R&B-beskyddarna – hyllarna, förtydligarna, finsmakarna - på den skönt ickeängsliga Wifebeaterlovebloggen, har stängt och startat nytt. Med nya satsningen Plain Gold har de höjt ribban, ambitionerna likaså. De berättar att målet är att bli världens bästa – och med tiden också största – R&B-site. Därför skriver de numera på engelska.

Förutom de gamla WBL-deltagarna har de utökat sitt stall med andra R&B-fixerade (Club I Love-Emilia och Digfi-Fanny, för att nämna två). Inläggen har redan börjat rulla in.

Det är svårt att bli något annat än peppad.

Foto: Macall Polay

Var på bio med handen djupt nere i Tasty House-påsen igår. Såg Burn After Reading. Gillade. För karaktärernas skull. Det är så tillfredsställande att se filmer där personerna egentligen är seriefigurer med det har förpackats i mänsklighet så att det inte blir teatralisk. Alla var bra. Det var skönt. Kunde lugnt luta huvudet tillbaka och låta handen gå som en pendel mellan kakaomandlarna och munnen.

Men det var en sak jag hängde upp mig på. Kvinnan med perukliknande page som spelar Linda Litzke är så himla lik bodybuilderskan Gayle Moher. Jag satt hela filmen och tänkte: “det måste vara hon.” Sedan började jag tycka synd om henne som gett upp sitt livsmål - sin kropp - för en filmroll. Låtit musklerna förtvina, huden slappas till - allt för Hollywood.

När jag kom hem googlade jag och nej, det var inte bodybuilderskan som spelade Linda. Det var Frances McDormand som är ihop med den ena Cohen-brodern. Skönt ändå. Att Gayle fick behålla sina muskler.

Tips till alla soffshoppare som föredrar att köpa kläder naken i vardagsrummet hellre än i eventuellt trånga butikslokaler: två nya webshoppar att stirra sig blind på har anlänt. Det är kanske höjden av lathet att shoppa online när butikerna ligger relativt lokalt, men ändå, vi kallas inte generation y för ingenting. Det man inte kan göra från soffan eller sängen är inte värt att göra. Eller?

Läs vidare »

Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:

- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.

Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.

16.23: Har återupptäckt Yogi Te. Efter för många koppar kaffe fastnade You are what you eat-damen i huvudet på mig fast i form av You are what you drink. Hon brukar alltid prata uttorkning och efter tredje koppen kände jag mig tvungen att göra te. Det funkade

16.28: iGoogle är min kontorslokal. Använder för tillfället Dawson’s Creek som radio. Hata veoh.com. Livsfarligt.

Lil Waynes Carter III, 2007:s mest efterlängtade album enligt XXL, läckte i helgen. Läckan verkar vara en hämndaktion signerad DJ Chuck T efter att Lil Wayne snackat skit om mixtapekulturen och dess DJ:s i en intervju.

(skärmdump från DJ Chuck T:s myspacesida)

Här är ett utdrag ur intervjun:

“Who is the first mixtape DJ you remember?
- I’m not in to all that. I don’t remember no mixtape DJ’s! Tell this dude who he’s talking to! [—] I created the mixtape gang! But I’m not in to that anymore. [—] If you’re a mixtape dj - fuck you. Carter III coming June 10th that’s the shit, go and get it.”

Hela grejen är ju i form av en briljant liten marknadsföringskupp. Carter III skulle ju läcka på ett sätt eller annat. Lika bra att binda historien till en beef-snackis.

I höstas släppte Lil Wayne en låtsamling döpt till “The Leak” som innehöll material som egentligen skulle finnas på Carter III, men eftersom det redan börjat läcka släpptes det i stället gratis. Han sa så här till MTV om läckningsfenomenet:

“My music got leaked this whole year. One thing I noticed, when another person’s album gets leaked, it’s a whole thing; they’re distraught. When my song gets leaked, people call and say, ‘It’s the greatest song. Can I have it for this album?’ Or, ‘Can I put it on this soundtrack? Can we get the ringtone?’ It’s never, ‘Damn, dude, your music leaked.’ So what we feel, we’re gonna give you what you want. We’re gonna give you the leak.”

Dock sa han också, om samma ämne, vid ett annat tillfället:

“Y’all caught me red-handed. I must take better care of my things, and I will.”

Jag tror inte att nedladdningen av Carter III kommer bli ett ställningstagande eller val av sida i biffen. Folk är alldeles för Weezy-hungriga för att vara låtsas vara lojala.

För de som brukar ladda ner är väntan på Carter III över. För de som föredrar att betala för sin musik är det 9 dagar kvar.

Det australiensiska märket Ksubi har en hemisda väldigt inspirerad av nutidens mest älskade flaggskeppssökmotor. Det är intressant när ett modeföretag tänker utanför asken och slopar de traditionella fantastiskt sövande webbsidorna som består av en loopande modeflash och någon pressrelease - och i stället tänker kreativt före stilrent. Det är få saker som är så oinspirerande som en mallköpt halvinteraktiv sida i stela nyanser med valfritt typsnitt utan serifer, med sina stylade kampanjbilder som det enda levande.

Maison Martin Margiela har en bra site. (Föga förvånande dock, allt Mr Margiela tar i tenderar att bli klump-i-halsgropen-fantastiskt..)

Sidan är en mardröm för den som ogillar frames och tables, röriga - och framförallt multipla - scrollmenyer, men en våt dröm för den som inte orkar se en till slick “modesida”. Hos Margiela välkomnas man av små popupfönster som i snällt courier-typsnitt önskar en welcome back om man uppger att det inte är en första besök. Popup-fönster har ungefär lika stort tabuvärde som att bära crocs, men när ett pixligt blinkande öga dyker upp i webbläsaren hos MMM är det bara trevligt. Och så är länkarna blå. Blå! Det är internetretro! Jag älskar när man har möjlighet att vara nostalgisk i ett relativt nutida fält.