Jag ska strax till Sopstationen bakom centralen för tredje gången denna veckan. Denna gången tar jag med mig bärhjälp till det lilla söta repiga plexiglasbord som jag hittade och betalade för igår. Sopstationen passar mig. För det är billigt och de får nya saker varje dag. Dock är det tydligen lugnt nu på sommaren: jag pratade med en man som förklarade att de “bara” hämtar 50 ton prylar i veckan. Men 50 ton måste väl ändå vara nog för att det ska vara ok att gå dit 3 gånger på en vecka utan att riskera att fastna vid en och samma porslinskopp.

Min co-tenant (vad ska man kalla det? Flatmate? Bedbunk? BedHUNK? Jag tar inte s-ordet i min mun förrän jag är 35 minst) är mer inne på nytt designblod, slicka ikoniska möbelformationer som får mina “antikfynd” att se ut som små, slitna - men mycket prisvärda - högar skräp. Men jag gillar ändå att gräva och kämpa lite för mina prylar. Sen skadar det inte att hans köper sin andel på Vujj. Det gör min inredningshobo-look lite mindre påtaglig.

Den här nya lägenheten sväljer rätt mycket tid. Tiden sväljs av att flyttlådorna aldrig tar slut, av att försöka hålla sams trots olik stolsmak, av att leta badrumsmattor på ikea, av att vi övergav kaffebryggaren. Jag får huvudvärk av ingen kaffe. Nu har jag treopaus från att försöka få jeanshögar att se organiserade but yet arty ut. Det verkar vara den looken vi eftersträvar fullt ut. Festa Mysa Maila är bättre på att renoveringsblogga än jag är. Se själv.

Det känns en smula fruktansvärt att få bergssprängarhuvudvärk av en dag utan koffein. Sorgligt. Jag ska gå (långsamt, med dålig hållning) till Hansacompagniet nu och köpa rött vin. Kanske hjälper. Troligen inte. Men men, jag har i alla fall många nya kvadratmeter att spilla på. Det är positivt.

Är inne på andra lyssningsrundan av Trickys nya och det känns bra. Första lyssningen var på hemköp i koss-lurar. Kanske den bästa scenen för att lyssna på en Tricky-skiva: i en folktom oversize mataffär kvällstid när det regnar utanför.

Är nöjd över att han fortfarande återanvänder vissa av sina textrader. Det gör ju jag också.

Annars, köpte jag ett fysiskt ex av skivan. Det kändes som ett massive step back for human kind, men så kan det vara. Jag har saknat den där känslan, av att gå in i en butik, leta upp skivan, köpa den och låta den glöda i väskan helt tills man kommer hem och kan lyssna. Att fylleköpa mixtapes på ukrecordshop är inte riktigt samma grej.

Brukar inte ha tillräckligt många bokningar för att lyckas dubbelboka upp mina kvällar, men igår hade jag, med rörig moleskine och djup tankspriddhet som anledning, råkat trippelboka. Jag löste det genom att ställa in middag hos kompis, i sista sekund - och i samma veva häfta fast mitt headshot på the wall of shame - och var tvungen att smyga ur BF:s födelsemiddag hos hans föräldrar för att göra en telefonintervju med en excentrisk fotograf på Pacific time. Det var något surrealistiskt att sitta och skvallra med en dam om hennes relation till John Waters i min pojkväns pojkrum med utsikt till köpcentet Nova i horisonten.

Har plågats av en konstig längtan efter pianomusik ett tag nu. Försökte shuffla mig fram till något pianobaserat i natt på tåget. Det gick inte särskilt bra. Och det är inte så lätt att googla sig fram, så många läskiga underbarn skymmer sikten på youtube. Höll på att haverera på Lunds centralstationstunnel i natt när det stod en ensam kille vid sitt keyboard. Något sån behöver jag, men just då var jag tvungen att snubbla upp för trapporna in i ett stressande Öresundståg.

Han, vars tomma plats i sängen jag i natt försökte fyllde med t-shirts, fjärrkontroller, mobil och bok, är i Paris för herrmodeveckan nu. Idag visar U-NI-TY, Kilgour, Gaspard Yurkievich, Julius, Louis Vuitton, Number (N)ine, Jean Paul Gaultier, Yohji Yamamoto, Véronique Branquinho, Dries Van Noten och Henrik Vibskov.

(AP Photo/Alik Keplicz

Hela dagen har jag suttit på café och försökt jobba. Gick hemifrån för att jag inte klarade sitta i en lägenhet upphettad av vårhysterisk sol, så i ställlet gick jag till ett café i skuggan. Jag har hittills arbetat mig genom:

1 limonata
1 cappuccino scuro
1 rabarberpaj
1 cappuccino

Man skulle nästan tro att jag tagit ut semestern i förskott? Jag ska nämligen på semester. För några dagar sen hade jag inte ens tänkt tanken på sandkorn mellan mina tår, kallt vin ur små glas och kladdig hud som doftar solkräm, men i natt åker jag. Min Oslo-bosatta väninna Karolina ringde mig och falsettföreslog en sista minuten-resa söderut och jag kände att jag var skyldig min spontanitet att säga ja. Så om några timmar, när jag packat ihop luftiga bomullsplag, strandlektyr för en livstid och pass, åker jag till en medelhavsö för att i 7 dagar prata tjejsnack, bada i iskallt vatten och läsa klart The worms can carry me to heaven.

