Mötte ett par silikonbröst innan, på gatan när jag var ute och vandrade i min huset-på-prärien-långa kjol. Kjolen är för lång för att tolkas som ungdomlig och för kort för att verka modelång. När jag fick ögonkontakt den vädrade barmen var det svårt att inte lägga märke till just hur mormonsk jag såg ut. Men just när jag tänker den tanken, obehindrat stämplar min egen stil enligt en subreligion, så inser jag att ibland går kanske mitt koncepttänkande lite för långt.

Står i trasig genbrugsbutik i småstad och bara: Vad tycker jag om den här kjolen? Alltså mönstret är ju lite tantigt och längden är fantastiskt menlös. Men det ser nästan mormonskt ut… jag tar den!

Om det har något med Chloë och hennes Big Love-prestationer att göra vet jag inte. Det kan nog bero på att jag grubblat lite för mycket på mormonmode bara.

Det beror i alla fall INTE på att Grey’s Anatomy-Katherine Heigl ska spela mormonrymmerskan Carolyn Gossip i filmen om hennes liv i mormonsekten FLDS. Den tanken ger mig inga påklädningsilngar längs ryggraden alls.

Vet inte om den här nagellackslinjen gör mig mest illamående eller mest förrundrad. Är verkligen “patriot” en säljande fras? Inte meningen att låta överdrivet PK ut i fingertopparna (…), men när det kommer till reklam, varför vill man använda sig av fraser som i Sverige har så smutsiga undertoner? Okej att man i USA tränats till att associera patriotismen med något hjärtligt och obligatoriskt - men här? Helt realistiskt. Finns det verkligen en målgrupp som lockas av ord som “nationalnaglar” eller “patriot ut i fingertopparna”? Jag tycker inte ett fotbollsintresse är en ursäkt.

P.S. Lacket säljs på Matas, inte ur bakluckan på en lastbil. D.S

(AP Photo/Tony Gutierrez)

Handen på hjärtat. Det är ingen överraskning att man får lust att börja leka med tanken att använda mormonmodet som stilmall, när det görs en TV-serie med Chloë Sevigny i rollistan där kläderna har en faktisk betydelse för handlingen. Det är som att bli serverad stilinspirationen på silverfat.

Jag såg klart första säsongen av Big love dagen innan polisen gjorde en massrazzia i en mormonsekt i Texas (”sexsekten“). Jag var alltså redan inne i tankegången när kvällstidningarna började posta bilder på flickmormoner som packades i bussar. Det var väldigt lätt att känna igen typerna från TV-serien: långa flätor med fluffiga bakåtkammat pannhår, långa pastellklänningar med höga halsar och långa ärmar. Färgerna såg ut att blekts av solen, som om pigmenten smält bort och kvar var endast ett svagt minne av sin föregångna RGB.
Läs vidare »