Idag börjar utförsäljningen av Pica Picas klädlager. I hamnen kommer det Malmöbaserade klädmärket sälja ut gamla kollektioner, prover, tyg och accessoarer. Det kommer att vara billigt och värt promenaden till Neptunigatan.

Pica Pica hade sin vårvisning på Riche tidigare i höst. Sen dess har det hänt en hel del. Bland annat har Filippa Freijd och Kajsa Wallin, personerna bakom märket, beslutat sig för att hoppa av den traditionella modekarusellen som är svenskt mode. Inga fler modevecksvisningar eller häckande i butiker för att sälja in kollektionenerna, inget fabrikstrassel. Vårkollektionen kommer aldrig komma till butik. Jag frågade om det ändå fanns anledningar att bevara märket Pica Pica i närminnet och svaret var absolut ja. Men vi kommer få leta efter dem på nya ställen. De kommer bara att jobba med specialuppdrag.

Men mer om det i framtiden. Nu finns det i alla fall alla anledningar att köpa på sig lite Pica Pica-plagg. Innan det är historia.

Torsdag kl 12-20
Fredag kl 12-20
Lördag kl 10-17
Söndag kl 10-16

Norra Neptunigatan 25, Malmö

R&B-beskyddarna – hyllarna, förtydligarna, finsmakarna - på den skönt ickeängsliga Wifebeaterlovebloggen, har stängt och startat nytt. Med nya satsningen Plain Gold har de höjt ribban, ambitionerna likaså. De berättar att målet är att bli världens bästa – och med tiden också största – R&B-site. Därför skriver de numera på engelska.

Förutom de gamla WBL-deltagarna har de utökat sitt stall med andra R&B-fixerade (Club I Love-Emilia och Digfi-Fanny, för att nämna två). Inläggen har redan börjat rulla in.

Det är svårt att bli något annat än peppad.

Läste ni Fredrik Strage imorse? Han var orolig för att The Game skulle ställa in sin måndagsspelning i huvudstaden och bad till Gud:

“Därför vill jag att du vakar över honom så att han inte slarvar bort sitt pass, får en haschpsykos i Amsterdam, vägrar ställa sig på scen eftersom det saknas Kentucky Fried Chicken i logen eller hamnar i bråk med väktare som pepparsprejar hans entourage (som de gjorde i North Carolina). “

Jag har dock ett ännu troligare alternativ till att The Game missar sin Stockholmsspelning:

han fastnar i Nörrebronx efter att ha blivit rörd till tårar av den massiva uppbackningen han får av alla danskar och skånskar på Vega ikväll. Flyttar dit och håller workshops i bandanaknytning.

Nej, jag försöker inte vara rolig, bara ärlig.

Det finns fortfarande biljetter och fortfarande tid. Vega ikväll, The Game-party klockan 20:00.

Fler än mig som plikttroget snörade på sig skorna för att promenera upp och ner på gågatan för att “kolla in skyltningen” i söndags? Det var kanske inte världens mest inspirerande promenad, särskilt inte eftersom man alltid glömmer att kolla på “skyltningen”. Men det kan vara bra med påtvingad julstämning i alla fall. Det brukar funka. Personligen höll jag humöret trots 10 meter snigelkö för en chaiglögg som såklart var slut - det kan ju bara vara ett resultat av The Christmas Spirit fångat mig också.

Annars kan man också jaga “the fuzzy feeling” genom att göra något icke påtvingat. Ett hett förslag är i så fall att besöka julmarknaden för hållbar design och livsstil på Hedmanska Gården i helgen. Jag gissar få bigbackförpackningar inslagspapper, men fler vantar i ekologisk ull.

Marknaden består av utvalda utställare (från Robert & Blad till lillbutiken Gul) i ett “arkitektritat monterlandskap”. Det lär bli mysigt.

Uppifrån: Trey Songz på ett flyg. (Foto: Myspace) Rebstar på en soffa. (Foto: Myspace)

Egentligen skulle han ha kommit till Malmö i oktober, men det gjorde han inte. Nu står det i alla fall klart att Trey Songz, den frodigt lena rösten från Virginia, inte har dissat Skåne för alltid. Lagom till Lucia är han bokad till Moriskans scen av Club Park tillsammans med Club Honey. Det kommer bli lent. Och frodigt. Har vi tur även svettigt.