Dock tråkigt att alla löpsedlar skriker att det kommer bli medelhavsväder i Skandinavien i helgen. Det måste ju betyda att det kommer bli skandinaviskt väder vid Medelhavet…

det är i alla fall tur att päronsplit fortfarande bara kostar 6 kr.

(Dagbok alltså)

Har känt mig håglös sen jag vaknade. Kollade på Malcolm in the middle på tv:n och det hjälpte såklart lite. Sen gick jag till biblioteket för att återlämna en påse böcker och för att bläddra bort rastlösheten. Men när bibliotekarien informerade mig om att förseningsavgiften var uppe i 600 kronor dödförklarade jag min närvaro på Helsingborgs Stadsbibliotek forever. Jag dödade budbäraren också. Grundligt. Jag som känt mig så duktig för att ha lånat om böckerna på internet. Tydligen räcker det inte. Nej, det här med bibliotekslån känns inte särskilt 2008. Man kan liksom inte lämna tillbaka böckerna per sms. Det tycker jag är dåligt.

Och den där räkningen, 600 kr, det är absurt. Jag tänker inte ens bli arg över det. Jag får helt enkelt börja köpa böcker i stället. Det lär vara mer lönsamt i längden (ska det vara så?).

Drack en cappuccino scuro i hamnen, åt ett vaniljhjärta, med min mamma och min bror. Gick och kollade på allt som var gratis på Dunkers. Gick till Bokia. Köpte inget.

Lediga dagar i Helsingborg är oroande svåra. Det är så konstigt att vara i en stad där jag känner igen folk men inte känner någon. Det är inte så bra. Inte i sträck.

Gick hem och gjorde kaffe och hälde det i en termos och gick till en park och satte mig på en bänk och läste i Sophie Calles “Double Game” och observerade sovande ankor. Nu väntar jag på ett vin som ska rumstempereras och en disk som jag hoppas ska diska sig själv.

Känner mig ensam på internet. Men mindre ensam än jag gjort på flera timmar när jag inte hade kraft att släpa datorn upp i famnen.

Imorse, innan migränen kickat in med all sin styrka, satt jag på tåget med pannan lutad mot fönsterglaset. Rullade in i Lund. Folk gick med ölburkar i händerna och klockan var 10. De som inte hade burkar hade blå eller lila plastpåsar. Jag gick till apoteket och bad om något starkt men en halvtimme senare låg jag ändå på golvet och grät av smärta efter ha vomerat. Min mamma fick låna en bil, köra från Helsingborg till Lund för att sedan skyffla in mig i bilen och köra mig hem till min lägenhet där jag nu legat maktlös i för många timmar.

Efter tre gånger på kort tid, måste jag nog snart acceptera att jag är en person som får migrän. Och det är läskigt. För dagarna sväljs. Plötsligt kommer värken och illamåendet som en betongbur över hela ens existens och man kan inte göra något. Inte röra sig. Klä av sig. Bara ligga, kvida, gråta, åma sig. I ett halvt dygn minst.

Men det var i alla fall skönt att slippa vara utomhus på Valborg. Nu ska jag kolla klart Titta Han Snackar. En film jag har lite för många barndomsminnen till för att det ska kännas friskt.

Trillade bokstavligen in i lägenheten och nu ligger jag i soffan utan att ha tagit av mig skorna eller tänt lamporna eller släckt törsten. Hade lite ärenden i Köpenhamn idag och min plan var att hinna med lite ledighet så jag tog med mig sällskap men nu i efterhand när jag ligger och flåsar i mörkret med en borr på varje sida tinningen så kommer jag på att jag nog glömde lägga märke till ledigheten. Detta till trots att jag drack en Carlsberg på en alkisbänk, åt en glass på en busshålssplats, droppade saliv på Storms belgiska stall (= mm, mm, mmmm, mm), åt ihopvikt pizzaslice på en solig metallstol, fotade två kameler på kultorvet och allt samman ackompanjerat av ett Sällskap som var helt amazed över en tisdag utanför lås och bom och hela tiden kände sig tvungen att säga “visst är det kul att ha semester va, va?”. Jag tror det hela har att göra med att gränsen är så hårfin mellan ledighet och arbete att jag nog bara märker ledigheten om jag ligger raklång och stirrar i taket (alternativt på en sitcom på TV:n). Är inte helt säker på om det känns bra. Men jag tänker i alla fall göra det resten av dagen.

Ibland vaknar jag på söndagmorgonen och känner mig som om jag är någon Bret Easton Ellis skrivit om i en bok (Ungdomlig, rastlös, amerikansk, lätt illamående) . Fast utan pengarna och framförallt utan pillerna. Just det där faktumet - “utan pillerna” - gör att jag inte riktigt kan åstadkomma riktigt samma avtrubbning till tv-nyheterna, sprickan i läppen och “världens ondska” generellt och det stör mig. För ett BEE-humör förlitar sig på ett stoneface (=inget humör). Men jag upptäckte precis en quick fix, som dock snart kommer tappa sin effekt, men anyway: The Roots - Birthday Girl på repeat. En födelsedagslåt på repeat när man inte fyller år, tills huvudet smälter! Låten är till sin spets putslöjlig och supermunter, att ens irritation kan på en millisekund förväxlas med förnöjelse. Det hela resulterar rätt snabbt till kortslutning = inget humör. Ja, mitt liv är rätt okomplicerat ibland.