Även om *limited edition* och *collaboration* och *exclusive* blivit hushållsord nuförtiden, lyckades H&M ändå ge konceptet lite nytt liv med en ny marknadsföringsstrategisk snilleblix i raden av årliga designersamarbeten.
Efter förra årets bottennapp i nyhetsvärde med Roberto Leopardtyg Cavalli, var det någon på H&M som slog sitt huvud mot en klok spik. Såhär ett halvår efter att Comme des Garçons offentliggjordes som årets samarbetsdesigner, känns det fortfarande självklart. Det här samarbetet kanske inte får en att plocka fram sovsäcken, men det borde väcka liv i samma gen som får det att kännas ok att tälta på en trottoar för ett par sneakers. Läs vidare »
Från och med nu får ni min höst i bokstäver. Lokala och inte så lokala hösttips. Realistiska och eskapistiska. Saker som är dyra och saker som är gratis. Saker som inte finns i verkligheten. Saker som får hösten att gå lite snabbare och bli lite bättre. Först ut:
A som i Antwerpens modemuseum
Det kändes nästan för perfekt när jag och min pv åkte på höstresa till Antwerpen förra hösten. Jag kan tänka mig få städer som blommar ut så fullständigt i nedstämt höstväder med de gråtoner som fyller luften i stället för sol, som just Antwerpen. Vi drack dåligt kaffe på inrökta jazzbarer, åt endiver och drack öl på ställen där folk antingen satt i vilda diskussioner med sina respektive Vänner-gäng alternativt med sin halvmetersbokhög. Vi fördjupade oss i den lokala kulturen (Dries van Noten! Ann Demeulemeester! Walter van Beirendonck! Verinique Branquinho! Stephan Schneider! osv), hade Kriek-pauser under täcket på hotellet, åt turistiga våfflor med chokladsås som rann längs våra hakor och hängde med Bernhard Wilhelms historia av kollektioner på Modemuseet i timmar.
Årstidskiftena är de bästa. Sedan jag slutade gå med bara ben (i början av augusti någon gång) har jag stolt deklarerat nästan dagligen att “nu är hösten här”. Men jag ljög nog. Läs vidare »
Förra veckan blev jag påmind om hur bra Ivan Grundahl är. Jag befann mig i en stökig källare, på en dansk bakgård, bara ett par hundra steg från Ströget, med hela höstkollektionen som sällskap. Först bläddrade jag lugnt och sansat mellan plaggen, men efter hand blev jag allt mer hetsk. Alltså Ivans höst. Det kan bero på att jag närmar mig kulturtantåldern - eftersom jag innerligt börjat omfamna Bitte Kai Rand också - men jag hörde hur mitt hjärta tickade upphetsat under tröjan. Tick! Tick!
Ivan Grundahl, Danmarks Yohji Yamamoto - och mycket mer än så - har gjort höstplagg som är stora och bylsiga, med kjolar voluminösa som badkar, Giles-tunga halsdukar, kappor som väger tillräckligt mycket för att ge en stolt godsherre kutrygg. Allra mest tyckte jag om materialet som såg ut som handgjort papper. Och den 1.5m breda klänningen i ömt sopsäckstyg (se ovan).
Stylingen, som syns på kollektionsbilderna, är dock inte så rolig. Jag gillar inte håret och det är dumt att göra svartvita foton även om de flesta plaggen är svarta. Alla som ville borde i stället få släppas ner i källaren för att tumla runt med den filtade ullen, de tunga kjolarna, gnida tygerna mellan fingertopparna.
De där hundra stegen bort från källaren tillbaks mot Ströget leder till en av Ivans butiker. Om du associerar klädoutlets med Acnes smått hysteriska utförsäljningar, med svenska modebloggare nakna tillsammans, så tänk igen. Ivan Grundahls utförsäljningsaffär ser ut som vilken nätt boutique som helst. Väggarna är vita, kläderna trängs inte på galgarna och det finns personal som kan säga att din rumpa ser liten ut i de där byxorna. Nej, förresten, stryk det. Jag lovar att du inte kommer hitta ett enda Grundahl-plagg som får din rumpa att se liten ut.
Jag köper det här. Rakt av. Fickor med hål i. Jag är alltid pro fickor i klänningar, för att man då alltid har någonstans att stoppa händerna. När man marscherar ner för gatorna. Händerna i fickorna. Men fickor som ska fyllas med ägodelar funkar inte på alla plagg. Det är synd när funktionen i sig själv stjäl uppmärksamhet från helheten. Som på Marios Schwabs kroppstäta mosaikklänning ovan. Stjäl inte de ihåliga fickorna fokus från helheten? Jo, men här är hålen en röd tråd. De finns under bysten, på höften. “Fickorna” blir dels en del av estetiken, samtidigt som de erbjuder tryggheten för händerna utan att bidra med knöliga klumpar under tyget. Och fingrarna? Oh, fingrarna!
Dessutom ser de målade naglarna ut som små mosaikplattor.