Innan Trey moonwalkar in på scenen (man kan ju alltid hoppas), är det Rebstars tur att stå där. Förhoppningsvis får vi också se dem köra sin singel Without You tillsammans. Något annat skulle vara konstigt. Och tråkigt.

Rebstar är Malmös senaste R&B-hopp. Han är tillräckligt bra för att man kan presentera honom som exportvara utan att skämmas inför någon osvensk. Bra betyg. Han är dessutom svår att nämna utan att bli tvungen att namedroppa producentnamn (T Williams, Drumma Boy, Boi-1Da…). Inte heller ett minus.

Efter scenkonsten blir det DJs och klubb.

Rebstar & Trey Songz
Club Park ft. Club Honey
Lördag 13 December, Moriskan. 220 kr.

>> Moriskan lever igen (Gustav var på Club Parks premiär på Moriskan)

(Tsumori Chisato. En av ParisTexas japaner. Fotad av Jacques Brino)

ParisTexas har japansk vecka till och med lördag. Vad det innebär, mer än att de ger 30% rabatt på kollektioner från deras japanska designers, vet jag dock inte.

Tyvärr är det inte den mest inspirerande tiden att halta över till Köpenhamn i. Inte med fickorna fulla av svaga svenska kronor. Tvärtom hade varit så mycket trevligare.

Foto: Macall Polay

Var på bio med handen djupt nere i Tasty House-påsen igår. Såg Burn After Reading. Gillade. För karaktärernas skull. Det är så tillfredsställande att se filmer där personerna egentligen är seriefigurer med det har förpackats i mänsklighet så att det inte blir teatralisk. Alla var bra. Det var skönt. Kunde lugnt luta huvudet tillbaka och låta handen gå som en pendel mellan kakaomandlarna och munnen.

Men det var en sak jag hängde upp mig på. Kvinnan med perukliknande page som spelar Linda Litzke är så himla lik bodybuilderskan Gayle Moher. Jag satt hela filmen och tänkte: “det måste vara hon.” Sedan började jag tycka synd om henne som gett upp sitt livsmål - sin kropp - för en filmroll. Låtit musklerna förtvina, huden slappas till - allt för Hollywood.

När jag kom hem googlade jag och nej, det var inte bodybuilderskan som spelade Linda. Det var Frances McDormand som är ihop med den ena Cohen-brodern. Skönt ändå. Att Gayle fick behålla sina muskler.

Foto Scanpix

På tal om mitt svamlande om A-formade kappor i cykelvind häromdagen, tänkte jag passa på att peka mot en Köpenhamnsk blogg som inriktar sig på just streetstylefångade förbicyklande människor.

Copenhagen Cycle Chic är  helt tillägnad Köpenhamns cykelkultur och dess estetiska uttryck. Det rör sig dock inte om en kavalkad av spexiga modeslavar balanserande på cykelsadlar. Ett inlägg är självklart döpt till “Bike is the new black“, men rent modemässigt kan CCC inte direkt mäta sig med andra streetstylebloggar. Men det är nog inte heller målet. Bloggen fokuserar snarare på att ge en bild av Köpenhamns cykelkultur. På att illustrera hur folket där slänger sig på sadeln trots minikjol eller flängig sjal eller öl i plastglas.

Då och då förekommer det tips på cykelanpassade stildetaljer på bloggen, som plasthöljen för finskorna, men helst förespråkar CCC klackar framför cykelriktiga accessoarer. Sidan belyser hur Köpenhamn skiljer sig från andra storstäder, där cyklister draperar sig i skolpoliskostymer, pansarhjälmar och munskydd för att sicksacka sig mellan bussar, bilar och andra dödsfällor.

På Copenhagen Cycle Chic finns det på sin höjd ett gummiband för att hålla in byxfladdret. Kanske en hjälm, men ännu hellre en hatt.

Den där morgonen när jag hittade Trickys ansikte i DN och kopplade att det var en konsertrecension från en spelning i STHLM, efter att jag slitit laptopen från soffdelarens knä och bekräftat köpenhamnsspelning, DAGARNA INNAN, då var min första reaktion att gråta, såklart, även om Strage sågade, vem bryr sig, det är skillnad på att gå konsert som recensent och som Biggest Fan Always And Always, det är ett annat sorts förlåtande (det enda man inte förlåter som BFAAA är typ inga extranummer, eller Nas-längd på giget). Läs vidare »

Det snöar.