Den goda nyheten är att mitt badrum luktar Comme des Garçons 3. Den dåliga nyheten är att det ligger parfymglassplitter över hela golvet.

Satt bredvid ett förälskat danskt par på flyget igår. Hon tog ut sina linser, tog på sig glasögon och la benen över hans knä. Han hade perfekt genomvaxat stubbigt hår och proportionerligt skägg. De tittade i EasyJet-tidningen. På parfymer. Åh, den är så god! utropade hon och tryckte ett trubbigt pekfinger mot en Armani Code-flaska i fyrfärg. Han höll exalterat med.

- Åh, vad roligt att vi båda gillar den! sa hon.

- Ja! sa han.

- Du borde ju köpa den!

- Ja! Taxfree-butiken kanske är öppen på Kastrup? Då kan vi gå in och köpa den då?

- JA! Det är bra för jag har inte haft särskilt många pojkvänner med den parfymen!

- …

- Jag gillar mest när mina pojkvänner har en parfym som jag inte har så många minnen med. Armani Code har bara han som jobbade på flygplatsen haft! Och jag har inte så många minnen med honom, fortsatte hon.

Då kom parfymvagnen förbirullande och hon slängde sig över killen och över mig med pekfingret siktat mot Armani-flaskan och den andra handen djupt nere i handväskan efter VISA-kortet. Killen satt kvar och såg lite nervös ut. På något märkligt sätt tyckte jag det var rätt fint.

Jag har på mig min pojkväns skjorta (obs! den är inte vit och inte oversize) och den luktar svett med det känns okej för att det inte är min svett. Jag känner att mina gränser har börjat rubbas lite. När jag reser bort har jag börjat använda hans deo också. Luktassociationer alltså. Eller det kanske kallas romantik.

Jag är speciellt oförtjust i sommarbrandade parfymer. Typ Escadas “Rock in Rio”. Jag skulle aldrig vilja dofta som en junifestival bara för att det råkar vara juni. Eventuellt skulle jag kunna dränka mig i någon sorts solig scent, men i så fall under ett mörkt vinterhalvår där min enda källa ljus består av ett djupt andetag mot handleden. Parfym har inte så mycket med sommaren att göra alls faktiskt. Om det är någon årstid som redan erbjuder “naturliga” kroppsdofter så är det väl sommaren? Jag tänker solkräm, after sun-lotion, svett, myggmedel, nagellack. Till skillnad från vintern som bara doftar ylle och portvin.

Nu blir jag i alla fall tvungen att gräva ner min sommarluktsstridsyxa, åtminstone för en sekund, för jag har hittat den ideala doften att sprejas på soltrött bröstkorg i lagom tid till eftersolsdrinken på en bar med sunset-utsikt (ja, vi bor på Laguna Beach). Jil Sanders “Sun”. Den doftar som en MUJI-butik, alldeles tungt och asiatiskt, som för gamla tallbarr, citrusen känns avlagd, inte särskilt somrig. Jag vill säga muskigt, men i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur muskigt luktar. Tantigt, fast inte sådär Opium-heavy som man vill förknippa tantigt med. Så vill jag att man ska dofta på sommaren. Som om man legat i solen lite för länge. Som om doften verkligen växt fram ur UV-strålarna, picknickgräset och saltvattnet i förening med solskyddet.