Har jobbat väldigt intensivt i rätt många dagar. Jag har köpt tidningar jag inte ens öppnat. Haft bloggläsningsförbud. Det är diciplin. Eller ett försök till. Igår var jag inne i en te-affär och hittade en snygg förpackning brandat te. Jag är väldigt svag för både snygga förpackningar och brandat te. När kassapersonen berättade att den var bra för koncentrationen hade jag redan VISA-kortet viftande i luften och bröt därför min vanliga ’strictly no citrus’-te-diet. Är ganska säker på att teet funkade. Personerna på framsidan har läkarrockar och den ena en penna och den andra en pensel - som huvuden. Det är precis vad jag behöver. En penna som huvud. Då slipper man dessutom fett hår och tunga ögonlock. *sold*

Om man vaknade imorse och kände att man behövde köpa något, kläder till exempel, kan man förslagsvis gå till Humana som idag kommer vara fyllt med en massa nya kläder. Efterkonstruera in citationstecken runt nya förresten. Det är ju gamla grejer, men för våra synfält kommer de vara nya.

Det är så smart av Humana att rea ut hela sitt sortiment regelbundet, så att man slipper spatsera runt och pilla på samma för stora pennkjol i ull om och om igen.

Se och röra, men inte köpa. Foto: Jessica Gow

Kristin skrev om Kazooms tråkiga utflyttning från Friisgatan igår. Jag förstår hur Dana till slut fick nog. Det måste vara hårt att driva butik som går ut på att saluföra personlig passion. Eller att driva butik i allmänhet. Det är ingen tvekan om att det kommer bli ett hål i gatan där man tidigare hade Malmös bästa källa för eskapism. Men jag vill ändå uppmana folk att fortsätta besöka Malmös fina småbutiker - även om de inte tänker tömma fickorna där.

En stor del av charmen med att köpa second hand är själva sökandet. Bläddrandet mellan 20 slitna skinnjackor för att hitta en som ser lagom Erin Wasson-nött ut utanför sitt kontext. Desto mer sliten butiken är, desto fler Lindex-toppar den bästa kråstoppen trängs med - desto bättre är fyndet i slutändan. För second hand-shopping handlar ofta om just “fyndandet”. Man vill hitta plagg som gör att man kan checka av ‘unik’, ‘billigt’, ’snyggt’ och kanske till och med ‘miljövänligt’ från argumentlistan i sitt huvud. Man vill att köpet ska kännas som en seger.

Därför skiljer sig besök i affärer som Kazoom sig åt från andra second hand-butiker. Här var urvalet redan gjort. Läs vidare »

Plockar långsamt matvarorna ur påsarna. Om du köper dyr glass till mig betalar jag all maten, sa jag och tittade menande på min pv. Han sa ja. Trött. Jag är inte sugen på glass överhuvudtaget, det var mest gesten jag var sugen på. Trött och kall efter att vara vilse på en landsväg ville jag bli bortskämd av någon förutom mig själv med något sött. Därför tog jag 179 kronors shoppingen och bad honom betala glassen. Men jag är fortfarande kall och antar att glassen inte kommer göra mig varmare.

Svamlade liksom runt längs Ystadvägen. Rutten från Humana till Mobilia kändes lätt och som en seger för den körkortsbefriade och även fortsättningen till ÖB för att köpa fel gardinstång och inom Emmaus och sen Stor-Myrorna (2 st smutsiga silverringar, 3 stärkta skjortkragar), men sen kändes det inte lätt eller som en seger längre. Gick åt fel håll i alldeles för lång tid. Gick helt tills tramdynorna värkte. Det gör de annars aldrig i Malmö. Hittade tillslut rätt riktning och det konstiga var att det först började regna efter att jag kommit hem.

Nu ska jag stavmixa och äta glass. Och grannarna kan titta på om de vill för jag köpte som sagt fel gardinstång.

När jag var högstadieelev var jag bra på att shoppa. Jag sparade alla mina barnbidrag, köpte ingenting på flera månader i sträck och åkte på weekends till London med någon familjemedlem och spenderade allt på olika highstreet-butiker på några dagar. Jag köpte 3 knickers för £7, kommande favoritböcker, VHS-filmer (från kategorin “World Cinema”…), partylinnen med tryck som jag inte kan stå för idag, t-shirts i Camden, smink, tidningar, glitterjeans, fotbollsmerchandise.

Idag har jag totalt förlorat den konsumtionsförmågan som gjorde att det alltid var spännande att släppa ut packningen när jag kom hem. När jag öppnade resväskan igår uppenbarade det sig inte ett spekturm av Topshop-varor sig för mig. Små pastellfärgade sminkförpackningar och West Ham-loggor låg inte som glittriga, fina skatter bland smutstvätten.

Jag saknar den lite. Tiden då storstaden lätt kunde förkroppsligas i en enärmad sweatshirttopp från Miss Selfridge. När jag kunde promenera genom tuggummiskletiga skolkorridorer och ha på mig hemliga rosa trosor med volanger som jag rodnat när jag betalat för på ett pulserande Topshop, under jeansen. Kanske var det Topshop som fick mig att inse att det var okej att bära ‘tjejfärger’. Att jag inte var tvungen att bära något armégrönt varje dag.

