Kön till Systemet ringlade sig lång och fläskig genom Hansa i lördags. Så lång, så bastant och danskarna bara stannade och stirrade storögt, pekade och viskade innan de lutade huvudena bakåt och skrattade innerligt. Lördagen innan julafton, kön som en kobra. En tradition utanför Systembolaget.

Precis som de andra skämdes jag, suckade och doppade hakan i halsduken. Köpte portvin som jag kokade rödlöksmarmelad på och rödvin som jag drack.

Hansa-tomten fotograferades med en miniatyrhund klädd i strass och fotografen berättade i förbifarten att hundens mantel kostade tvåhundrafemtio tusen.

Felicia och jag gjorde ett tappert försök att ingå julstämningskulten genom att köpa de mest sirapssliskiga tomtelattarna vi kunde hitta från själslös kaffekedja. En blivande tradition känner jag, som för första gången invigdes när vi satt en hel december på Starbucks och sörplade full fat milk med cardamon flavour, inte så mycket espresso, innan vi skulle tjänstgöra som julfestservitriser.

Socker och mjölk och kanel och sirap.

Sedan swipe swipe med visa-korten. Happy Holiday y’all.

R&B-beskyddarna – hyllarna, förtydligarna, finsmakarna - på den skönt ickeängsliga Wifebeaterlovebloggen, har stängt och startat nytt. Med nya satsningen Plain Gold har de höjt ribban, ambitionerna likaså. De berättar att målet är att bli världens bästa – och med tiden också största – R&B-site. Därför skriver de numera på engelska.

Förutom de gamla WBL-deltagarna har de utökat sitt stall med andra R&B-fixerade (Club I Love-Emilia och Digfi-Fanny, för att nämna två). Inläggen har redan börjat rulla in.

Det är svårt att bli något annat än peppad.

Foto: Macall Polay

Var på bio med handen djupt nere i Tasty House-påsen igår. Såg Burn After Reading. Gillade. För karaktärernas skull. Det är så tillfredsställande att se filmer där personerna egentligen är seriefigurer med det har förpackats i mänsklighet så att det inte blir teatralisk. Alla var bra. Det var skönt. Kunde lugnt luta huvudet tillbaka och låta handen gå som en pendel mellan kakaomandlarna och munnen.

Men det var en sak jag hängde upp mig på. Kvinnan med perukliknande page som spelar Linda Litzke är så himla lik bodybuilderskan Gayle Moher. Jag satt hela filmen och tänkte: “det måste vara hon.” Sedan började jag tycka synd om henne som gett upp sitt livsmål - sin kropp - för en filmroll. Låtit musklerna förtvina, huden slappas till - allt för Hollywood.

När jag kom hem googlade jag och nej, det var inte bodybuilderskan som spelade Linda. Det var Frances McDormand som är ihop med den ena Cohen-brodern. Skönt ändå. Att Gayle fick behålla sina muskler.

När Felicia ringde mig igår och frågade om jag ville fira Obama med pannkakor och Simpsons hade jag bara ätit pannkakor en gång den dagen, perfekt. Bästistelepatin sitter kvar än. Och jag har aldrig skyggat för att äta samma måltid två gånger i rad.