Bree blir bara finare och finare för varje avsnitt. Stramt sammetstungt hår, röda ögonbryn, Michael Jackson-struktur i ansiktet, perfekt krispig puderrosa volangblus. Diamanter i öronen. Gossip Girl can’t touch her.

Imorgon ska jag presentera mina två pojkvänner för varandra.

Så känns det i alla fall. Men egentligen ska jag väl bara ta med Hannes till London, man skulle kunna klistra på osexiga etiketter som “storstadsweeken” och “parsemester”, men det handlar faktiskt om ett försök på att få en romantisk polygami att fungera. You, me, London. Forever. Mitt hjärta ligger alltid i en blodig hink när jag tänker på det. Han är Paris-förälskad, inte lika hopplöst förälskad som jag är i Big L, men Paris är väl hans halspulsåder. Men jag hoppas att han kan förstå LDN också. Kanske inte falla platt på marken, stanna med tungan mot asfalten och bara lapa, lapa, lapa som jag brukar göra, men nicka och trivas.

P.S. Om ni inte känner igen männen på bilden har ni världens bästa serie att se fram emot. Peep Show. England när det är som bäst. Så långt från den Amerikanska Drömmen man bara kan komma. Observera dock bieffekter i form av ett nästan tvångsmässigt behov av att citera karaktärerna varje dag.

(Serien har visats på TV4 Komedi, men jag antar att det inte är något kvitto på att någon i Sverige sett den ändå.)

I mitt liv, har jag gjort ungdomligare saker än att innan midnatt bryta av från ölgruppen för att smyga hem, inom kiosk och köpa snickers och ramlösa citrus, smyga hem, hem till sängen och gilmore girls och se två avsnitt i stället för att vara sorglös på ett trångt debaser.

Exempel på ungdomligare sak jag gjort: blivit glad för att jag lyckats lösa DN:s korsord och sedan upptäcka att det var den upp till 13 år. Eller, korsord är kanske inte heller ett stjärnexempel på att man nyligen halsat ur ungdomens bägare?

Nu ska jag trassla klart tovan som är mitt hår och möta someone special på centralen. Få något livfullt i blicken.

Det verkar som jag försöker ta lite sommarlov. För att inte få dåligt samvete skyller jag på att jag inte fixat ett enda bord i lägenheten och därför inte kan jobba. Men jag vet ju, jag vet ju, att det inte är en anledning. Riktiga artists skriver sina romaner på baksidor av servetter även om de sitter hukade på regniga centralstationer med trencoatkragarna uppfällda. Och saknar 4 fingrar.

So, uppenbarligen är jag ingen artist. Men det känns okej. Det är nog nyttigt att känna in sin nya lägenhet genom att inte göra någonting. Bara kolla på DVD-boxar från den “favorit”-märkta hyllan på Hemmakväll (aldrig bott närmre en videobutik i mitt liv - det måste ju onekligen få konsekvenser) och experimentera med nya te-sorter och badskum. Avsaknad av kaffemaskin har nog också något min ickeexisterande jobbrutin att göra.

Intressant är, att det här dåliga samvetet jag försöker förtränga genom att komma på dåliga ursäkter, inte skulle existera om jag låg på en gräsmatta och solade. Eller drack lunchöl med någon bästis. Det är soloskapet och hemmaplaceringen som är bidragande kriterier till att sysselsättningen inte känns okej som sommarlovsspenderande.

Hade jag haft ett kontorsjobb på annan adress hade jag inte dömt mig själv en smula för att sitta djupt i soffan eller vänta till efter lunch med att lämna lägenheten i den tråkigaste veckan i juli (ja, det finns sådana).

Ehm, egentligen skulle jag bara skriva att jag gillar att Lorelei i Gilmore Girls har samma väska i hela säsong 4 (minst).

När man har en blogg kan man inte hålla så många hemligheter för sig själv.

Min egen eskapi börjar ta sig. Jag vandrar runt på parketten i klänningar som släpar i marken, lyssnar på de mest dagdrivande Miles Davis-låtarna jag kan hitta, dricker kopp efter kopp bryggkaffe, pratar om konstruerad nostalgi med fotografer på telefonen, antecknar på stora A3-papper - för att få överblick, men det blir bara ännu rörigare, tittar ut på rastlösa trädgrenar och förbipasserande som knäpper jackan ytterligare.

Började titta på Pushing Daisies i sommarhuset. Stilgreppet är lätt att spåra till annat - Moulin Rouge, Big Fish, Amelie, Charlie and the chocolate factory - men det är likväl behagligt att bunkra upp med. Nästanbrittisk berättarröst, Disney-färgskala, romantiserande av personlighetsstörningar och en övernaturlig story line. Passar perfekt om man av olika anledningar helst vill hålla sig till verklighetflyktig populärkultur.

Foto: Henrik Montgomery

Sex and the city och EM. Kvällens TV-tablå sammanfattar den senaste tiden alldeles för bra. Och ett klick in på Text-TV med FRA-förslaget. Gillar inte när livet blir ett konstant nyhetsflöde genom kroppen med samma rabblande om och om igen. Just nu har jag känslan som om jag läst Metro, City, .SE och Xtra i rad. Överfylld men helt tom.

Kvällens mest hjärtskärande programpunkt var ändå SVT:s “Orangutangernas räddare” där det fanns en orangutanghona som tvångsrakats av all päls och tvingats till prostitution med människor.

Ja, pratar apor när Mc Solaar sjunger La Belle et la Bad Boy på treans satc-maraton, när gula och blå män är i sorg och stora bröllopsklänningar släpas i sopor. Det går faktiskt.

(AP Photo/Darla Khazei)

Varför kallar Bree sin son för S.O.B? Känns som en intressant vinklad förolämpning.

(AP Photo/Tony Gutierrez)

Handen på hjärtat. Det är ingen överraskning att man får lust att börja leka med tanken att använda mormonmodet som stilmall, när det görs en TV-serie med Chloë Sevigny i rollistan där kläderna har en faktisk betydelse för handlingen. Det är som att bli serverad stilinspirationen på silverfat.

Jag såg klart första säsongen av Big love dagen innan polisen gjorde en massrazzia i en mormonsekt i Texas (”sexsekten“). Jag var alltså redan inne i tankegången när kvällstidningarna började posta bilder på flickmormoner som packades i bussar. Det var väldigt lätt att känna igen typerna från TV-serien: långa flätor med fluffiga bakåtkammat pannhår, långa pastellklänningar med höga halsar och långa ärmar. Färgerna såg ut att blekts av solen, som om pigmenten smält bort och kvar var endast ett svagt minne av sin föregångna RGB.
Läs vidare »