(Tsumori Chisato. En av ParisTexas japaner. Fotad av Jacques Brino)

ParisTexas har japansk vecka till och med lördag. Vad det innebär, mer än att de ger 30% rabatt på kollektioner från deras japanska designers, vet jag dock inte.

Tyvärr är det inte den mest inspirerande tiden att halta över till Köpenhamn i. Inte med fickorna fulla av svaga svenska kronor. Tvärtom hade varit så mycket trevligare.

Tips till alla soffshoppare som föredrar att köpa kläder naken i vardagsrummet hellre än i eventuellt trånga butikslokaler: två nya webshoppar att stirra sig blind på har anlänt. Det är kanske höjden av lathet att shoppa online när butikerna ligger relativt lokalt, men ändå, vi kallas inte generation y för ingenting. Det man inte kan göra från soffan eller sängen är inte värt att göra. Eller?

Läs vidare »

Läs vidare »

Även om *limited edition* och *collaboration* och *exclusive* blivit hushållsord nuförtiden, lyckades H&M ändå ge konceptet lite nytt liv med en ny marknadsföringsstrategisk snilleblix i raden av årliga designersamarbeten.

Efter förra årets bottennapp i nyhetsvärde med Roberto Leopardtyg Cavalli, var det någon på H&M som slog sitt huvud mot en klok spik. Såhär ett halvår efter att Comme des Garçons offentliggjordes som årets samarbetsdesigner, känns det fortfarande självklart. Det här samarbetet kanske inte får en att plocka fram sovsäcken, men det borde väcka liv i samma gen som får det att kännas ok att tälta på en trottoar för ett par sneakers. Läs vidare »

Läs vidare »

update: bilden är tagen efter att jag ätit av rätten. den föreställer alltså inte den ursprungliga uppläggningen.

Har gjort samma misstag två gånger denna veckan. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Min dumhet var att äta på Ikizukuri.

De borde verkligen prioritera sin mat på samma sätt som de prioriterar sin marknadsföring. Fixa ordentligt ris som inte är torrt och hårt - det skulle väl matchat typsnittet? Igår fick jag serverat sjögräsrullar som var så slappa att de gick sönder när jag lyfte dem från plastbrickan. Avokadon var dålig, konstistens påminde om gegga. Omeletten var för söt. Jag fick ingen inari för “tofun har inte tinat än”.

Men riset var ändå värst. Smakade som små larvbebisar som övergivits av sina föräldrar. Hoppas de tar sig i kragen snart. Gärna innan de totalinvaderat Skåne.

A.P.C:s höstkollektion på ett hustak på Charing X road.

Videon är inspelad av människorna bakom Shop at Maison B på Greek Street i Soho som finns i Londons allra finaste patisserie Maison Bertrauxs källare.

Åker du dit får du se gräddiga franska bakelser på rutiga dukar i ett konditori som stått på samma plats sen 1800-talet och sen går trapporna ner till sagogrottan där A.P.C hänger bredvid Eley Kishimoto och Sonia Rykiel.

Sagovärlden som förebild för modeprojekt är så fantastiskt bra.

Att Pippa Brooks, som är ena halvan av butikens ägarpar (utsläppt blont hår i klippet) kallar sig själv Madame, gör musik, är mamma till ett väldigt fint tvillingpar (som varit med i i-D) spär på modefantasin ytterligare.

Och det allra bästa är att man får sina inköp i tårtlådor som kan dingla från handleden i tunna blå snören när man går därifrån.

När Saint Martins modestudenterna försökte överglänsa varandra i mediaflirtande på avgångsvisningen tidigare i vår, var det en som verkligen körde fantasilinan ut. Maki Nakamura gjorde en klänning som en stor tårta, tyger med godistryck och jättestora rosetter. Allt med sagoboken i bakhuvudet.

Som född i Tokyo, landet för Hello Kitty-mani, manga och lolitamode, är hon en av många japaner som faller handfallet för det supersöta och barnsliga.

En annan designer, min favorit, som översköljer sina plagg med naiva illustrationer är Tsumori Chisato. Hennes lekfullhet avdramatiserar klädernas lyx på ett väldigt trevligt sätt. Sidentyget känns lika delikat mot försiktiga fingertoppar, men de många små stirrande ansiktena som fyller tyget, gör klänningen demoktatiskt i sina användningsområden.

(AP Photo/Shizuo Kambayashi) Tsumori Chisato höst 03/04

Så är den attraktiv också, sagovärlden.

Se bara på Sandra Niotillfem, hur många som vill leva i hennes lilla värld och bära hennes klänningar.

Men halva grejen är egentligen drömmen om drömmen. Även i glasyrrosa nagellack, Tsumori Chisato-klänning med småflickor på, Rykiel-rosetter i håret, står man där och väntar på en buss som luktar vitlök med cigarettbrännmärken på armarna och slitna skoklackar.

Modet är helt enkelt en form av eskapism. När man är för stor för att bo i ett dockus och Alice in Wonderland återanvänts för många gånger i grafisk design, då kan man fortfarande köpa, eller titta på, något som ser ut som sagovärlden kändes när man var liten.

Jag har hittat min bröllopsklänning.

(Issey Miyake hösten 08/09)

(AP Photo/Jacques Brinon)