroll. Låtit musklerna förtvina, huden slappas till - allt för Hollywood.

När jag kom hem googlade jag och nej, det var inte bodybuilderskan som spelade Linda. Det var Frances McDormand som är ihop med den ena Cohen-brodern. Skönt ändå. Att Gayle fick behålla sina muskler.