Idag har mitt vardagsförhållande med London gjort att jag inte panikshoppar när jag åker dit (förutom de ängsliga sista minutrarna på WH Smith på Stanstead). Jag har också förlorat den där prylförälskelsen som drev mig på den tiden. Jag har blivit dålig på att shoppa. Topshop på Oxford Street ger mig fortfarande fjärilar i magen, men inte lika intensivt som det ger mig huvudvärk.

Satt bredvid ett förälskat danskt par på flyget igår. Hon tog ut sina linser, tog på sig glasögon och la benen över hans knä. Han hade perfekt genomvaxat stubbigt hår och proportionerligt skägg. De tittade i EasyJet-tidningen. På parfymer. Åh, den är så god! utropade hon och tryckte ett trubbigt pekfinger mot en Armani Code-flaska i fyrfärg. Han höll exalterat med.

- Åh, vad roligt att vi båda gillar den! sa hon.

- Ja! sa han.

- Du borde ju köpa den!

- Ja! Taxfree-butiken kanske är öppen på Kastrup? Då kan vi gå in och köpa den då?

- JA! Det är bra för jag har inte haft särskilt många pojkvänner med den parfymen!

- …

- Jag gillar mest när mina pojkvänner har en parfym som jag inte har så många minnen med. Armani Code har bara han som jobbade på flygplatsen haft! Och jag har inte så många minnen med honom, fortsatte hon.

Då kom parfymvagnen förbirullande och hon slängde sig över killen och över mig med pekfingret siktat mot Armani-flaskan och den andra handen djupt nere i handväskan efter VISA-kortet. Killen satt kvar och såg lite nervös ut. På något märkligt sätt tyckte jag det var rätt fint.

Rick Owens ss09, foto: Christophe Ena

De sticknålstunna klackar som attackerar världen som tusen nålar mot en arm (…) syns inte hos Rick Owens. Hans galoschhybrider i skinn gick paradgång för klumpfötterna i Paris igår.

Jag tänker på fötter som blivit nedstoppade i en svart sopsäck, dränkts i cement och sedan kastats i vattnet för att låta människan sjunka fort, fort mot botten.

Galoscher och damasker är förresten en väldigt bra idé. Särskilt om man ska se det i modejournalistikens favoritperspektiv (’lågkonjukturspektivet’).

Malmöbaserade designern Louise Zetterlund började sy damasker när hon hade ont om pengar och ändå ville variera sin fotbeklädnad. Det var billigare med ett par nya damasker än ett par nya skor. Att det inte bara Louise som tyckte det var en bra idé märkte hon när efterfrågan blev så stor att hon var tvungen att få dem tillverkade på fabrik.

Jag tror stenhårt på att personliga garderober kommer få det ännu bättre av en ekonomisk kris. Man blir tvungen att gräva bland sina gamla bortglömda plagg och fundera på nya funktioner för dem. Hitta verktyg och accessoarer som går att använda på tusen olika sätt. Min mardröm är att folk bara ska börja ‘investera’ i ‘klassiska’ plagg i stället. Som herrmodet. Spara det för rättssalen säger jag.

Nej, en sopsäck runt båda fötterna är både billigare och snyggare (!).

Förra veckan blev jag påmind om hur bra Ivan Grundahl är. Jag befann mig i en stökig källare, på en dansk bakgård, bara ett par hundra steg från Ströget, med hela höstkollektionen som sällskap. Först bläddrade jag lugnt och sansat mellan plaggen, men efter hand blev jag allt mer hetsk. Alltså Ivans höst. Det kan bero på att jag närmar mig kulturtantåldern - eftersom jag innerligt börjat omfamna Bitte Kai Rand också - men jag hörde hur mitt hjärta tickade upphetsat under tröjan. Tick! Tick!

Ivan Grundahl, Danmarks Yohji Yamamoto - och mycket mer än så - har gjort höstplagg som är stora och bylsiga, med kjolar voluminösa som badkar, Giles-tunga halsdukar, kappor som väger tillräckligt mycket för att ge en stolt godsherre kutrygg. Allra mest tyckte jag om materialet som såg ut som handgjort papper. Och den 1.5m breda klänningen i ömt sopsäckstyg (se ovan).

Stylingen, som syns på kollektionsbilderna, är dock inte så rolig. Jag gillar inte håret och det är dumt att göra svartvita foton även om de flesta plaggen är svarta. Alla som ville borde i stället få släppas ner i källaren för att tumla runt med den filtade ullen, de tunga kjolarna, gnida tygerna mellan fingertopparna.

De där hundra stegen bort från källaren tillbaks mot Ströget leder till en av Ivans butiker. Om du associerar klädoutlets med Acnes smått hysteriska utförsäljningar, med svenska modebloggare nakna tillsammans, så tänk igen. Ivan Grundahls utförsäljningsaffär ser ut som vilken nätt boutique som helst. Väggarna är vita, kläderna trängs inte på galgarna och det finns personal som kan säga att din rumpa ser liten ut i de där byxorna. Nej, förresten, stryk det. Jag lovar att du inte kommer hitta ett enda Grundahl-plagg som får din rumpa att se liten ut.

Det skulle vara intressant att veta om ens second hand-köpvanor hade varit annorlunda om man fått reda på mer om den ursprungliga ägaren. Jag förstår faktiskt inte varför historieberättande inte är en större del av vintagehandeln. Läs vidare »

Sunny Copenhagen Läs vidare »