På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan, Läs vidare »

En av södra Londons bästa kommer till Christiania ikväll. No need not to sugarcoat: Roots Manuva är inte bara så bra att man blir tvungen att smygle sig genom folkmassorna, även om det regnar, med honom i öronen. Han är även väldigt snyggt. Alla videor, skivomslag, kläder, skäggväxt. Och snygghet kan ju vara en bristvara. Dumt att bagatellisera och bara prata om personlig relation kanske, men det är på den nivån jag sträcker mig idag.Omslaget till senaste skivan Slime & Reason är dessutom fotat av en lokal fotograf. Per Crepin, born and raised in Furulund, numera boende i Dalston i London. Tidigare har han bland annat fotat Wileys fina Playtime is over.Men det var bara en parentes.Konsert ikväll. På Loppen. 21:00, 200DKK.

AUTUMN A-Z: B SOM I BOOKS SMOKING PAINTING

Felicia och jag letade ny lägenhet. Mäklarna skickade oss till “Tesco Value Flats” vars golvyta inte var större än dubbelsängen vi var tänkta att bosätta oss i. De gömde inte ens undan råttgiftet innan de visade oss sina mest prisvärda rivningsobjekt. Läs vidare »

När jag var högstadieelev var jag bra på att shoppa. Jag sparade alla mina barnbidrag, köpte ingenting på flera månader i sträck och åkte på weekends till London med någon familjemedlem och spenderade allt på olika highstreet-butiker på några dagar. Jag köpte 3 knickers för £7, kommande favoritböcker, VHS-filmer (från kategorin “World Cinema”…), partylinnen med tryck som jag inte kan stå för idag, t-shirts i Camden, smink, tidningar, glitterjeans, fotbollsmerchandise.

Idag har jag totalt förlorat den konsumtionsförmågan som gjorde att det alltid var spännande att släppa ut packningen när jag kom hem. När jag öppnade resväskan igår uppenbarade det sig inte ett spekturm av Topshop-varor sig för mig. Små pastellfärgade sminkförpackningar och West Ham-loggor låg inte som glittriga, fina skatter bland smutstvätten.

Jag saknar den lite. Tiden då storstaden lätt kunde förkroppsligas i en enärmad sweatshirttopp från Miss Selfridge. När jag kunde promenera genom tuggummiskletiga skolkorridorer och ha på mig hemliga rosa trosor med volanger som jag rodnat när jag betalat för på ett pulserande Topshop, under jeansen. Kanske var det Topshop som fick mig att inse att det var okej att bära ‘tjejfärger’. Att jag inte var tvungen att bära något armégrönt varje dag.

Idag har mitt vardagsförhållande med London gjort att jag inte panikshoppar när jag åker dit (förutom de ängsliga sista minutrarna på WH Smith på Stanstead). Jag har också förlorat den där prylförälskelsen som drev mig på den tiden. Jag har blivit dålig på att shoppa. Topshop på Oxford Street ger mig fortfarande fjärilar i magen, men inte lika intensivt som det ger mig huvudvärk.

Imorgon ska jag presentera mina två pojkvänner för varandra.

Så känns det i alla fall. Men egentligen ska jag väl bara ta med Hannes till London, man skulle kunna klistra på osexiga etiketter som “storstadsweeken” och “parsemester”, men det handlar faktiskt om ett försök på att få en romantisk polygami att fungera. You, me, London. Forever. Mitt hjärta ligger alltid i en blodig hink när jag tänker på det. Han är Paris-förälskad, inte lika hopplöst förälskad som jag är i Big L, men Paris är väl hans halspulsåder. Men jag hoppas att han kan förstå LDN också. Kanske inte falla platt på marken, stanna med tungan mot asfalten och bara lapa, lapa, lapa som jag brukar göra, men nicka och trivas.

P.S. Om ni inte känner igen männen på bilden har ni världens bästa serie att se fram emot. Peep Show. England när det är som bäst. Så långt från den Amerikanska Drömmen man bara kan komma. Observera dock bieffekter i form av ett nästan tvångsmässigt behov av att citera karaktärerna varje dag.

