Fy fan vad deppigt, hittade precis min nyårslöftelista från förra året. Är alldelles alldeles för bra på att skriva listor. Det har blivit lite bättre med åren, men det är fortfarande maniskt. Jag använder dem aldrig sen. Jag bara radar upp saker med stora bokstäver i en lång stapel och känner mig tillfredsställd.

I alla fall, nyårslöftena, deppigt. Klippa håret, åka till Nevvan, klara att skriva en roman på 30 dagar, skaffa ett imponerande socialt liv. Det gick sådär. Det enda jag mentalt kan pricka av är att ha flyttat. Och hur kul känns det nu när jag sitter här romanlös och långhårig? Ensam hemma på en fredagkväll?

Det känns sådär.

Men december är inte slut än och hoppet är det sista som överger en. Hoppas jag. Hah.

Den där morgonen när jag hittade Trickys ansikte i DN och kopplade att det var en konsertrecension från en spelning i STHLM, efter att jag slitit laptopen från soffdelarens knä och bekräftat köpenhamnsspelning, DAGARNA INNAN, då var min första reaktion att gråta, såklart, även om Strage sågade, vem bryr sig, det är skillnad på att gå konsert som recensent och som Biggest Fan Always And Always, det är ett annat sorts förlåtande (det enda man inte förlåter som BFAAA är typ inga extranummer, eller Nas-längd på giget). Läs vidare »

Kate Moss på Londons modevecka i 1997, klädd i flagga av Clements Riberio. Foto: Alastair Grant.

Londons modevecka har börjat.

Så här står det i Guardian idag: Läs vidare »

(Ber om ursäkt för rubriken såklart)

På söndag kommer mitt favoritband sen jag gick på högstadiet till en Opera på broavstånd från mitt hem. Det är Massive Attack som headlinar som underhållning i anledning av att det danska kronprinsparet ska strö kulturpriser runt sig. Den där prisutdelningen, kanske till och med L.O.C:s framträdande, är något jag lätt kunnat lida mig igenom, om det nu var så att jag fick belöningen i form av Massive Attack-konsert. Men nu kommer det varken bli söndagsmys med fredde och mary eller någon tårögd publikprestation för min del. Biljetterna är nämligen slut.

Foto: Jessica Gow

Eftersom jag inte äter kött är jag inte så van vid att få ögonkontakt med min mat. Det var därför jag blev lite ängslig när jag igår fick det, på en uteservering i idyllisk skugga. Eller ögonkontakt är kanske att ta i, masken hade inga ögon. Men den rörde sig i cirklar och verkade titta intresserat på mig.

Vet inte riktigt om det var den mjöliga pastan som jag redan hade hunnit äta av, eller om det var maskens alerta kroppspråk som fick mig aningen ur balans resten av eftermiddagen. Det kändes som jag hade munnen full av likmaskar, minst. Längtade bara hem till mitt eget kök och en massa märkesmat.

Men, det visar sig, efter lite googlefun, att man inte kan gå säker där heller.

Johanna och Thomas fick mask i sin myskvällsmat i torsdags. Hemma i Lomma!

Kent hittade mask i nöten!

Martina hade fått en objuden gäst i sin lax…

Tina fick en mask i matlådan.

Det jag undrar är: om man nu ska vara med i en utfyllnadsartikel om äckliga insekter man hittat i sin mat - måste man då vara med på bild med underdogmin, sorgsen mun och anklagande blick? Är det ett krav?

Finns det någon sida som samlar alla osmakliga fynd i mat? Jag tänker tummar, levande djur och benknotor också? Det kanske borde finnas det, så att fyndfolket kan få känna gemenskap sinsemellan och prata om sina traumatiska upplevelser? Ha gruppmöten och verkligen prata igenom det?

Det var allt från bad taste-bloggen idag.

update: bilden är tagen efter att jag ätit av rätten. den föreställer alltså inte den ursprungliga uppläggningen.

Har gjort samma misstag två gånger denna veckan. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Min dumhet var att äta på Ikizukuri.

De borde verkligen prioritera sin mat på samma sätt som de prioriterar sin marknadsföring. Fixa ordentligt ris som inte är torrt och hårt - det skulle väl matchat typsnittet? Igår fick jag serverat sjögräsrullar som var så slappa att de gick sönder när jag lyfte dem från plastbrickan. Avokadon var dålig, konstistens påminde om gegga. Omeletten var för söt. Jag fick ingen inari för “tofun har inte tinat än”.

Men riset var ändå värst. Smakade som små larvbebisar som övergivits av sina föräldrar. Hoppas de tar sig i kragen snart. Gärna innan de totalinvaderat Skåne.

Vet inte om den här nagellackslinjen gör mig mest illamående eller mest förrundrad. Är verkligen “patriot” en säljande fras? Inte meningen att låta överdrivet PK ut i fingertopparna (…), men när det kommer till reklam, varför vill man använda sig av fraser som i Sverige har så smutsiga undertoner? Okej att man i USA tränats till att associera patriotismen med något hjärtligt och obligatoriskt - men här? Helt realistiskt. Finns det verkligen en målgrupp som lockas av ord som “nationalnaglar” eller “patriot ut i fingertopparna”? Jag tycker inte ett fotbollsintresse är en ursäkt.

P.S. Lacket säljs på Matas, inte ur bakluckan på en lastbil. D.S