Igår var mitt hår plastdockesprött och fluffigt, jag bar margiela, dries och höga klumpiga klackar, jämnt smink och jag lämnade inte ens lägenheten på hela dygnet. I en ideal värld hade jag förklarat att det är för att den enda jag klär på mig för är min egen spegelbild, men så romantiskt är det inte så klart. Jag hemma i kokongen betyder oftare mjukisbyxor och vänliga bomullstyger än kluckkluckkluck mot parketten. Jag plockar av mig halsbanden innan jag går och lägger mig. Men det är något väldigt Carrie-poetiskt med att vara lika omsorgsfullt klädd för hemmaskrivande i fönstret som på väg till ett bokat restaurangbord.

Igår behövde jag höra kluckkluckkluck mot parketten, slippa rygga i avsmak när jag passerade sovrumsspegeln och inte fastna med fingrarna när jag drog dem genom håret. Jag känner likadant idag. Men idag tänker jag gå ut.

På MSN imorse pratade jag och min pappa om morgonpromenader. Jag om hur mycket jag saknade dem, han om hur mycket han uppskattade dem i sin vardagsrutin.

Varje morgon svänger han ner på Fiolstraede, förbi Paludan och den Franske Bogcafe, han passerar kyrkan, Läs vidare »

Det är torsdag och jag vet definitivt vad det betyder.

Systemet har öppet en timme extra.

I en ideal värld skulle Möllans småkiosker vara fyllda med trettiokronorsvin. Dygnet runt.

Men så länge finns alltid det här som tröst:

Möllanvin.

Foto Scanpix

På tal om mitt svamlande om A-formade kappor i cykelvind häromdagen, tänkte jag passa på att peka mot en Köpenhamnsk blogg som inriktar sig på just streetstylefångade förbicyklande människor.

Copenhagen Cycle Chic är  helt tillägnad Köpenhamns cykelkultur och dess estetiska uttryck. Det rör sig dock inte om en kavalkad av spexiga modeslavar balanserande på cykelsadlar. Ett inlägg är självklart döpt till “Bike is the new black“, men rent modemässigt kan CCC inte direkt mäta sig med andra streetstylebloggar. Men det är nog inte heller målet. Bloggen fokuserar snarare på att ge en bild av Köpenhamns cykelkultur. På att illustrera hur folket där slänger sig på sadeln trots minikjol eller flängig sjal eller öl i plastglas.

Då och då förekommer det tips på cykelanpassade stildetaljer på bloggen, som plasthöljen för finskorna, men helst förespråkar CCC klackar framför cykelriktiga accessoarer. Sidan belyser hur Köpenhamn skiljer sig från andra storstäder, där cyklister draperar sig i skolpoliskostymer, pansarhjälmar och munskydd för att sicksacka sig mellan bussar, bilar och andra dödsfällor.

På Copenhagen Cycle Chic finns det på sin höjd ett gummiband för att hålla in byxfladdret. Kanske en hjälm, men ännu hellre en hatt.

En idealisk måndag faktiskt. Kändes mest naturligt att hålla det för mig själv och låta det skina igenom som om jag helt enkel är en normal functioning human being (and no one can prove otherwise!), men nej, jag bloggar om det. Himlen var så blå att jag var tvungen att gå runt på bostadsrättsgator och fota gator och hus med Holgan. Det kommer jag ångra när jag betalt 100 spänn för framkallningen och sitter där: *hus*. vad kul. hobbyfotade byggnader, vad experimentellt. vad konstnärsfullt.

Så kommer jag tänka och kasta dem i väggen.

Men promenaden gav ändå frukt. En kvinna cyklade förbi mig i a-formad ulljacka i svart, möjligen var det en poncho, möjligen inte. Den fylldes med luft likt en konformad vimpel, stod ut som en menande vinkel bakom henne där hon susade fram. Fick mig att överväga att ta upp cykling igen. Eller bärande av A-formade kappor. Vilket som faktiskt.

