Äntligen ett nyår värt att planera för. En busslast ut till landet, något sorts boskap som ska grillas (skjutas?), hattar, en lerig åker, vin. Dresscode: uppklätt eller utklätt. Igår tog jag bussen till Ingenmansland, aka Svågertorp, svårmodets slätter. Traskade upp för en gräsbacke, sällskapad endast av ett tjog festande råkor. Nickade, passerade, fick mitt koffeinintag på ett möbelvaruhus (inte ikea), utsikten parkerade bilar. Sen köpte tyg, chiffong och garth pughesqa saker det kommer dröja år innan jag plockar upp ur påsen. Tåg till mamma, hennes symaskin och ett glas testvin inför hennes nyårsrisotto. Lyckades bisarrt nog sy något jag tänker ha på mig ikväll. Ett plagg som jag gjorde utan att ens nudda tyget med saxen. Bara nåla, sy, nåla, sy prova, klart. Mer eller mindre. Det blir svart transparant en gång till. Jag klarar det. Med (julklapps-) benknots brosch och tvåfärgade (julklapps-) Wolfords är jag klar. Har letat hela dagen efter fuskpäls att dissekera, men det blir en slaktad peruk som får agera fotryggsvärmar i stället.

Har inte varit utomhus på två dygn nu. Julafton spenderade jag i typiska inomhuskläder, sådana som skulle blåst iväg om jag hade lämnat lägenhetsbunkern: Svart tunt transparent, inte minst flikigt, flygigt och otäckande. Under juldagen lånade jag en tröja jag gett min mamma en annan jul. Kanske den finaste presenten jag gett någonsin, just eftersom jag själv blir alldeles stum när jag tittar på den. Det måste väl ändå vara någon sorts godhet. Att hitta en vintage YSL-blus formad som en badboll respektive cirkustält (där cirkusnyanserna gömmer sig i invikta fält), köpa den och ge den till någon annan. Lånade den i alla fall igår. För att känna lite av auran.

Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Håller jackan stängd med högerhanden. Något nytt. De två framstyckenas i ett rejält grepp. Sedan när jag promenerat hätskt tillräckligt länge för att få upp pulsen, och värmen, då släpper jag. Låter jacktygen fladdra i vinden, befriar tryckknapparna och dragkedjan från sin funktion.

Jag äger kanske inte ett enda plagg som sitter ‘perfekt’ på. Som man inte måste knyta, gömma, eller bygga upp. Undrar när det blev så. Att jag inte kan ha mina byxor utan att bära dem med lång kofta som täcker blöjrumpa, att mina skjortors kragar måste hållas på plats av broscher, att mina skor måste fyllas med strumpor för att passa.

Folk pratar, de konstaterar självsäkert att de gillar plagg som de kan bära varje dag. Som sitter som en ’smäck’, som de bara kan dra på sig. Som sitter bara sådär. Kvar. Nonchalerar blåsiga rulltrappor eller fyllevarv på golvet. Klär kropp som god vän, som väpnare. Det ska inte kännas som man klär ut sig, säger de

Och jag bara förstår inte. Kan inte ha långvariga relationer med de där plaggen. Till ‘aa-fodralet’, till Acne-jeansen. När det gäller vardagsekipering klär jag hellre ut mig. Desto mer jag tänker på påklädningen, desto mer vill jag att den ska kännas, inte bara synas. Det är som att den inte syns när den inte käns. Därför lämnar jag lägenheten i någon sorts ofullständighet, i plagg man måste HÅLLA i, eller hjälpa lite på traven. Min garderob har blivit som ett dagis för bråkiga barn. För det mesta vill jag bara återinföra barnagning, men nä, det går ju inte. Man skadar inte sina barn, man bara uppfostrar dem så gott det går

Idag släpps Looptroops nya album. Jag ringde upp Promoe häromdagen och försökte få honom att prata kläder. Det gick sådär.

Foto Nina Varumo

Om man skulle göra MTV Cribs i ditt hem, vad skulle man hitta i ditt A) kök B) garderob?
– I köket skulle man hitta en massa disk… Goda vegangrejer… Sojamjölk.

– I min garderob skulle man hitta en jävla massa t-shirts. Och en massa kläder. Jag delar min garderob med min tjej. Vi har samlat på oss en del skit under åren.

Är kläder inte så viktigt för dig? Väljer du dem från en hög på golvet?
– Nä, det är inte så viktigt… Inte om jag jämför med folk runt omkring mig.

Så du har inga personliga relationer till dina t-shirts?
– Nja…

Jag menar, skulle du klara att bränna upp din garderob och sen få pengar från försäkringen utan att bli sentimental?
– Nä, det skulle jag nog inte kunna göra. Jag hatar nämligen att köpa kläder. Så inte av den anledningen i alla fall. Men om jag skulle bli tvungen att lämna mina kläder skulle jag inte gråta blod.

Skulle du kunna plocka ut tre plagg ut din garderob och berätta en historia?
– Ja, det skulle jag nog kunna göra. Jag har haft mina kläder väldigt länge. De flesta har jag ärvt av COSM.I.C. Men jag fokuserar inte så mycket på kläder. Du borde snacka med Supreme.

Mer:
>> Promoe och Supreme intervjuas av Kristin Nord (video)
>> Live i studion: Ginger & Lemon (video)
>> Looptroop Rockers hemsida