Det är poppis att låta kändisar, lokala medieprofiler eller bara någon kul snubbe. som gjort sig känd för att - just det - bara vara en kul snubbe, spela skivor. Nu är det David Shrigleys tur. Konstnären som ställt ut på Konsthallen sedan i september spelar favoritlåtar mellan 21 och 24 och timmarna före signerar han sin nya katalog. Med tanke på att hans konst innehåller en uns svart humor undrar jag om musiken går i samma takt. Det är förmodligen inte min kopp av te.

När klubbarna blir fler bråkar de om publiken. Utskicken från arrangörerna blir allt mer intressanta om möjligt än mer svårförståeliga och viskar om lätt ångest. Jag förundras av denna ordkonst och undrar ibland; hur många olika musikgenrer finns det egentligen som jag inte känner till? Eller, sitter klubbarrangörerna bakom sina datorer för att komma på den mest finurliga beskrivning som de kan tänka sig? Och allra viktigast. Förstår läsaren ett skit? Hur låter exempelvis; Sweet East milkshakefunk eller boardwalksoul?

Veckans guldkorn:

“Hans band, YACHT, är en fusion av själv-koreograferade danssteg och hymn betonade electro-power jams framförda baklänges täckta i Cherry coke”

Inkonst om onsdagens klubb Freakz Underground

I år ska jag varken ha gran eller sambo.

De är båda jobbiga att göra sig av med.

Granen kan man i alla fall slänga ut genom fönstret….

har jag hört.

I en uppsats om min framtid, som jag skrev på rosa papper i femte klass, går att läsa; “jag ska jobba på Sydsvenskan”. Nu gör jag min sista vecka på tidningen. Mitt nästa mål håller jag än så länge hemligt. Jag skriver det på ett rosa papper, lägger det i en byrålåda och om tio år tar jag fram den och lägger till en bock framför meningen. Vägen skapar varje person själv. Och på vägen görs möten som kommer att göra målet möjligt. Det är bara att vara klarsynt, ödmjuk men tuff och ha väldigt roligt.

Varför var alla så mycket snyggare på 60-talet. Jag har alltid varit fascinerad av denna tid och ett tag hade jag min mammas gamla fotoalbum som sängbord. Min mamma var så snygg att jag vill kräka, kopiera och klistra in.

(Nej, det är inte min mamma. Mamma var snyggare. SNYGGARE)

Flera kvällar i veckan cyklar jag förbi Mrs Brown på Davidhallstorg. En måndag klockan 20.30 är det alltid fullsatt kring borden och i baren står par och vänner för att fukta läpparna med rödvin. Det måste vara en av de få restauranger som fungerar riktigt bra. Alltid. Men så har de också underbar robust mat och bättre barsnack än vad en påse jordnötter på Metro klarar av.

I går kom Andy Warhol(1) upp på tal i en diskussion med mina föräldrar, i morse såg jag en journalist som var skrämmande lik samme man(2) och idag läser jag en text och snubblar över orden Andy Warhol(3). Alla goda ting är tre.

Därför blir det kanske “En Afton” på Debaser med vin, mat och Nico. Nico som figurerat på många av fotografens bilder. På Onsdag börjar alltså Debaser sina musik och filmkvällar. Lite mys i höstrusket. Det behöver jag. Och du. Min vän. Här eller hemma.

Fy vad jag blir irriterad när folk sätter mig på sin “limited profile list”. Det blir allt för uppenbart för att kunna göras snyggt. När “the wall” plötsligt försvinner, eller “Education”. Vi pratar om komponenter som inte går att ta bort från sin Facebook sida. Endast dölja. Och då kommer nästa tanke. Det måste alltså finnas något att dölja. Jag redan nu framme vid skilsmässa i min snabba värd. Då kan de ångra sig. Det vuxna Limited folket. För sitt snedsteg. Att dölja något, vad som helst, skapar misstänksamhet. Oavsett om det finns en anledning eller inte. Det är ganska onödigt. Och med min fantasi kan jag komma på det mesta. Kanske min gamla klasskamrat i nian inte vill avslöja att han är tillsammans med en flygvärdinna samt en kassörska på ica samtidigt och är rädd att jag ska stöta på en av dem. Exempelvis på flyget till Filippinerna, som jag kanske någon gång kommer att åka till. Nu ska jag hämdlimitera så in i bomben. Ha!

