Det vackraste och hemskaste med att vara tonåring var att allt var så betydelsefullt. Slumpmässiga saker som hände då satte sådana spår. Lika bra att bejaka det och inse att den man var lever kvar i den man är. Igår, över middagen på Asien, visade det sig att de runt bordet: 1. Var cheerleader och kallades “Peaches”. 2. Var med i ett slutet sällskap som gav ut den årliga boken “Poesi och prosa”. 3. Brukade hålla böcker han läste rakt framför sig, med bokryggen vinklad lite uppåt, så alla skulle se vad han läste.

Läs vidare »