De sticknålstunna klackar som attackerar världen som tusen nålar mot en arm (…) syns inte hos Rick Owens. Hans galoschhybrider i skinn gick paradgång för klumpfötterna i Paris igår.
Jag tänker på fötter som blivit nedstoppade i en svart sopsäck, dränkts i cement och sedan kastats i vattnet för att låta människan sjunka fort, fort mot botten.
Galoscher och damasker är förresten en väldigt bra idé. Särskilt om man ska se det i modejournalistikens favoritperspektiv (’lågkonjukturspektivet’).
Malmöbaserade designern Louise Zetterlund började sy damasker när hon hade ont om pengar och ändå ville variera sin fotbeklädnad. Det var billigare med ett par nya damasker än ett par nya skor. Att det inte bara Louise som tyckte det var en bra idé märkte hon när efterfrågan blev så stor att hon var tvungen att få dem tillverkade på fabrik.
Jag tror stenhårt på att personliga garderober kommer få det ännu bättre av en ekonomisk kris. Man blir tvungen att gräva bland sina gamla bortglömda plagg och fundera på nya funktioner för dem. Hitta verktyg och accessoarer som går att använda på tusen olika sätt. Min mardröm är att folk bara ska börja ‘investera’ i ‘klassiska’ plagg i stället. Som herrmodet. Spara det för rättssalen säger jag.
Nej, en sopsäck runt båda fötterna är både billigare och snyggare (!).
På Pradas vårvisning i Milano igår satt kläderna lite konstigt.
Det var inte bara hala skor som såg ut att sitta tveksamt på modellerna under gårdagens visning. Efter att ha gjort en stram höstkollektion med uppknäppta, heltäckande plagg i spets, är det som om Miuccia släppt sina tankar på välkläddhet (som i god passform) och inför våren börjat arbeta mer liberalt med plaggen. Läs vidare »
När jag intervjuade Our Legacys Jockum för några veckor sedan, lyckades jag inte riktigt få honom att erkänna att det var till 100% hans förtjänst (eller fel, beroende på vem man frågar) att alla rullade upp sina chinos i våras. Men jag tror att Our Legacys påverkan var större än man tror.
Om våren blir kall och grå, vilket den ju säkert blir, har Bitte Kai Rands designers gjort kläder som är perfekta för att strosa runt i utan att någonsin behöva ha på sig jacka. Lager på lager på lager. Skringras molnen och solen plötsligt dyker upp, tar man bara av sig en väst, halsduken och ett par byxor och kvar är skjorta som klänning. Börjar det blåsa virar man sjalen ett par extra varv runt huvudet.
Wood Wood hade skippat all sorts statusplacering för besökarna när de visade vårkollektionen på sin egen innergård. Inga frontrows, ingen segregering. Bara öl, en massa gäster dränkta i gamla kollektioner och en upphöjd catwalk mitt i alltihop. För att göra det hela ännu bättre, hade det en storskärm med förinspelad film med modellerna på. Inte bara fick man chansen att få en bättre - dubbel - överblick på kläderna, men jag tyckte det var ett helt idealt sätt att presentera en kollektion som inte välter någon ur soffan vid en snabb titt. Wood Wood gör modern streetwear som ofta byggs upp av ganska enkla plaggtyper. I våras tyckte jag den pompösa showen överglänste kläderna, men nu var kläderna i perfekt element.
Casual stämning, casual kläder. Så ska en bra Wood Wood-visning vara.
Jean//Phillip var lite obehagligt. Lite plastiga S&M-referenser och ett väldigt vekt försök att integrera lite damkollektion, i form av ett par överdraperade porrklänningar, bland herrkläderna.
Byxsnitten var rätt fina och resårliven på shortsen. Men de leggingstighta byxorna var inte jättekul. Inte heller alla remmar utan funktion. Modellerna såg ut som inprogrammerade robotar.
Nu har jag kastat mig in på en restaurang för att få lite snabba kalorier och något varmt i strupen (rött vin). Sedan är det vidare. Energinivåerna är dock lite väl låga nu.
Redan för ett år sedan började byxdressarna dyka upp ganska grundligt, då i höstmodet. När våren kom forsatte de synas och var ett sådant plagg som namedroppades väldigt flitigt i trendrapporter.
Om jag ska plocka ut ett plagg som funnits på allas moodboards inför den kommande våren, blir det definitivt overallen. Den var överallt. Med bälte i midjan, utan, som aftonpåklädning, som soffhängsmjukisdräkt, lång, inte så lång, som sofistikerat affärsmöteskrud, i många olika färger. På catwalken och i publiken. Läs vidare »
Kan tänka mig att det inte riktigt är accepterat att vara en fluga på väggen som modeskribent i 2008, men det var jag alltså. Stod i hörnet varvade klunkar rosa Moët med chokladtryfflar.
Bruuns Bazaar hade valt den förträffliga arenan Statens Museum for Kunst att visa mode och låta modefolket mingla i.