Är det bara jag som är som en öppen bok.
Eller är jag.
Det kanske finns någon som undrar vad jag egentligen pysslar med.
Ha! ni skulle bara vilja veta.
Nu är jag arg.

Så bestämde jag mig för att läsa Paolo Coelhos Alkemisten. Men den kändes på något sätt så banal. För när ett flerårigt krig skildras på en sida i pocketformat och när en kärlek beskrivs från de att deras ögon möts till orden “Jag älskar dig och vill gifta mig med dig” på fem rader blir det för enkelt för att jag ska få en känsla för det nära och äkta. Det är helt enkelt inte bra skrivet. Men kanske är det därför den blivit så populär. Tunn, enkel.

Eftersom jag har läst några av hans andra böcker och vet att det kan vara värt läsningen i slutändan fortsatte jag ändå. Och på sidan 140 hände det. Boken ger en insikt och väcker en tanke. En tanke som liksom ligger kvar och i morse var jag så lycklig att det kändes som om jag inte hade något att förlora även om jag skulle skrika ”jag älskar dig” till en granne och kyssa denna på munnen. Så kanske är det istället så att Alkemisten läses av så många för att den plötsligt tar en till en djupare tanke. OCH att den är tunn och enkel.

Jag får ofta höra att jag

är lite som en katt

?

Är plötsligt David Lynch för independent för Malmöpubliken. Måste man ta sig till Kino i Lund på en besvärande dålig tid för att se hans film Inland Empire? Filmen lyser i alla fall med sin frånvaro på SF i Malmö - men i Stockholm visas den. Detta har retat upp mig i kväll så pass att det känns som om jag inte kommer att överleva utan att se Inland Empire inom ett dygn. En möjlig överdrift men i Sveriges tredje största stad måste väl ändå filmen visas. Nej vi får nöja oss med Råttatouille, Kolla Papporna och Supersugen. Vilket jag varken lägger 85 kronor, eller slösar min kväll på. Hellre en film jag inte förstår något av och som enbart lämnar kvar en känsla och undran än en film där replikerna följer ett givet ramverk.

Vad jag inte gör ikväll:

Dricker drinkar på Inkonst medan Agaric spelar.

Analyserar folket på Debasers The Prom.

Visar ett dammigt medlemskort till Plysch för att dansa till Alex Moreno.

Dricker vin med en lång man som snart reser bort.

“Du är så hård” sa han när jag gav de idoltävlande mitt salt. “Kan vi få höra låten istället” sa han när jag överröstade framträdandena med min egen sångröst”. “Varför” svarade jag “det låter ju ändå skit”.

Men kom igen. De kunde lika gärna röstat ut alla utom fyra direkt. Varje år i idol röstas det fram någon tönt som görs om av obildade stylister som tillåter en kille i 30-årsåldern att entra scenen iförd jeans, istoppad t-shirt, ett halsband med kors samt en basker. Det är skandal. Jag ville helt enkelt kräka och trodde det var ett skämt när Sam framförde sitt genomonaturligt bidrag av Metallica. Nästa som kommer ut har fått så mycket extensions att en hel flock med fåglar kunnat övervintra och sluppit fly till varma breddgrader. Hon blev tydligen utröstad läste jag i efterhand på nätet. Jag klarade inte av att se hela programet.

När så Marie kom in i tv-rutan tänker jag äntligen. Iförd stor mössa och upprullade flätor utgjorde hon någon form av självsäker motsats till de andra och hon behövde inte öppna munnen för att tittaren skulle förstå att hon kan sjunga. Och så klart, hon sjöng bäst. Men vad hade stylisterna gjort. De skulle låtit henne vara för hon hade fixat det där själv. Nej, de skulle tvunget förvandla henne till en schablonliknande körtjej med långt lockigt hår och för mycket glittrig make.

Ja. Jag har sett mitt första Idol-avsnitt för i år och förmodligen det sista. Och kan säga att Marie ska vinna, därefter kommer Andreas. Till final kan även Christoffer och Daniel gå. Daniel var för övrigt den enda Stylisterna lyckats med. Om Mattias går vidare är det enbart för att det är för mycket småglin som ser på programmet och tycker att han är söt. Så jag antar att Mattias kommer att vinna. No more words.

