Fler än mig som plikttroget snörade på sig skorna för att promenera upp och ner på gågatan för att “kolla in skyltningen” i söndags? Det var kanske inte världens mest inspirerande promenad, särskilt inte eftersom man alltid glömmer att kolla på “skyltningen”. Men det kan vara bra med påtvingad julstämning i alla fall. Det brukar funka. Personligen höll jag humöret trots 10 meter snigelkö för en chaiglögg som såklart var slut - det kan ju bara vara ett resultat av The Christmas Spirit fångat mig också.
Annars kan man också jaga “the fuzzy feeling” genom att göra något icke påtvingat. Ett hett förslag är i så fall att besöka julmarknaden för hållbar design och livsstil på Hedmanska Gården i helgen. Jag gissar få bigbackförpackningar inslagspapper, men fler vantar i ekologisk ull.
Marknaden består av utvalda utställare (från Robert & Blad till lillbutiken Gul) i ett “arkitektritat monterlandskap”. Det lär bli mysigt.
De sticknålstunna klackar som attackerar världen som tusen nålar mot en arm (…) syns inte hos Rick Owens. Hans galoschhybrider i skinn gick paradgång för klumpfötterna i Paris igår.
Jag tänker på fötter som blivit nedstoppade i en svart sopsäck, dränkts i cement och sedan kastats i vattnet för att låta människan sjunka fort, fort mot botten.
Galoscher och damasker är förresten en väldigt bra idé. Särskilt om man ska se det i modejournalistikens favoritperspektiv (’lågkonjukturspektivet’).
Malmöbaserade designern Louise Zetterlund började sy damasker när hon hade ont om pengar och ändå ville variera sin fotbeklädnad. Det var billigare med ett par nya damasker än ett par nya skor. Att det inte bara Louise som tyckte det var en bra idé märkte hon när efterfrågan blev så stor att hon var tvungen att få dem tillverkade på fabrik.
Jag tror stenhårt på att personliga garderober kommer få det ännu bättre av en ekonomisk kris. Man blir tvungen att gräva bland sina gamla bortglömda plagg och fundera på nya funktioner för dem. Hitta verktyg och accessoarer som går att använda på tusen olika sätt. Min mardröm är att folk bara ska börja ‘investera’ i ‘klassiska’ plagg i stället. Som herrmodet. Spara det för rättssalen säger jag.
Nej, en sopsäck runt båda fötterna är både billigare och snyggare (!).
På Pradas vårvisning i Milano igår satt kläderna lite konstigt.
Det var inte bara hala skor som såg ut att sitta tveksamt på modellerna under gårdagens visning. Efter att ha gjort en stram höstkollektion med uppknäppta, heltäckande plagg i spets, är det som om Miuccia släppt sina tankar på välkläddhet (som i god passform) och inför våren börjat arbeta mer liberalt med plaggen. Läs vidare »
Förra veckan blev jag påmind om hur bra Ivan Grundahl är. Jag befann mig i en stökig källare, på en dansk bakgård, bara ett par hundra steg från Ströget, med hela höstkollektionen som sällskap. Först bläddrade jag lugnt och sansat mellan plaggen, men efter hand blev jag allt mer hetsk. Alltså Ivans höst. Det kan bero på att jag närmar mig kulturtantåldern - eftersom jag innerligt börjat omfamna Bitte Kai Rand också - men jag hörde hur mitt hjärta tickade upphetsat under tröjan. Tick! Tick!
Ivan Grundahl, Danmarks Yohji Yamamoto - och mycket mer än så - har gjort höstplagg som är stora och bylsiga, med kjolar voluminösa som badkar, Giles-tunga halsdukar, kappor som väger tillräckligt mycket för att ge en stolt godsherre kutrygg. Allra mest tyckte jag om materialet som såg ut som handgjort papper. Och den 1.5m breda klänningen i ömt sopsäckstyg (se ovan).
Stylingen, som syns på kollektionsbilderna, är dock inte så rolig. Jag gillar inte håret och det är dumt att göra svartvita foton även om de flesta plaggen är svarta. Alla som ville borde i stället få släppas ner i källaren för att tumla runt med den filtade ullen, de tunga kjolarna, gnida tygerna mellan fingertopparna.
De där hundra stegen bort från källaren tillbaks mot Ströget leder till en av Ivans butiker. Om du associerar klädoutlets med Acnes smått hysteriska utförsäljningar, med svenska modebloggare nakna tillsammans, så tänk igen. Ivan Grundahls utförsäljningsaffär ser ut som vilken nätt boutique som helst. Väggarna är vita, kläderna trängs inte på galgarna och det finns personal som kan säga att din rumpa ser liten ut i de där byxorna. Nej, förresten, stryk det. Jag lovar att du inte kommer hitta ett enda Grundahl-plagg som får din rumpa att se liten ut.
Om våren blir kall och grå, vilket den ju säkert blir, har Bitte Kai Rands designers gjort kläder som är perfekta för att strosa runt i utan att någonsin behöva ha på sig jacka. Lager på lager på lager. Skringras molnen och solen plötsligt dyker upp, tar man bara av sig en väst, halsduken och ett par byxor och kvar är skjorta som klänning. Börjar det blåsa virar man sjalen ett par extra varv runt huvudet.
Wood Wood hade skippat all sorts statusplacering för besökarna när de visade vårkollektionen på sin egen innergård. Inga frontrows, ingen segregering. Bara öl, en massa gäster dränkta i gamla kollektioner och en upphöjd catwalk mitt i alltihop. För att göra det hela ännu bättre, hade det en storskärm med förinspelad film med modellerna på. Inte bara fick man chansen att få en bättre - dubbel - överblick på kläderna, men jag tyckte det var ett helt idealt sätt att presentera en kollektion som inte välter någon ur soffan vid en snabb titt. Wood Wood gör modern streetwear som ofta byggs upp av ganska enkla plaggtyper. I våras tyckte jag den pompösa showen överglänste kläderna, men nu var kläderna i perfekt element.
Casual stämning, casual kläder. Så ska en bra Wood Wood-visning vara.
Kan tänka mig att det inte riktigt är accepterat att vara en fluga på väggen som modeskribent i 2008, men det var jag alltså. Stod i hörnet varvade klunkar rosa Moët med chokladtryfflar.
Bruuns Bazaar hade valt den förträffliga arenan Statens Museum for Kunst att visa mode och låta modefolket mingla i.
Det började med ett snölandskap. Modell efter model, alla i vita toppiga mössor, trippade ut i den ena isdrottningspåklädningen efter den andra. Luftiga ärmar som slutar vid armvecken, smala byxor, fluffiga klänningsliv, transparens, volanger. Vitt. Och vackert! Den där fluffigheten och tygapplikationer vid axlarna och minicapes skulle lika gärna kunna bli något av det löjligaste man sett, men i stället var det så enhetligt och bra. Formerna kändes nya och mjuka.
När den sista isflickan försvunnit ut, kom bohemerna. Olika nyanser av samma färg, modiga matchningar, sjalar som bälten, bälten i midjan, kjolar. Rosa, lax, orange, brunt beige. I princip var det stylingen som gjorde att visningen kändes så stark. Deras sladdriga blomkjolen var i sig själv inte speciell, men med kysk skjorta med knäppt cardigan och brunt bälte över, blev det plötsligt intressant. Läs vidare »
