Det är torsdag och jag vet definitivt vad det betyder.

Systemet har öppet en timme extra.

I en ideal värld skulle Möllans småkiosker vara fyllda med trettiokronorsvin. Dygnet runt.

Men så länge finns alltid det här som tröst:

Möllanvin.

Firade att slackersommaren var över med dåligt väder. Jag log belåtet när jag vaknade och regnet attackerade och upplevelsen var nästan skindeep eftersom alla mina fönster fortfarande var öppna efter tropikvädret. Vädret. Det är fantastiskt att det kan växla så abrupt. Igår var jag tvungen att vända om och gå hem för solen var för stark för tights. Idag fick jag vända om och gå hem för regnet var för intensivt för inga strumpor. Sverige.

Började dagen med att spendera lite tid med Gmail. Sen soppa för att det regnade. På Smak med someone special. Sedan firade vi vädret, eller jag vet inte, det låter cyniskt att säga så, men vi tog ett varv i Pariserhjulet, mitt första. Var inte rädda om det blåser mycket där uppe, sa karusellkillen. Lite rädda var vi, men tog polaroidfoton ändå, när håret slet sig som flaggor. Eskapism, var min anledning, det var därför jag köpte tivolikuponger till oss.

Nu lagar jag middag, klockan är 22. Är rätt ambitiös, det måste jag erkänna.

Mötte min PV på Södergatan, vi kom från varsitt håll. Han cyklandes, jag till fots. Pussades, jag konstaterade: “kaffe” om smaken och han kontrade: “vin”.

Sedan köpte jag kaffe i stället, på Wayne’s, inte många takeawayställen som är öppna efter 19. Men jag bara undrar: när kan kommer man vara säker på att inte få en kaffe som man inte måste grimasera efter varje klunk? Aldrig? Måste man alltid skylla sig själv när man köper koffein hos de brandade ställena? Har väntat länge nu

Den här nya lägenheten sväljer rätt mycket tid. Tiden sväljs av att flyttlådorna aldrig tar slut, av att försöka hålla sams trots olik stolsmak, av att leta badrumsmattor på ikea, av att vi övergav kaffebryggaren. Jag får huvudvärk av ingen kaffe. Nu har jag treopaus från att försöka få jeanshögar att se organiserade but yet arty ut. Det verkar vara den looken vi eftersträvar fullt ut. Festa Mysa Maila är bättre på att renoveringsblogga än jag är. Se själv.

Det känns en smula fruktansvärt att få bergssprängarhuvudvärk av en dag utan koffein. Sorgligt. Jag ska gå (långsamt, med dålig hållning) till Hansacompagniet nu och köpa rött vin. Kanske hjälper. Troligen inte. Men men, jag har i alla fall många nya kvadratmeter att spilla på. Det är positivt.

Innan Angie Stone-konserten satt jag håglöst i baren på Stortorget i Lund och tittade på min bästis när hon jobbade. Jag lät henne hälla rödvin i mitt glas och hustla daim och haloumi till mig. Efter en timme på samma barstol började Ethan Hawke-kopian bredvid mig samtala. Bör sägas att jag har en öm punkt för mr Hawke till den grad att jag till och med läst hans böcker. I alla fall. Ethan frågade något som jag misslyckas svara witty på vilket gjorde att jag sedan var tvungen att ursäkta det med att jag bor i Sverige och därför är ovan vid att främlingar pratar med mig. Jag refererade till tidigare samma dag när falaffelmannen ville att jag skulle provsmaka en falaffel ur hans hand och jag avböjde men heller inte kunde komma på något syrligt men fyndigt svar. Stod där som en blond liten svensk utan humor eller lust att leva ut livet till maximum.

Ethan Hawke såg ointresserat på mig och stirrade med avsmak på tidningen framför mig (bredvid vinglaset, imagine the picture).

- Vad är det för tidning?
- Bon.
- Jaha? Vad är det för tidning? Den ser fruktansvärt tråkig ut.

Nu lade jag märke till att det rann snus mellan tänder på honom. Han sträckte sig över mig och tog tidningen och började gå igenom den med avfärdande kommentarer. Är tubsockor det heta just nu? Skulle du kunna ha på dig det där? Vem skulle kunna ha på sig det där? Vaddå, ska det vara konst eller? Och så vidare.

Ett tag flikade jag halvhjärtat in någon slentrianmässig kommentar som blivit inövad till föräldratyper som föraktfullt försöker sätta modetidningars cotoure-editorials (eller editorials i allmänhet) i deras egna vardagssammanhang. Gav såklart upp så fort jag kommit på att det var Troy från Reality Bites som satt bredvid mig. Dock en lite bonnigare version. Men det kändes intressant. Att möta både Ethan Hawke och en av hans rollfigurer på samma bar i samma socialt tveksamma yngling.

Foto: AP Photo/CP, Toronto Star, Deanne Cameron