Om jag kunde vara tyst för en stund. Låta saker ske. Sluta vara så otålig. Då skulle min värld kanske se helt annorlunda ut. För en del saker sker endast när man slutar styra dem.

Det finns en stegmätare på min mobiltelefon. Mycket bra om man vill framkalla ångest. Normalt sett går vi 5000 steg på en dag. En vanlig dag med bil till mitt kontorsjobb och ingen träning kommer jag upp i 1500 steg. Idag står den på 68 steg och då kan jag väl lägga till några för de gånger jag vandrat från köket till soffan, alltså 80. Det innebär att jag enligt Sony Ericsson inte får äta någon mat idag, eftersom de naturligtvis också lagt in en kalorimätare. Efter mitt Marabou och min thaimat kan jag nog räkna ut att jag gått upp flera kilo utan att titta på mobil eller våg.

Om jag dricker tillräckligt med ingefära och honung kanske jag också får gå på Prom i natt. Det kan i alla fall bara bli bättre än den Prom jag gick på mitt sista år på high schoool i USA. Herregud. Alla highschoolfilmer är en perfekt beskrivning av festen som går ut på att ha sex för första gången. Och det hade jag ju redan klarat av så varför ödsla tid på att hyra ett dåligt hotellrum. Ja, det skulle vara för håruppsättningen och klänningen då.

The Prom på Debaser utlovar också balfotografering. Undrar i vilken låda min klänning ligger…

Och ikväll är det Alexa Marlen + Kairo Sin på scen med klubbig electropop att dansa till. Bakom skivspelarna; Rive Gauche Emil Broomé, Mattias Kroon, Carl Reinholdtzon Belfrage och värdinnorna så klart.

Jag är inte jättesjuk. Men så pass gnällig att ett alarmsamtal till ett ex som får komma med thaimat och halstabletter är på sin plats. Det är väldigt bra när man är sjuk - med ex som skiter i att det ser ut som om hela världen har rasat samman och jag var i epicentrum. Det är lika bra att lägga till blockchoklad, chips och en dvd i beställningen. Kanske har jag även en hylla som behöver spikas upp…

Om håren över armarna reser sig av en riktigt bra reklamfilm, om det kommer en tår i ögonvrån och om jag låter videon gå om och om igen. Har jag valt rätt bransch då? Eller är jag bara en person som påverkas på djupet av en låt, en vinkel en tagning.

Jag ryser när jag går på bio hör ett effektljud. Det behöver inte vara musik eller ett vackert ögonblick. Det kan handla om ett överväldigande ljud som får hyn att spänna sig runt låren och hårbotten att dra ihop sig.

Jag älskar det.

Sitter ner på huk och rotar febrilt efter en påse att använda till sophinken i köket. En efter en drar jag ut dem från ett skåp. IIsa af malmo, H&M, en H&M till, en tredje, Solo, Systembolaget, Mitti, Gina, Monki… inte en enda påse från Ica. Här ser vi inte bara mina vardagsvanor utan även ett problem som sträcker sig längre än till min ytterdörr. För visst måste det finnas fler än jag som snarare äter ute, köper med sig ett paket mjölk som bärs under armen och lägger resten av pengarna på shopping utanför matbutiken. Denna trend borde klädesbutikerna tänka över. De borde se en öppning för att skapa den ultimata shoppingpåsen som inte bara är snygg så att man vill gå och flasha med den på stan men också göra att den passar för bananskal och kaffesump. Eller ska vi gå ner och köpa en påse från Ica bara för att ha något att knyta ihop när veckans rester samlat sig i lagom stor hög. Nej, H&M här får ni skaffa andelar.

Gick att läsa på Metros löpsedlar idag. Ja, då är det väl bara att lägga upp nakenbilderna och hoppas på det bästa. Toppnoteringen borde vara en cmykad 170 dpi bild på page 3 i The Sun.
Har man riktig tur går någon av ens bilder upp på stora reklamtavlor när Pevaryl gör reklam för svaminfektioner i huden. Härligt. Det gör ju inget att Facebook cachar in pengarna, eller vad reklamen handlar om, bara man får synas. 112 bilder finns att välja på i mitt album. Go go go Facebook.

Om man stämplar varje bild med en stor rosa stjärna, då kanske det inte är lika intressant?