Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

R&B-beskyddarna – hyllarna, förtydligarna, finsmakarna - på den skönt ickeängsliga Wifebeaterlovebloggen, har stängt och startat nytt. Med nya satsningen Plain Gold har de höjt ribban, ambitionerna likaså. De berättar att målet är att bli världens bästa – och med tiden också största – R&B-site. Därför skriver de numera på engelska.

Förutom de gamla WBL-deltagarna har de utökat sitt stall med andra R&B-fixerade (Club I Love-Emilia och Digfi-Fanny, för att nämna två). Inläggen har redan börjat rulla in.

Det är svårt att bli något annat än peppad.

Den där morgonen när jag hittade Trickys ansikte i DN och kopplade att det var en konsertrecension från en spelning i STHLM, efter att jag slitit laptopen från soffdelarens knä och bekräftat köpenhamnsspelning, DAGARNA INNAN, då var min första reaktion att gråta, såklart, även om Strage sågade, vem bryr sig, det är skillnad på att gå konsert som recensent och som Biggest Fan Always And Always, det är ett annat sorts förlåtande (det enda man inte förlåter som BFAAA är typ inga extranummer, eller Nas-längd på giget). Läs vidare »

Kött. Även om man inte äter det, kanske man vill drapera sin iPhone i det. Man kanske inte har en iPhone, men då kan man i alla fall bli påmind om att kött kan vara rätt snyggt. Även om man är vegetarian.

Åh, hemslöjdsnörderi. Min favorit är “Ski Mask for Eating a Sandwich”.

Stickgraffitti är dock passé. Jag tror bara på personliga gadgets. Själv är jag lite intresserad av att sticka någon sorts takeawaymuggsvärmare, gärna som en förlängd vante.

Det bästa med att sticka är förresten att man kan göra det framför TV:n.

I torsdags träffade jag en hund som tillhör en av bloggarna här. Bloggaren är tyvärr inte jag. Men minst i mitt nästa liv ska jag också ha en hund som rör sig som en orm. Och som pussas!

Första november.

Idag börjar National Novel Writing Month. Varje år i november uppmanar NaNoWriMo folk att skriva en roman. Tanken är att man under en månad ska producera en 175-sidig roman, genom att skriva 1667 ord om dagen. Jag skriver ‘producera’, eftersom själva vitsen är att man skriva så att man kommer över sina skrivspärrar och kräka ut sig text i stället för att stanna upp efter varje mening för att överväga synonymer eller bildgoogla något. Man ska bara skriva, utan att redigera, inte döda darlings eller radera. Bara ordspy tills man har 175 Word-sidor med text framför sig.

It’s all about quantity, not quality. The kamikaze approach forces you to lower your expectations, take risks, and write on the fly.

Förra året hade NaNoWriMo 100 000 deltagare. 15 000 av dem uppnådde ordantalet (50 000 ord). Jag var inte en av dem. Men i år tänkte jag bli. Har promotat det så hårt och till och med fått min pappa att gå upp klockan halv tre i natt för att skriva sina första 1500 ord. Löpande under månaden får man peptalk e-mails. Förra året minns jag att det stod i ett av dem att man skulle berätta om sitt romanprojekt för så många som möjligt, så att det skulle kännas som ett ännu större nederlag om man inte klarade det. Att ens diciplin och anseende hela tiden skulle stå på högkant och sporra fingrarna att springa snabbare över tangenterna.

Who’s with me?

>> Love Sex Money klarade det förra året!
>> Hur gör man då?

Håller jackan stängd med högerhanden. Något nytt. De två framstyckenas i ett rejält grepp. Sedan när jag promenerat hätskt tillräckligt länge för att få upp pulsen, och värmen, då släpper jag. Låter jacktygen fladdra i vinden, befriar tryckknapparna och dragkedjan från sin funktion.

Jag äger kanske inte ett enda plagg som sitter ‘perfekt’ på. Som man inte måste knyta, gömma, eller bygga upp. Undrar när det blev så. Att jag inte kan ha mina byxor utan att bära dem med lång kofta som täcker blöjrumpa, att mina skjortors kragar måste hållas på plats av broscher, att mina skor måste fyllas med strumpor för att passa.

Folk pratar, de konstaterar självsäkert att de gillar plagg som de kan bära varje dag. Som sitter som en ’smäck’, som de bara kan dra på sig. Som sitter bara sådär. Kvar. Nonchalerar blåsiga rulltrappor eller fyllevarv på golvet. Klär kropp som god vän, som väpnare. Det ska inte kännas som man klär ut sig, säger de

Och jag bara förstår inte. Kan inte ha långvariga relationer med de där plaggen. Till ‘aa-fodralet’, till Acne-jeansen. När det gäller vardagsekipering klär jag hellre ut mig. Desto mer jag tänker på påklädningen, desto mer vill jag att den ska kännas, inte bara synas. Det är som att den inte syns när den inte käns. Därför lämnar jag lägenheten i någon sorts ofullständighet, i plagg man måste HÅLLA i, eller hjälpa lite på traven. Min garderob har blivit som ett dagis för bråkiga barn. För det mesta vill jag bara återinföra barnagning, men nä, det går ju inte. Man skadar inte sina barn, man bara uppfostrar dem så gott det går

Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:

- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.

Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.

Imorgon ska jag presentera mina två pojkvänner för varandra.

Så känns det i alla fall. Men egentligen ska jag väl bara ta med Hannes till London, man skulle kunna klistra på osexiga etiketter som “storstadsweeken” och “parsemester”, men det handlar faktiskt om ett försök på att få en romantisk polygami att fungera. You, me, London. Forever. Mitt hjärta ligger alltid i en blodig hink när jag tänker på det. Han är Paris-förälskad, inte lika hopplöst förälskad som jag är i Big L, men Paris är väl hans halspulsåder. Men jag hoppas att han kan förstå LDN också. Kanske inte falla platt på marken, stanna med tungan mot asfalten och bara lapa, lapa, lapa som jag brukar göra, men nicka och trivas.

P.S. Om ni inte känner igen männen på bilden har ni världens bästa serie att se fram emot. Peep Show. England när det är som bäst. Så långt från den Amerikanska Drömmen man bara kan komma. Observera dock bieffekter i form av ett nästan tvångsmässigt behov av att citera karaktärerna varje dag.

(Serien har visats på TV4 Komedi, men jag antar att det inte är något kvitto på att någon i Sverige sett den ändå.)