Är inne på andra lyssningsrundan av Trickys nya och det känns bra. Första lyssningen var på hemköp i koss-lurar. Kanske den bästa scenen för att lyssna på en Tricky-skiva: i en folktom oversize mataffär kvällstid när det regnar utanför.
Är nöjd över att han fortfarande återanvänder vissa av sina textrader. Det gör ju jag också.
Annars, köpte jag ett fysiskt ex av skivan. Det kändes som ett massive step back for human kind, men så kan det vara. Jag har saknat den där känslan, av att gå in i en butik, leta upp skivan, köpa den och låta den glöda i väskan helt tills man kommer hem och kan lyssna. Att fylleköpa mixtapes på ukrecordshop är inte riktigt samma grej.
Väldigt fin är hon förresten, det måste man ge henne.
Foto: Miguel Villagran
Jag hittade en klänning en gång. Den var lila, i trikå som var draperad på ett sätt som fick kroppen att se overkligt amazonlik ut.
När klänningen hängde på galgen - tung och färgad som ruttna plommon - såg det ut som en sådan klänning man inte kan bära utan att vara tvungen att göra ett kroppsstatement. Ni vet: hej! här kommer jag med min rumpa promenerandes. Tänk Versacekroppsstrumpan. En fin klänning, men omöjlig om man vill bära en klänning och inte sin kroppsform på display. Ibland har man bara inte lust. Att klä på sig en kropp.
I alla fall provade jag klänningen. I Libertys omklädningsrum, där draperierna var i sammet och speglarna guldkantade, upptäckte jag att klänningen var magisk, för dess draperingar skulpturerade kroppen helt overkligt. Kroppen såg inte smalare ut, bara utopiskt svarvad ut. Och klänningen har varit fastetsad i mitt huvud sen dess.
Varför jag inte köpte den? För att även om den var på rea och nere på £72, var det precis £72 mer än jag ägde. Men jag ångrar. Och har letat överallt (ebay) för att hitta den, men såklart utan framgång.
Så igår när jag trippade in på Collezoni på Baltzargatan, butiken som säljer gamla restlager och kollektionsprover från olika internationella designers, fick jag något glasartat i blicken när jag såg att halva butiken fyllts av Vivienne Westwoods Anglomania. När jag spöklikt började rota mig genom galgarna fick jag till slut ge upp. Det var inte SS06 som hängde där, utan SS08. Ett stort WOHO för dig som vill köpa en aktuell sommarkollektion på 70% på en gata nära dig, men ett litet hugg i hjärtat för den som blev påmind om en lost love.
Upptäckte att nya A Magazine nått Malmö igår.
Antwerpentidningen som kommer en gång per säsong har en ny designer som kurator i varje nummer. Det var Walter van Beirendonck som först kom på idén i 2001 och sen dess har det släppts 7 editioner, bland annat med Haider Ackermann, Yohji Yamamoto, och Veronique Branqhuino i härskarstolarna.
Nu är det Kris Van Assche som fått låta sina kompisar fylla tidningsytan. Bland annat har han 7 sidor med bilder på medarbetarna på Dior Homme och så har han låtit Jeff Burton fota porrstjärnor på ett tvätteri.
För mig finns det inte så många tidningar som verkligen glöder hål i pressbyrånpåsen, men A Magazine, är en sådan tidning. Blir tvungen att bläddra försiktigt, kisa, anteckna, stryka pappret mot kinden. BOKSTAVLIGT så bra. Jag tror dessutom inte man behöver vara magasinjunkie för att få ut något av den. Bara tycka om fina bilder och ambitiösa modemänniskor. Och det gör väl alla.
(lugnare nu,
tidigare ikväll, när min pv tog emot pris som en av modesveriges 100 makthavare satt jag på ett tåg som luktade gödsel och läste Älskaren och lyssnade på Danity Kane - Is anybody listening på repeat i slappa oälskade åhlenschinos med smutsigt hår)
Det finaste idag var när jag såg en liten albinopojke på flygplatsen: hans vita ögonfransar.
Det näst finaste var när den nittonåriga reseledaren bad oss alla att försiktigt gå ut ur bussen och köa längs väggen och “endast fylla tre trottoarrutor i bredd”.
Det nästnäst finaste var när flygvärdinnan spillde kaffe i mitt rödvin. Nej, förresten det var fult. Jag föredrar att spilla mina drycker själv.
