Lyckades med något fantastiskt idag. Ha ett behov, gå in på H&M för att stilla det och lyckas stilla det. Nu pratar jag inte om ett shoppingbehov, utan ett praktiskt behov. En kjol. Svart. En medgörlig svart kjol som kan användas utan tanke. Som kan plockas upp när det väntar en buss, taxi eller optikertid för nära på urtavlan. Jag har nämligen varit usel på att konsumera de senaste månaderna. Nästan bara second hand-köp har uppdaterat garderoben. Och säga vad man vill - mina plisserade långbyxor, guldcardies och syntetkjolar med kufiska tryck - jag älskar dem till döds förstås - men de är inte särskilt medgörliga. De är inte så spontana. Man måste lägga pussel. Och pussel varje dag tar tid. Det är inte alltid jag har lust. Och det hjälper inte att jag slutat använda jeans. Det gör processen ännu lite mer komplicerad.

Men, alltså H&M idag, in, swipa kortet 198.00 fattigare och plötsligt var jag tillbaks på andra sidan. Med H&M-plastpåse dinglande från handleden på Gustav Adolf torg, något tomt konsumtionsbelastat i blicken sådär. Det var nyttigt. Det gjorde inte så mycket att kjolen var en storlek för liten och därför stred mot min rådande bekvämlighetsprincip, översta knappen gick igen, done deal.

Det bästa var att jag kände mig lite som Mark i Peep Show när han sitter och tänker “I go out and have croissant! I’m just a normal, functioning member of the human race, and there’s no way anyone can prove otherwise!”

De första bilderna ur det mest intressanta H&M-samarbetet hitills har börjat ploppa upp på internet. Att tyda av de scannade katalogbilderna hos High Snobiety kommer Comme des Garçon hjärta H to the M lukta mest av kollektionen Shirt. Det vill säga många no-nonsense skjortor i fina snitt. Nu utan 2500 kronor på prislappen.

Annars syns haremsbyxor, ridlårsbyxor, fina svarta klänningar med kyskhetsmarkörer (hög hals! långa ärmar!), prickiga skjortor, klänning med blombladsfall, trenchcoat med och utan smokingsvans.

Jag tänker inte göra en djup analys av så små och relativt otydliga bilder - CDG-plagg ska smakas, smekas och andas för att bedömas - men det ser faktiskt bra ut. Jag tror det skulle kunna vara farligt att bara släppa otroligt verbala och galna plagg, de skulle liksom bli trafikljus i stadsbilden, precis som H&M:s hungrigt slitna samarbetsplagg brukar bli. Att hålla plaggen relativt nedtonade, gör dem lättare att integreras till massornas egna garderober än att bara skrika ut sin avsändarbutik inför hela världen. För det är ju massorna som ska ha kläderna - säga vad man vill om de långa fingrarna och buffelhjordarna som stormar affärerna i november. Därför tror jag att den svart- och grådominerade färgpaletten i kombo med fingertoppssmickrande material och lite Kawakubiansk assymetri är den allra bästa lösningen för samarbetet mellan giganterna.

Jag hittade en klänning en gång. Den var lila, i trikå som var draperad på ett sätt som fick kroppen att se overkligt amazonlik ut.

När klänningen hängde på galgen - tung och färgad som ruttna plommon - såg det ut som en sådan klänning man inte kan bära utan att vara tvungen att göra ett kroppsstatement. Ni vet: hej! här kommer jag med min rumpa promenerandes. Tänk Versacekroppsstrumpan. En fin klänning, men omöjlig om man vill bära en klänning och inte sin kroppsform på display. Ibland har man bara inte lust. Att klä på sig en kropp.

I alla fall provade jag klänningen. I Libertys omklädningsrum, där draperierna var i sammet och speglarna guldkantade, upptäckte jag att klänningen var magisk, för dess draperingar skulpturerade kroppen helt overkligt. Kroppen såg inte smalare ut, bara utopiskt svarvad ut. Och klänningen har varit fastetsad i mitt huvud sen dess.

Varför jag inte köpte den? För att även om den var på rea och nere på £72, var det precis £72 mer än jag ägde. Men jag ångrar. Och har letat överallt (ebay) för att hitta den, men såklart utan framgång.

Så igår när jag trippade in på Collezoni på Baltzargatan, butiken som säljer gamla restlager och kollektionsprover från olika internationella designers, fick jag något glasartat i blicken när jag såg att halva butiken fyllts av Vivienne Westwoods Anglomania. När jag spöklikt började rota mig genom galgarna fick jag till slut ge upp. Det var inte SS06 som hängde där, utan SS08. Ett stort WOHO för dig som vill köpa en aktuell sommarkollektion på 70% på en gata nära dig, men ett litet hugg i hjärtat för den som blev påmind om en lost love.

3 av Wood Woods ägare kommer från Roskilde. Men det är nog inte bara därför butiken ska slå upp en liten guerillabutik i leran under Festivalen nästa vecka. Det har nog också att göra med faktumet att Roskilde är en väldigt viktig del av många av deras kunders sommarlov. Så att de kommer saluföra sina gamla kollektioner ur en container vid Cosmopol-scenen, billigt, känns väldigt logiskt. Tänk att kunna håva in en crisp tee när packningen blivit dränkt i onönskad festivalvätska. När bröstvårtan sticker ut genom ett cigaretthål.

Alkohol och shopping är dessutom en vinnande kombo. I alla fall ur försäljarens synvinkel.

Foto: Carsten Snejbjerg

Jag vill hänga i parker resten av mitt liv. Så känns det just idag. För att jag måste jobba inomhus ett par timmar först och fönstrena är öppna och allt är så grönt utanför.

Igår gick jag till en park med min mamma och satt i skuggan av ett träd med ank- + kaninutsikt och läste DN:s dödsannonser tills mina ögon tårades. Det är intressant att jag får en direkt fysisk påföljd av att bara läsa de små bokstäverna. Och så fort födelsedatumet är 1985, eller något, så vill jag veta mer. Då kickar nyfikenhetsgenen över, vill gräva, få reda på detaljer. Det är den genen som vill läsa aftonbladet och kolla på Frizl-dokumentären. Den som sträcker på tårna för att kunna se olyckan.

I alla fall, jag behöver den här:

Douglas Coupland’s “Corporate Safety Blanket“, sommarens must have-strandaccessoar.

När jag sipprar kaffet i skuggan och bläddrar genom dagstidningar och magasin. Då hade jag gärna känt Rolex vid mitt lår och 7eleven vid min armbåge. Tyvärr finns den bara i 10 ex.

Jag köpte en väldigt fin plisserad kjol på Humana igår. Den påminde mig om Issey Miyakes polyesterlinje “Pleats Please” vilket i sin tur påminde mig om mina luncher i Mayfair. Läs vidare »