De första bilderna ur det mest intressanta H&M-samarbetet hitills har börjat ploppa upp på internet. Att tyda av de scannade katalogbilderna hosHigh Snobiety kommer Comme des Garçon hjärta H to the M lukta mest av kollektionen Shirt. Det vill säga många no-nonsense skjortor i fina snitt. Nu utan 2500 kronor på prislappen.
Annars syns haremsbyxor, ridlårsbyxor, fina svarta klänningar med kyskhetsmarkörer (hög hals! långa ärmar!), prickiga skjortor, klänning med blombladsfall, trenchcoat med och utan smokingsvans.
Jag tänker inte göra en djup analys av så små och relativt otydliga bilder - CDG-plagg ska smakas, smekas och andas för att bedömas - men det ser faktiskt bra ut. Jag tror det skulle kunna vara farligt att bara släppa otroligt verbala och galna plagg, de skulle liksom bli trafikljus i stadsbilden, precis som H&M:s hungrigt slitna samarbetsplagg brukar bli. Att hålla plaggen relativt nedtonade, gör dem lättare att integreras till massornas egna garderober än att bara skrika ut sin avsändarbutik inför hela världen. För det är ju massorna som ska ha kläderna - säga vad man vill om de långa fingrarna och buffelhjordarna som stormar affärerna i november. Därför tror jag att den svart- och grådominerade färgpaletten i kombo med fingertoppssmickrande material och lite Kawakubiansk assymetri är den allra bästa lösningen för samarbetet mellan giganterna.
Det har inte varit en sommar av passion. För att precisera: ingen sommar av personlig materialistisk passion. Jag har inte svärmat ordentligt för något på rätt länge. Inga bilder på kappor har vilat i plånboken och inga fotjärn har klickats hem för att beskådas, inte bäras.
Men nu har jag detoxat klart från känsliga klädrelationer och kan igen haka upp mig. Ann Demeulemeesters satin-(tror jag)byxor är kanske det bästa plagget jag sett på länge. Dramatisk höstväxlighet med blommor på mjuktunt tyg. Jag behöver inget mer.
Har nästan helt slutat använda jeans eller andra byxformationer som inte känns som ömma smekningar att bära. Ja, det är i allra högsta grad en bekvämlighetssak, men sommaren gör det med en. Läderremmar skaver mot naken hud, för små skor gräver, jeans tighthet som en mardröm - stickningarna vill göra sitt avprint mot lårytan. Orkar inte det. Vill bara smekas, vårdas.
De här byxorna, de kommer smeka. Och det vill jag ha just nu. Smek.
A.P.C:s höstkollektion på ett hustak på Charing X road.
Videon är inspelad av människorna bakom Shop at Maison B på Greek Street i Soho som finns i Londons allra finaste patisserie Maison Bertrauxs källare.
Åker du dit får du se gräddiga franska bakelser på rutiga dukar i ett konditori som stått på samma plats sen 1800-talet och sen går trapporna ner till sagogrottan där A.P.C hänger bredvid Eley Kishimoto och Sonia Rykiel.
Sagovärlden som förebild för modeprojekt är så fantastiskt bra.
Att Pippa Brooks, som är ena halvan av butikens ägarpar (utsläppt blont hår i klippet) kallar sig själv Madame, gör musik, är mamma till ett väldigt fint tvillingpar (som varit med i i-D) spär på modefantasin ytterligare.
Och det allra bästa är att man får sina inköp i tårtlådor som kan dingla från handleden i tunna blå snören när man går därifrån.
När Saint Martins modestudenterna försökte överglänsa varandra i mediaflirtande på avgångsvisningen tidigare i vår, var det en som verkligen körde fantasilinan ut. Maki Nakamuragjorde en klänning som en stor tårta, tyger med godistryck och jättestora rosetter. Allt med sagoboken i bakhuvudet.
Som född i Tokyo, landet för Hello Kitty-mani, manga och lolitamode, är hon en av många japaner som faller handfallet för det supersöta och barnsliga.
En annan designer, min favorit, som översköljer sina plagg med naiva illustrationer är Tsumori Chisato. Hennes lekfullhet avdramatiserar klädernas lyx på ett väldigt trevligt sätt. Sidentyget känns lika delikat mot försiktiga fingertoppar, men de många små stirrande ansiktena som fyller tyget, gör klänningen demoktatiskt i sina användningsområden.
(AP Photo/Shizuo Kambayashi) Tsumori Chisato höst 03/04
Så är den attraktiv också, sagovärlden.
Se bara på Sandra Niotillfem, hur många som vill leva i hennes lilla värld och bära hennes klänningar.
Men halva grejen är egentligen drömmen om drömmen. Även i glasyrrosa nagellack, Tsumori Chisato-klänning med småflickor på, Rykiel-rosetter i håret, står man där och väntar på en buss som luktar vitlök med cigarettbrännmärken på armarna och slitna skoklackar.
Modet är helt enkelt en form av eskapism. När man är för stor för att bo i ett dockus och Alice in Wonderland återanvänts för många gånger i grafisk design, då kan man fortfarande köpa, eller titta på, något som ser ut som sagovärlden kändes när man var liten.