Håller jackan stängd med högerhanden. Något nytt. De två framstyckenas i ett rejält grepp. Sedan när jag promenerat hätskt tillräckligt länge för att få upp pulsen, och värmen, då släpper jag. Låter jacktygen fladdra i vinden, befriar tryckknapparna och dragkedjan från sin funktion.

Jag äger kanske inte ett enda plagg som sitter ‘perfekt’ på. Som man inte måste knyta, gömma, eller bygga upp. Undrar när det blev så. Att jag inte kan ha mina byxor utan att bära dem med lång kofta som täcker blöjrumpa, att mina skjortors kragar måste hållas på plats av broscher, att mina skor måste fyllas med strumpor för att passa.

Folk pratar, de konstaterar självsäkert att de gillar plagg som de kan bära varje dag. Som sitter som en ’smäck’, som de bara kan dra på sig. Som sitter bara sådär. Kvar. Nonchalerar blåsiga rulltrappor eller fyllevarv på golvet. Klär kropp som god vän, som väpnare. Det ska inte kännas som man klär ut sig, säger de

Och jag bara förstår inte. Kan inte ha långvariga relationer med de där plaggen. Till ‘aa-fodralet’, till Acne-jeansen. När det gäller vardagsekipering klär jag hellre ut mig. Desto mer jag tänker på påklädningen, desto mer vill jag att den ska kännas, inte bara synas. Det är som att den inte syns när den inte käns. Därför lämnar jag lägenheten i någon sorts ofullständighet, i plagg man måste HÅLLA i, eller hjälpa lite på traven. Min garderob har blivit som ett dagis för bråkiga barn. För det mesta vill jag bara återinföra barnagning, men nä, det går ju inte. Man skadar inte sina barn, man bara uppfostrar dem så gott det går

När jag och min PV promenerade med en stor spegel som jag köpt på Myrorna var han otroligt obekväm med situationen. Han hade redan tidigare påpekat att han var ängslig över att bära en manchesterkavaj på Möllan. Det kändes helt enkelt fel. Nu blev det bara värre. Second Hand-spegel, manchesterkavaj, flickvän utan heels, Möllan. Han kallsvettades nästan. Läs vidare »

Sunny Copenhagen Läs vidare »

Det verkar som jag försöker ta lite sommarlov. För att inte få dåligt samvete skyller jag på att jag inte fixat ett enda bord i lägenheten och därför inte kan jobba. Men jag vet ju, jag vet ju, att det inte är en anledning. Riktiga artists skriver sina romaner på baksidor av servetter även om de sitter hukade på regniga centralstationer med trencoatkragarna uppfällda. Och saknar 4 fingrar.

So, uppenbarligen är jag ingen artist. Men det känns okej. Det är nog nyttigt att känna in sin nya lägenhet genom att inte göra någonting. Bara kolla på DVD-boxar från den “favorit”-märkta hyllan på Hemmakväll (aldrig bott närmre en videobutik i mitt liv - det måste ju onekligen få konsekvenser) och experimentera med nya te-sorter och badskum. Avsaknad av kaffemaskin har nog också något min ickeexisterande jobbrutin att göra.

Intressant är, att det här dåliga samvetet jag försöker förtränga genom att komma på dåliga ursäkter, inte skulle existera om jag låg på en gräsmatta och solade. Eller drack lunchöl med någon bästis. Det är soloskapet och hemmaplaceringen som är bidragande kriterier till att sysselsättningen inte känns okej som sommarlovsspenderande.

Hade jag haft ett kontorsjobb på annan adress hade jag inte dömt mig själv en smula för att sitta djupt i soffan eller vänta till efter lunch med att lämna lägenheten i den tråkigaste veckan i juli (ja, det finns sådana).

Ehm, egentligen skulle jag bara skriva att jag gillar att Lorelei i Gilmore Girls har samma väska i hela säsong 4 (minst).

När man har en blogg kan man inte hålla så många hemligheter för sig själv.