Kött. Även om man inte äter det, kanske man vill drapera sin iPhone i det. Man kanske inte har en iPhone, men då kan man i alla fall bli påmind om att kött kan vara rätt snyggt. Även om man är vegetarian.

Dagen till ära och allt:

(Nas - Black President, filmat på Amager Bio i söndags)

Babysteps! Men idag stämmer inte 2pacs gamla låttext längre.

And although it seems heaven sent
We ain’t ready to see a black President

Some things will never change

Innan jag duschat eller ätit frukost imorse gjorde jag en telefonintervju med Boyzones Ronan Keating i mitt sovrum . Jag önskar att det fanns något sätt jag kunde ringa mig själv som lågstadieelev och bara:

- Du, Ida, det gör inget att du inte har alla deras skivor, att du stod längst bak på deras konsert och aldrig var en av dem som fick “ögonkontakt” med dem på scenen. Det gör inget, för när du är vuxen kommer du få prata med Ronan Keating i telefon.

Annars har jag grävt ner mig i YouTube-träsket av gamla Michael Jackson-intervjuer. Fa-sci-nating. Såklart. Man glömmer ibland. Då gälller det att gräva en youtube-grop och bara lägga sig i den en hel söndagförmiddag. På kvällen var jag tvungen att bära för korta svarta byxor och vita strumpor i mina (icke lack men ändå-)skor i hans ära.

Mitt tips. Om man sitter lite för många timmar vid ett ensamt skrivbord, hypnotiserad av sin egen elaka laptop, dessutom med en förkastlig internetuppkoppling och man bara längtar tills nästa kopp kaffe som drägligt sällskap i jobbtimmarna, ja då. Då kan man glömma att stänga av The Office dvd:n efter sista avsnittet så att rotmenyn kommer tillbaks på skärmen. Då får man en massa The Office-ljud som loopas i all oändlighet. Telefoner med sladd som ringer - ilar, piper, tjuter, skränar -, stationära datorer som spinner, någon som håller på att ‘put the kettle on’, kopieringsmaskiner som arbetar troget, häftapparater som kramar, hålslagningar som klipper… i ett enda härligt värmande surr. Jag kisar upp under luggen och visualiserar en störig kollega på andra sidan skrivbordet som jag skulle kunna önska att andas lite tystare eller helst inte alls. Sedan tittar jag ner i knät, på verkligheten, och upptäcker att jag fortfarande har på mig pyjamas.

Är inne på andra lyssningsrundan av Trickys nya och det känns bra. Första lyssningen var på hemköp i koss-lurar. Kanske den bästa scenen för att lyssna på en Tricky-skiva: i en folktom oversize mataffär kvällstid när det regnar utanför.

Är nöjd över att han fortfarande återanvänder vissa av sina textrader. Det gör ju jag också.

Annars, köpte jag ett fysiskt ex av skivan. Det kändes som ett massive step back for human kind, men så kan det vara. Jag har saknat den där känslan, av att gå in i en butik, leta upp skivan, köpa den och låta den glöda i väskan helt tills man kommer hem och kan lyssna. Att fylleköpa mixtapes på ukrecordshop är inte riktigt samma grej.

Igår när jag satt på en indisk restaurang på Bergsgatan och verkligen åt (inte ett riskorn kvar på tallriken sen) pratade någon vid bordet om något hemskt som hade hänt och jag fick för mig att referera till en våldtäktshistoria i min bekantsskapskrets men hejdade mig några ord in eftersom det slog mig att

det var inte en våldtäktshistoria i min bekantsskapskrets, utan en Afasi & Filthy-text jag tänkte på! Jag har vant mig vid att blanda ihop olika tv-serier med mitt verkliga liv men, svenska hiphoptexter? Det verkar ha gått aningen långt.

Afasi & Filthy värmer i alla fall upp före Lupe Fiasco ikväll. På KB. Om man behöver bunkra upp med lite svensk novellrap (jag verkar ha fått nog, får hålla mig i bakgrunden).

Min egen eskapi börjar ta sig. Jag vandrar runt på parketten i klänningar som släpar i marken, lyssnar på de mest dagdrivande Miles Davis-låtarna jag kan hitta, dricker kopp efter kopp bryggkaffe, pratar om konstruerad nostalgi med fotografer på telefonen, antecknar på stora A3-papper - för att få överblick, men det blir bara ännu rörigare, tittar ut på rastlösa trädgrenar och förbipasserande som knäpper jackan ytterligare.

Började titta på Pushing Daisies i sommarhuset. Stilgreppet är lätt att spåra till annat - Moulin Rouge, Big Fish, Amelie, Charlie and the chocolate factory - men det är likväl behagligt att bunkra upp med. Nästanbrittisk berättarröst, Disney-färgskala, romantiserande av personlighetsstörningar och en övernaturlig story line. Passar perfekt om man av olika anledningar helst vill hålla sig till verklighetflyktig populärkultur.

Foto: Henrik Montgomery

Sex and the city och EM. Kvällens TV-tablå sammanfattar den senaste tiden alldeles för bra. Och ett klick in på Text-TV med FRA-förslaget. Gillar inte när livet blir ett konstant nyhetsflöde genom kroppen med samma rabblande om och om igen. Just nu har jag känslan som om jag läst Metro, City, .SE och Xtra i rad. Överfylld men helt tom.

Kvällens mest hjärtskärande programpunkt var ändå SVT:s “Orangutangernas räddare” där det fanns en orangutanghona som tvångsrakats av all päls och tvingats till prostitution med människor.

Ja, pratar apor när Mc Solaar sjunger La Belle et la Bad Boy på treans satc-maraton, när gula och blå män är i sorg och stora bröllopsklänningar släpas i sopor. Det går faktiskt.

(AP Photo/Darla Khazei)

jag har alltid varit nästintill besatt av röstliga defekter. som slum villages stamning. som scorchers målbrottsutspel. bara av den anledningen är förälskelsen till lil wayne förutbestämd. (men såklart inte endast därför.)

Läs vidare »

Ibland vaknar jag på söndagmorgonen och känner mig som om jag är någon Bret Easton Ellis skrivit om i en bok (Ungdomlig, rastlös, amerikansk, lätt illamående) . Fast utan pengarna och framförallt utan pillerna. Just det där faktumet - “utan pillerna” - gör att jag inte riktigt kan åstadkomma riktigt samma avtrubbning till tv-nyheterna, sprickan i läppen och “världens ondska” generellt och det stör mig. För ett BEE-humör förlitar sig på ett stoneface (=inget humör). Men jag upptäckte precis en quick fix, som dock snart kommer tappa sin effekt, men anyway: The Roots - Birthday Girl på repeat. En födelsedagslåt på repeat när man inte fyller år, tills huvudet smälter! Låten är till sin spets putslöjlig och supermunter, att ens irritation kan på en millisekund förväxlas med förnöjelse. Det hela resulterar rätt snabbt till kortslutning = inget humör. Ja, mitt liv är rätt okomplicerat ibland.