Har inte varit utomhus på två dygn nu. Julafton spenderade jag i typiska inomhuskläder, sådana som skulle blåst iväg om jag hade lämnat lägenhetsbunkern: Svart tunt transparent, inte minst flikigt, flygigt och otäckande. Under juldagen lånade jag en tröja jag gett min mamma en annan jul. Kanske den finaste presenten jag gett någonsin, just eftersom jag själv blir alldeles stum när jag tittar på den. Det måste väl ändå vara någon sorts godhet. Att hitta en vintage YSL-blus formad som en badboll respektive cirkustält (där cirkusnyanserna gömmer sig i invikta fält), köpa den och ge den till någon annan. Lånade den i alla fall igår. För att känna lite av auran.

Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

Bree blir bara finare och finare för varje avsnitt. Stramt sammetstungt hår, röda ögonbryn, Michael Jackson-struktur i ansiktet, perfekt krispig puderrosa volangblus. Diamanter i öronen. Gossip Girl can’t touch her.

Mitt hem luktar chevre, inte det värsta. Hela dagen har jag funderat på att blondera ögonbrynen men jag vet inte hur man gör. Sätter man sig i bakgrunden när någon väninna blonderar håret och ber om resterna? Målar man med akryl?

Det kommer få min sorgliga vinterskandinaviska hårton att se ännu en nyans grönare ut, charterpoolseffekten (fast utan medelhavssolstålarna som väger upp efteråt). Nordiskt blond - kanske den mest oromantiska vinterfärgen som någonsin funnits. Hällre råtta (kate moss!) än disträ hö.

Har aldrig kunnat förändra och experimentera med ögonbrynen. De beige små stråna smälter bara in i hyn. Spelar ingen roll om jag försöker “odla en buske”. Det blir ingen buske. Jag målade dem mörka med en färgborste ägnad åt tunnhåriga i somras, men jag såg ut som en svensk stylad att spela polsk i en svensk TV-serie. Utan utväxten funkade det inte så bra.

Så blonderat! Det tror jag på! Vita små arga hårstrån, som en hästs! Som två plåster i pannan (om man kollar snabbt).

Förresten: Cruella de Ville var på Snoop-konserten! Halva håret blont, halva håret svart. Fluffig kort jacka och turkos mjukisbyxor. I egen hög person stod hon där. Och hade säkert ett cigarettmunstycke i väskan, men jag såg det inte. Kanske på grund av rökförbudet, men egentligen tror jag inte att Cruella De Ville bryr sig om sådant. Hon vill bara kolla på sin favoritrappare i fred. Kanske hooka upp med honom senare och prata favoritdjur till den kommande pälskollektionen. Jag är ganska säker på att de har mycket gemensamt. Cruella de Ville och Snoop.

Foto: Walt Disney Pictures, Clive Coote

För några veckor sedan spekulerade Karin på vilken nagellackstrend som skulle komma att ersätta den nerbitna svarta. Mitt förslag är vattenfärgsgrön, eller i allmänhet konstiga färger som gör att man kan undvika bli kategoriserad i en samlingsnorm på någons blogg. Jag tänker mig att osmickrande b-side-nyanser kommer att målas på neurotiskt korta nagelytor. Färger som verkligen inte går att matchas med någonting, förutom något utgånget i kylskåpet.

Detta är kanske egentligen mer vad jag hoppas, mer än vad jag med handen på hjärtat tror.

Förslag på nyanser:

Rainy Asphalt
French Mustard
Chocolate Chip Cookie
Forest Moss
Autumn Leaves
Old Car Rust
Lazy (S)nailskin

Hulken Hooligan.

Ser ut som henne. Jovovich. Jag har blivit lite smartare nu. Av olika anledningar. Min mamma gav mig en tysk InStyle och först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den och lät den ligga med baksidan och Juergen Teller-reklamkampanjen uppåt på en pall. Sen upptäckte jag att tidningen var späckad med små skönhetsprover - shampoo, dior homme parfymprov (intressant i en tjejtidning, var det för att man skulle bli alldeles “åh, den här sicilianska citrondoften vill jag känna när jag lutar mig mot min killes hals. Jag köper den till honom”?), kräm för ansiktet (tror jag) och läppstift, “Farbe und Pflege”, marknadsfört av Milla Jovovich. Rastlös ungdom som jag är, smetade jag tanklöst på det på läpparna. Nyansen var 100 Spice for Days.

Nu, när jag i panik stått och utan resultat försökt skrubba bort den glittervinröda färgen från min stackars mun fasar jag lite och undrar vad exakt som menas med “…for days”.

Jag har i alla fall lärt mig det här:

Jag och Milla Jovovich har inte samma läppstiftstolerans.

Borde lita mer på mina instinkter om att inte röra tyska InStyle.

Smink utan spegel låter finare i fantasin.

Min tyska är dålig.

Loréals nya läppstift verkar faktiskt hålla vad den lovar. Om man pratar hållbarhet och vattenfasthet.

Foto: Diane Bondareff