Tillåt mig att säga ha-ha.

På tala om Boyzone alltså.

Kolla Ronan! Så liten och tight.

“What should happen now of course is that the boys put on a dazzling display of pop excellence, so impressive it wipes the smirk right off his face. In true Hollywood-style that’s just what would happen. Sadly, this clip was made in Dublin.”

Dansen är inte så kul dock. Jag har inte skrattat åt dans sen Ricky Gervais spontandansade på Comedy Relief-avsnittet av The Office.

Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:

- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.

Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.

Jag skäms över att jag lyssnar på en pojkbandscomeback och är i Malmö samtidigt. Det är alldeles för mycket nittiotal på en enda gång. På mitt nittiotal bar jag kläder från H&Ms killavdelning, mycket grått och jättemycket armégrönt. Jag lyssnade väl på absoluteskivor också, och något flickband, och ja, Hanson. Men jag var ett barn. Jag kan inte bli nostalgisk. Inte popkulturellt. Och särskilt inte ironiskt nostalgisk. Sedan jag flyttade till Malmö har jag nästan lamslaget slagits av all nittiotalsnostalgi. Eller årtiondesnostalgi i allmänhet. Jag passerar de där klubbaffischerna på alla elskåp och bara Slår mig på pannan. Mustascherna, plasten, smyckena, färgerna, attityden. Det är glatt och ironiskt och fult på det gulliga sättet. Och töntigt! Töntigheten är viktig. Då är man n’sync med staden. Men om man inte klarar det då? Om man lyssnar på NKOTB:s comebackskiva och tycker det är så himla bra att det inte finns några spår av det där… nittiotalet. Är man fortfarande välkommen på Möllan? Förresten, svara inte på det.

Nu när jag tänker efter har Malmö och London väldigt mycket gemensamt. Henry Holland skulle lika gärna kunna bo på Falsterbogatan. Och Carrie Mundane hänga på Kaffebaren. Det är konstigt att jag gillar båda - M to the almoe och LDN - så mycket ändå.

Glömde förresten säga något om Kylie-konserten.

Med 8000 personer och en scenbudget på £10 mille, spindelklänningar och vida aftonblanka byxdressar från Jean Paul Gaultier, ett helt fotbollslag (med en handfull avbytare) dansare, ambitiös videokonst på storbild och hits. Hits! Har hon verkligen gjort så många hits? tänkte jag där jag satt på trång farmorsparkett utan att röra en min. Tokyoneonljus, inoljade matrosbröst, blommor i hår och spänstiga kroppar. Ett tag trodde jag faktiskt att pampigheten skulle påverka mig, sitta kvar efteråt. Även om jag personligen aldrig haft ens en hemlig affär med Kylie, så tog liksom överdådigheten över. Jag går ju inte så ofta på kabaré, så det kanske var det. Men det var en bra konsert. Ambitionen, helt enkelt. Ett perfekt sätt att presentera en popstjärna. Som om hela världen har varit med och planerat konserten.

Men när jag gick därifrån kände jag i alla fall ingenting. Classic arenakonsert.

Rec här.

Ikväll uppträder Kylie på Forum i Köpenhamn. En anledning att ha på sig mycket smink och dansa med slutna ögon eller vidöppen mun. Vilket man vill. Och paljetter. Fjädrar. Armbågar i luften.