(Serien har visats på TV4 Komedi, men jag antar att det inte är något kvitto på att någon i Sverige sett den ändå.)

Kate Moss på Londons modevecka i 1997, klädd i flagga av Clements Riberio. Foto: Alastair Grant.

Londons modevecka har börjat.

Så här står det i Guardian idag: Läs vidare »

Läs vidare »

Wiley kom! Och Skepta (trots att det stod på hans myspace att han skulle spela i Tottenham)! Och Ghetto!

Bildbevis

Jag kunde inte låta bli att fråga Wiley varför han valt att dyka upp den här gången.

Tack för att du kom! Hur kommer det sig att du dök upp ikväll men inte de andra gångerna?
- Jag har varit här förrut!

Har du? När då?
- Jag vet inte! Men jag lovar: jag har varit här förrut!

OK, blimey. Men finns det någon speciell anledning till varför du är här ikväll?
- Ja, jag håller på att promota en ny artist. En tjej.

Ok, vem?
- Terri-li heter hon. Hon kommer vara på scen med mig sen och dansa och sjunga.

Jag borde kanske tillägga att det inte var någon tjej som uppträdde under giget. Men, Wiley kom i alla fall. Och det är kanske det viktigaste? Full grime-lineup, men tyvärr inte lika fullt på golvet.

Jag morgonmailade lite med Sebastian Jimenes, som är en av personerna bakom klubben RAW som ska ha grimefest på Inkonst ikväll, för att kolla om han var nervös för huruvida Wiley kommer vara på plats ikväll eller inte.

Kommer han?
- Jag tror att han kommer.

Är det inte nervöst att boka en artist som är känd för att inte dyka upp på sina spelningar?
- Det är alltid närvöst att boka Wiley. Särskilt efter att jag fick reda på att han var bokad här i Malmö innan men inte dykt upp. Och att han på de 3 senaste bokningarna i Stockholm inte dykt upp - med endast ETT undantag och det var när vi hade honom på Berns för 3 veckor sedan, tillsammans med resten av Londons top names inom grime.

Hur kommer du ladda inför ikväll? Jag kommer personligen äta tre olika smaker crisps.
- Jag kommer ladda upp genom att försöka chilla lite för jag vet att det kommer vara fet stress när väl Inkonst slår upp dörrarna…

Foto: Wileys Myspace

Mer:
>> “Good on paper grime coming to town”
>> Wiley dök inte upp till Sweetness (2006)
>> Fredrik Lindskoug recenserar “Grime Wave” (2008)
>> Fredrik Lindskoug recenserar “Wiley” (2007)

Jag skäms över att jag lyssnar på en pojkbandscomeback och är i Malmö samtidigt. Det är alldeles för mycket nittiotal på en enda gång. På mitt nittiotal bar jag kläder från H&Ms killavdelning, mycket grått och jättemycket armégrönt. Jag lyssnade väl på absoluteskivor också, och något flickband, och ja, Hanson. Men jag var ett barn. Jag kan inte bli nostalgisk. Inte popkulturellt. Och särskilt inte ironiskt nostalgisk. Sedan jag flyttade till Malmö har jag nästan lamslaget slagits av all nittiotalsnostalgi. Eller årtiondesnostalgi i allmänhet. Jag passerar de där klubbaffischerna på alla elskåp och bara Slår mig på pannan. Mustascherna, plasten, smyckena, färgerna, attityden. Det är glatt och ironiskt och fult på det gulliga sättet. Och töntigt! Töntigheten är viktig. Då är man n’sync med staden. Men om man inte klarar det då? Om man lyssnar på NKOTB:s comebackskiva och tycker det är så himla bra att det inte finns några spår av det där… nittiotalet. Är man fortfarande välkommen på Möllan? Förresten, svara inte på det.

Nu när jag tänker efter har Malmö och London väldigt mycket gemensamt. Henry Holland skulle lika gärna kunna bo på Falsterbogatan. Och Carrie Mundane hänga på Kaffebaren. Det är konstigt att jag gillar båda - M to the almoe och LDN - så mycket ändå.