Skulle egentligen skriva något om att hela gårdagen kändes som ett integrerande av Stranger Than Fiction i mitt liv. Fast i stället för Emma Thompson noggrant redogörande för mina handlingar, så var det Chuck Palahniuk som rutiniserade (?) mig och allt jag gjorde. Lather rinse repeat. You are not the sum of the scars on your calves. Lather. Rinse. Repeat. You are not the length of your legs. She felt adding “the young” to her name would be giving it all away at once.  Rinse. Repeat. She stepped out of the shower.

Ja, jag gjorde det visst. Idag ska jag dricka öl i min PV:s butik och kanske nå ända till Rumble. De senaste två dagarna har jag bara jag bara velat bygga bo. Shoppa gardinstänger. Blockljus. Parmesanost. Det är som jag åldrats med kvadratmetrarna. Ja, något sånt skulle Palahniuk också säga. Nu dricker jag hattvin och skriver dagbok. Jag har tumlat runt i höstsortiment med Felle hela dagen och köpt en bloggkjol. Kommer aldrig blogga om den.

Jag ångrar att jag inte var nere och tittade på bygget av Citytunneln när jag hade chansen. Den senaste veckan har jag märkt hur jag blivit plötsligt intresserad av byggnadskonstruktioner. Jag blir tvungen att stanna och titta och fantisera. Jag tror det har att göra med att det är ett fysiskt bevis på att staden växer. Man blir inte överrumplad en dag av nya skyskrapor, nya slicka kontor med människor som myror upp och ner i rulltrapporna. Man kan hålla koll på avstånd. Läs vidare »

AUTUMN A-Z: B SOM I BOOKS SMOKING PAINTING

Felicia och jag letade ny lägenhet. Mäklarna skickade oss till “Tesco Value Flats” vars golvyta inte var större än dubbelsängen vi var tänkta att bosätta oss i. De gömde inte ens undan råttgiftet innan de visade oss sina mest prisvärda rivningsobjekt. Läs vidare »

Vaknade, solen hade fyllt hela rummet. Huvudvärk och tv på högsta volym och 6 missade samtal. Jag checkade ut, gick till 7 Eleven för att köpa smärstillande, till tiger för att köpa vatten. Hey, det är två för 10, sa killen i kassan. Jag var för trött för att orka bära två flaskor. Satte mig bakom en kyrka, lyssnade på orgeln och väntade på att värktabletterna skulle börja funka.

Nu sitter jag på Den Franske Bogcafé på Fiolstraede. Folk smyger runt och drar fingrarna längs bokryggarna, dröjer kvar. Heltäckningsmattan, stearinljusen, eluttag nära bordet, café au lait som jag tyvärr inte kan dricka just nu, vinflaskor, fönster som känns pansartjockt ut mot strosande lördagsmänniskor. Det är helt enkelt perfekt. Jag förstår inte ett ord. La prochaine fois. Eau de feu. Killen som står bakom kassan har runda glasögon och är i telefonen med internetsupport. Bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Hon med lockigt hår och det “au revoir” som hörs höst när personer betalat för sina böcker och gått ut, hjälper en kille hitta en kort roman.

För någon månad sen skrev jag en krönika om hur jag behöver Frankrike Light med jämna mellanrum. Ett relationsdrama här, en smutsig vinettikett där. En Isabel Marant-klänning här, en handfull macaroons där. Det tröstar helt enkelt. Och nu lärde jag mig precis att det hjälper mot bakfylla också.

Ibland finns det saker man inte kan googla sig fram till.

Numera när jag tittar på TV med mamma och någon av oss säger “Vilken film har han varit med i?” om någon hotellreceptionist eller nanny på skärmen, pallar vi aldrig hjärnscellssortera särskilt länge innan någon av oss med tårna fäller upp närmsta laptop för att imdb:a personen.

Men, vissa saker går inte. Som den där låten på Café Boheme som jag inte kunde urskilja några ord från texten men visste att den skulle förändra mitt liv om jag bara fick höra den en gång till. Men servitörens ipodskills räckte inte för att han skulle kunna erbjuda mig ett låt- eller artistnamn.

Läs vidare »

Jag vill hänga i parker resten av mitt liv. Så känns det just idag. För att jag måste jobba inomhus ett par timmar först och fönstrena är öppna och allt är så grönt utanför.

Igår gick jag till en park med min mamma och satt i skuggan av ett träd med ank- + kaninutsikt och läste DN:s dödsannonser tills mina ögon tårades. Det är intressant att jag får en direkt fysisk påföljd av att bara läsa de små bokstäverna. Och så fort födelsedatumet är 1985, eller något, så vill jag veta mer. Då kickar nyfikenhetsgenen över, vill gräva, få reda på detaljer. Det är den genen som vill läsa aftonbladet och kolla på Frizl-dokumentären. Den som sträcker på tårna för att kunna se olyckan.

I alla fall, jag behöver den här:

Douglas Coupland’s “Corporate Safety Blanket“, sommarens must have-strandaccessoar.

När jag sipprar kaffet i skuggan och bläddrar genom dagstidningar och magasin. Då hade jag gärna känt Rolex vid mitt lår och 7eleven vid min armbåge. Tyvärr finns den bara i 10 ex.

Ibland vaknar jag på söndagmorgonen och känner mig som om jag är någon Bret Easton Ellis skrivit om i en bok (Ungdomlig, rastlös, amerikansk, lätt illamående) . Fast utan pengarna och framförallt utan pillerna. Just det där faktumet - “utan pillerna” - gör att jag inte riktigt kan åstadkomma riktigt samma avtrubbning till tv-nyheterna, sprickan i läppen och “världens ondska” generellt och det stör mig. För ett BEE-humör förlitar sig på ett stoneface (=inget humör). Men jag upptäckte precis en quick fix, som dock snart kommer tappa sin effekt, men anyway: The Roots - Birthday Girl på repeat. En födelsedagslåt på repeat när man inte fyller år, tills huvudet smälter! Låten är till sin spets putslöjlig och supermunter, att ens irritation kan på en millisekund förväxlas med förnöjelse. Det hela resulterar rätt snabbt till kortslutning = inget humör. Ja, mitt liv är rätt okomplicerat ibland.

(AP Photo/Adam Butler)

Idag fyller Willam Shakespeare 444 år. Eller skulle fyllt. Jag vet inte vad man säger. Min nördighet stannar dessutom inte vid att jag varje år - utan fusk - kan uppmärksamma Willies B-day, jag firar den till och med. Punkligt, traditionsenligt. När jag bodde i LDN flög jag till och med hem för att kunna fira. Gillar personliga påfund som förvandlas till benhårda traditioner. Gillar att varje år den 23:e april välja ut en klänning och ta båten över öresund (brukar försöka ta den båt som heter Hamlet) för att äta en extravagant middag på Marienlyst i Helsingör med min lika nördiga pappa och bror, med utsikt till Kronborg med en stor tjock upplaga av Wills Samlade Verk vilande på den vita duken.