Läste ni Fredrik Strage imorse? Han var orolig för att The Game skulle ställa in sin måndagsspelning i huvudstaden och bad till Gud:
“Därför vill jag att du vakar över honom så att han inte slarvar bort sitt pass, får en haschpsykos i Amsterdam, vägrar ställa sig på scen eftersom det saknas Kentucky Fried Chicken i logen eller hamnar i bråk med väktare som pepparsprejar hans entourage (som de gjorde i North Carolina). “
Jag har dock ett ännu troligare alternativ till att The Game missar sin Stockholmsspelning:
han fastnar i Nörrebronx efter att ha blivit rörd till tårar av den massiva uppbackningen han får av alla danskar och skånskar på Vega ikväll. Flyttar dit och håller workshops i bandanaknytning.
Nej, jag försöker inte vara rolig, bara ärlig.
Det finns fortfarande biljetter och fortfarande tid. Vega ikväll, The Game-party klockan 20:00.
Egentligen skulle han ha kommit till Malmö i oktober, men det gjorde han inte. Nu står det i alla fall klart att Trey Songz, den frodigt lena rösten från Virginia, inte har dissat Skåne för alltid. Lagom till Lucia är han bokad till Moriskans scen av Club Park tillsammans med Club Honey. Det kommer bli lent. Och frodigt. Har vi tur även svettigt.
Innan Trey moonwalkar in på scenen (man kan ju alltid hoppas), är det Rebstars tur att stå där. Förhoppningsvis får vi också se dem köra sin singel Without You tillsammans. Något annat skulle vara konstigt. Och tråkigt.
Rebstar är Malmös senaste R&B-hopp. Han är tillräckligt bra för att man kan presentera honom som exportvara utan att skämmas inför någon osvensk. Bra betyg. Han är dessutom svår att nämna utan att bli tvungen att namedroppa producentnamn (T Williams, Drumma Boy, Boi-1Da…). Inte heller ett minus.
Efter scenkonsten blir det DJs och klubb.
Rebstar & Trey Songz
Club Park ft. Club Honey
Lördag 13 December, Moriskan. 220 kr.
Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:
- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.
Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.
Min nya tvångstanke verkar vara att försöka flika in ett dåligt skämt när jag gör telefonintervjuer. Idag satt jag saklig och torr på telefonen med en brittisk rockstjärna och ställde frågan:
Känner du likadant som Noel, att du inte kan visualisera ett slut för bandet?
- Ja, absolut. Jag ser ingen vits i något annat än att fortsätta.
Så, vi kan förvänta oss att se er fylla arenor som 65-åriga gubbar?
- Absolut!
Igår på Lille Vega önskade jag lite att jag inte var tvungen att stå med bakhuvudet lutat mot väggen med block i handen och i stället kunde ha deltagit i dansextasen i Bonde Do Roles publikhav. För de som känner mig är kanske inte “dansextas” naturligt synonymt med saker jag brukar gilla, men igår kändes det så. Det var till och med en kille som tog av sig tröjan. På en torsdag.
De två personerna som syns i mitten av bilden (bicepstatuering och skandikille) praoade som bandmedlemmar efter att de blivit uppbjudna på scenen. Tatueringstjejen var helt galen. Hon sprang bor och öppnade så många av bandets vattenflaskor hon kunde, drack, duschade sig med vattnet och försökte ha vattenkrig med bandmedlemmarna. Men Bonde Do Role verkade gilla det. Puttade inte tillbaks henne i publiken, vilket ju skulle vara den naturliga reaktionen när någon i tight trikå blir lite väl bekväm i ett scensammanhang.
