Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Foto: Macall Polay

Var på bio med handen djupt nere i Tasty House-påsen igår. Såg Burn After Reading. Gillade. För karaktärernas skull. Det är så tillfredsställande att se filmer där personerna egentligen är seriefigurer med det har förpackats i mänsklighet så att det inte blir teatralisk. Alla var bra. Det var skönt. Kunde lugnt luta huvudet tillbaka och låta handen gå som en pendel mellan kakaomandlarna och munnen.

Men det var en sak jag hängde upp mig på. Kvinnan med perukliknande page som spelar Linda Litzke är så himla lik bodybuilderskan Gayle Moher. Jag satt hela filmen och tänkte: “det måste vara hon.” Sedan började jag tycka synd om henne som gett upp sitt livsmål - sin kropp - för en filmroll. Låtit musklerna förtvina, huden slappas till - allt för Hollywood.

När jag kom hem googlade jag och nej, det var inte bodybuilderskan som spelade Linda. Det var Frances McDormand som är ihop med den ena Cohen-brodern. Skönt ändå. Att Gayle fick behålla sina muskler.

Skulle egentligen skriva något om att hela gårdagen kändes som ett integrerande av Stranger Than Fiction i mitt liv. Fast i stället för Emma Thompson noggrant redogörande för mina handlingar, så var det Chuck Palahniuk som rutiniserade (?) mig och allt jag gjorde. Lather rinse repeat. You are not the sum of the scars on your calves. Lather. Rinse. Repeat. You are not the length of your legs. She felt adding “the young” to her name would be giving it all away at once.  Rinse. Repeat. She stepped out of the shower.

Ja, jag gjorde det visst. Idag ska jag dricka öl i min PV:s butik och kanske nå ända till Rumble. De senaste två dagarna har jag bara jag bara velat bygga bo. Shoppa gardinstänger. Blockljus. Parmesanost. Det är som jag åldrats med kvadratmetrarna. Ja, något sånt skulle Palahniuk också säga. Nu dricker jag hattvin och skriver dagbok. Jag har tumlat runt i höstsortiment med Felle hela dagen och köpt en bloggkjol. Kommer aldrig blogga om den.

Första november.

Idag börjar National Novel Writing Month. Varje år i november uppmanar NaNoWriMo folk att skriva en roman. Tanken är att man under en månad ska producera en 175-sidig roman, genom att skriva 1667 ord om dagen. Jag skriver ‘producera’, eftersom själva vitsen är att man skriva så att man kommer över sina skrivspärrar och kräka ut sig text i stället för att stanna upp efter varje mening för att överväga synonymer eller bildgoogla något. Man ska bara skriva, utan att redigera, inte döda darlings eller radera. Bara ordspy tills man har 175 Word-sidor med text framför sig.

It’s all about quantity, not quality. The kamikaze approach forces you to lower your expectations, take risks, and write on the fly.

Förra året hade NaNoWriMo 100 000 deltagare. 15 000 av dem uppnådde ordantalet (50 000 ord). Jag var inte en av dem. Men i år tänkte jag bli. Har promotat det så hårt och till och med fått min pappa att gå upp klockan halv tre i natt för att skriva sina första 1500 ord. Löpande under månaden får man peptalk e-mails. Förra året minns jag att det stod i ett av dem att man skulle berätta om sitt romanprojekt för så många som möjligt, så att det skulle kännas som ett ännu större nederlag om man inte klarade det. Att ens diciplin och anseende hela tiden skulle stå på högkant och sporra fingrarna att springa snabbare över tangenterna.

Who’s with me?

>> Love Sex Money klarade det förra året!
>> Hur gör man då?

Jag ångrar att jag inte var nere och tittade på bygget av Citytunneln när jag hade chansen. Den senaste veckan har jag märkt hur jag blivit plötsligt intresserad av byggnadskonstruktioner. Jag blir tvungen att stanna och titta och fantisera. Jag tror det har att göra med att det är ett fysiskt bevis på att staden växer. Man blir inte överrumplad en dag av nya skyskrapor, nya slicka kontor med människor som myror upp och ner i rulltrapporna. Man kan hålla koll på avstånd. Läs vidare »

Årstidskiftena är de bästa. Sedan jag slutade gå med bara ben (i början av augusti någon gång) har jag stolt deklarerat nästan dagligen att “nu är hösten här”. Men jag ljög nog. Läs vidare »