2 juli, 2007Det var en gång…
Vackra Helena Josefsson med mörkröda lockar som jag bara kan drömma om. Med mjuk röst och ett leende som smittar en hel publik. Så charmig, som ett skogsrå som får oss frusta själar under paraply i Pildamsparken att känna varmt gräs under fötterna. Som en skön saga.
Jag ska spela hennes album Dynamo, dricka te ur en stor nyinköpt kopp från Indiska iförd en för stor stickad tröja, med sommarregnet utanför och en bra bok i handen. Då är allt perfekt. Om det sitter någon och masserar mina fötter lätt. Kanske Helenas pianist Christoffer. Kanske.
