Äntligen ett nyår värt att planera för. En busslast ut till landet, något sorts boskap som ska grillas (skjutas?), hattar, en lerig åker, vin. Dresscode: uppklätt eller utklätt. Igår tog jag bussen till Ingenmansland, aka Svågertorp, svårmodets slätter. Traskade upp för en gräsbacke, sällskapad endast av ett tjog festande råkor. Nickade, passerade, fick mitt koffeinintag på ett möbelvaruhus (inte ikea), utsikten parkerade bilar. Sen köpte tyg, chiffong och garth pughesqa saker det kommer dröja år innan jag plockar upp ur påsen. Tåg till mamma, hennes symaskin och ett glas testvin inför hennes nyårsrisotto. Lyckades bisarrt nog sy något jag tänker ha på mig ikväll. Ett plagg som jag gjorde utan att ens nudda tyget med saxen. Bara nåla, sy, nåla, sy prova, klart. Mer eller mindre. Det blir svart transparant en gång till. Jag klarar det. Med (julklapps-) benknots brosch och tvåfärgade (julklapps-) Wolfords är jag klar. Har letat hela dagen efter fuskpäls att dissekera, men det blir en slaktad peruk som får agera fotryggsvärmar i stället.

Har inte varit utomhus på två dygn nu. Julafton spenderade jag i typiska inomhuskläder, sådana som skulle blåst iväg om jag hade lämnat lägenhetsbunkern: Svart tunt transparent, inte minst flikigt, flygigt och otäckande. Under juldagen lånade jag en tröja jag gett min mamma en annan jul. Kanske den finaste presenten jag gett någonsin, just eftersom jag själv blir alldeles stum när jag tittar på den. Det måste väl ändå vara någon sorts godhet. Att hitta en vintage YSL-blus formad som en badboll respektive cirkustält (där cirkusnyanserna gömmer sig i invikta fält), köpa den och ge den till någon annan. Lånade den i alla fall igår. För att känna lite av auran.

En idealisk måndag faktiskt. Kändes mest naturligt att hålla det för mig själv och låta det skina igenom som om jag helt enkel är en normal functioning human being (and no one can prove otherwise!), men nej, jag bloggar om det. Himlen var så blå att jag var tvungen att gå runt på bostadsrättsgator och fota gator och hus med Holgan. Det kommer jag ångra när jag betalt 100 spänn för framkallningen och sitter där: *hus*. vad kul. hobbyfotade byggnader, vad experimentellt. vad konstnärsfullt.

Så kommer jag tänka och kasta dem i väggen.

Men promenaden gav ändå frukt. En kvinna cyklade förbi mig i a-formad ulljacka i svart, möjligen var det en poncho, möjligen inte. Den fylldes med luft likt en konformad vimpel, stod ut som en menande vinkel bakom henne där hon susade fram. Fick mig att överväga att ta upp cykling igen. Eller bärande av A-formade kappor. Vilket som faktiskt.

Den klättrar bara två centimeter upp på halsen, men ändå, den kliar, vill rafsa upp huden, men naglarna är helt enkelt för korta. Polokragar, tvångströjor och så vidare. Det tar för lång tid att vänja sig. För lång tid för att det ska vara värt det.

Åh, hemslöjdsnörderi. Min favorit är “Ski Mask for Eating a Sandwich”.

Stickgraffitti är dock passé. Jag tror bara på personliga gadgets. Själv är jag lite intresserad av att sticka någon sorts takeawaymuggsvärmare, gärna som en förlängd vante.

Det bästa med att sticka är förresten att man kan göra det framför TV:n.

Håller jackan stängd med högerhanden. Något nytt. De två framstyckenas i ett rejält grepp. Sedan när jag promenerat hätskt tillräckligt länge för att få upp pulsen, och värmen, då släpper jag. Låter jacktygen fladdra i vinden, befriar tryckknapparna och dragkedjan från sin funktion.

Jag äger kanske inte ett enda plagg som sitter ‘perfekt’ på. Som man inte måste knyta, gömma, eller bygga upp. Undrar när det blev så. Att jag inte kan ha mina byxor utan att bära dem med lång kofta som täcker blöjrumpa, att mina skjortors kragar måste hållas på plats av broscher, att mina skor måste fyllas med strumpor för att passa.

Folk pratar, de konstaterar självsäkert att de gillar plagg som de kan bära varje dag. Som sitter som en ’smäck’, som de bara kan dra på sig. Som sitter bara sådär. Kvar. Nonchalerar blåsiga rulltrappor eller fyllevarv på golvet. Klär kropp som god vän, som väpnare. Det ska inte kännas som man klär ut sig, säger de

Och jag bara förstår inte. Kan inte ha långvariga relationer med de där plaggen. Till ‘aa-fodralet’, till Acne-jeansen. När det gäller vardagsekipering klär jag hellre ut mig. Desto mer jag tänker på påklädningen, desto mer vill jag att den ska kännas, inte bara synas. Det är som att den inte syns när den inte käns. Därför lämnar jag lägenheten i någon sorts ofullständighet, i plagg man måste HÅLLA i, eller hjälpa lite på traven. Min garderob har blivit som ett dagis för bråkiga barn. För det mesta vill jag bara återinföra barnagning, men nä, det går ju inte. Man skadar inte sina barn, man bara uppfostrar dem så gott det går

På Pradas vårvisning i Milano igår satt kläderna lite konstigt.

Det var inte bara hala skor som såg ut att sitta tveksamt på modellerna under gårdagens visning. Efter att ha gjort en stram höstkollektion med uppknäppta, heltäckande plagg i spets, är det som om Miuccia släppt sina tankar på välkläddhet (som i god passform) och inför våren börjat arbeta mer liberalt med plaggen. Läs vidare »