Jag har blivit tvungen att skaffa ett tillfälligt nummer tills mitt gamla kommer tillbaka på posten.

0733 - 44 11 89

Nu är jag snart förintad. Inte bara ur någons inbox men utom officiell existens. Mitt körkort har jag tappat visakortet är borta, mitt pass är ogiltligt och min mobil försvunnen. Finns jag över huvud taget?

Men så rycks jag tillbaka och drar hårt efter andan med uppspärrad blick. Shit. Jag vill inte tänka på alla nummer som är borta, att jag inte äger en dammsugare eller nakenbilder som florerar på stan.

Någon har stulit mitt liv och tillsammans med det även andras liv som vilat i min mobil mellan raderna bland sms och mms. Kanske går det att köpa ett stycke Karin + 1 på loppis i Malmö till helgen.

Hej

Ni kanske undrar var jag håller hus….

Här sitter jag och surfar för 19 kronor i timmen på tågstationen. Då kan man ju undra varför. 1 för att taxin tog en väg med vägarbete så jag missade tåget. 2. jag kan inte ringa eftersom min telefon blev stulen igår.

Den här veckan är underbar.

Nöjesguiden kör sin smygläsning på Davidhalls Moccasin i morgon.

Vissa människor gör mig förbannad men intresserar mig på något sätt ändå. För deras tankar, sätt att bemöta verkligeheten eller att betrakta sin omgivning. Som utmanar oss andra även om de många gånger går rakt över gränsen och trampar på dem runt omkring utan en tanke på konsekvensen för egen del. Utan en tanke på känslorna för den som ligger där. Klumpigt och med en stolthet som gör att de aldrig skulle ta något tillbaka. Inte ens när de ser sitt felsteg.

Vissa människor gör mig arg för att de har något som jag tycker om och något som jag hatar på en och samma gång. Jag tänkte på ett leende idag. Som gjort mig glad, som charmat och fått mig att vilja ligga i sängen en hel dag. Det är nästan det enda jag minns eftersom jag bestämt mig för det. Att alltid stanna minnet just där det är som bäst. Annars skulle det finnas för många människor att ogilla och det skulle göra dagarna så mycket fattigare. Så allt ont och dumt och gammalt och grått får glömmas och gömmas till förmån för det leendet, eller någons hjälpsamhet eller någons förmåga att lyssna. Och det är väl förmågan att radera och spara det man vill som gör att jag inte förstår hur man kan ha en massa ovänner.

Varför läser han min blogg varje dag?

I morgon är det En Afton på Debaser och jag ska tokcykla dit från dansstudion i tid till filmen One way or another som börjar 21.00. Kvällen är tillägnad Blondie som tolkas av bland annat medlemmar från The Sounds, Laakso och Alice in Videoland. Det här är stans skönaste klubb och det är tokfullt varje gång så de utan förköp brukar snällt få vända i dörren. Och Deborah Harry som var så sexig så man vill dö….
ja, hon håller väl än.

Undrar vad folk tänker om man sitter på tåget med ett samurajsvärd. Eller om man cyklar genom stan med svärdet i cykelkorgen. Det har jag i alla fall gjort.

Det är intressant att se hur kyparna slickas upp i brygga när pengarna flödar och det som är omöjligt för vissa gäster görs till en självklarhet för andra. Som att dj:n stänger av musiken på klubben bara för att en i sällskapet tappat sin mobiltelefon. Där står tre personer och ringer till en försvunnen mobiltelefon som lyser på golvet under ett lågt bord. Ägaren håller upp den och ger tecken till bartendern, som ger tecken till dj:n och loungens andra gäster kan fortsätta att dansa.

Efter åtskilliga glas champagne och en kypare som försäkrar att han vänt på flaskan varje vecka kommer så en bricka med sushi även om det ju “egentligen inte är någon servering här”. Ett stort fat med extra ingefära är inga problem till sushin som är godare än de någonsin serverat. Inga laxbitar på den brickan inte.

Här går det inte för sig att den enda flickan i sällskapet ska betala vilket ger mig en allt för full kväll och när taxin tar några av oss vidare till mitt hak och klubben Oh baby är alla drinkar överflödiga och soffan enda platsen för dans. Kön ringlar sig lång och en kladdig lapp i vaktens ficka gör att vi slipper kylan och kan fortsätta det vi började på. Att förstöra hela lördagen.

Dagen efter föreföll något märklig och jag övervägde att gå ut med en nationell ursäkt till alla jag träffade. Men jag kom aldrig på för vad.

Ja. äntligen någon mer än min förra sambo som har förstått att söndagar kräver amerikanska pannkakor. Debaser har premiär för sin söndagsbrunch den 2 mars och menyn känns så där sunkigt bakisbra och de utlovar något som varken vinylbaren eller metro kan erbjuda. En riktig kaliforniafettig buffé och till detta dj:s, kanske något band och musikquiz för ynka 99 kronor.

Framåt våren flyttar det hela till uteserveringens soffor. Nu kan konkurrenterna stå där med sina sunkiga grytor och brist på färska grönsaker, “för dyra am pancaces att köpa in”och tomma stolar.

“Kalkon, bayonneskinka, ostar, grönsaker & sallad, bacon & facon, korv & vegetarisk korv, äggröra naturell & äggröra med färska kryddor, grillade tomater, fried beans, hash browns & potatisklyftor, bagels, toasts, cream cheese & hallonmarmelad, amerikanska pannkakor, sirap & sylt, brownies, färsk frukt & vispgrädde, kaffe, juice mm”

Tänkte jag skulle skriva lite mer om helgen men vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Tänker på det en stund.

Igår bjöd Veronica mig på bio och fika. Nästa år vill jag inte att mina vänner måste vara något jag får försöka lyckas att klämma in. Jag vill vara med i varenda hörna, vill hinna hälsa på mina föräldrar, hinna köpa genomtänkta födelsedagspresenter, orka ringa och fråga mormor hur hon mår när jag kommer hem på kvällen, gå och äta tapas och dricka vin en onsdagkväll… Varje minut varje dag är just nu vigt åt något måste. Som idag. 07.00 upp, 08.00 tåg, 09.00-18.00 jobb, 19.00-20.00 afro, 20.00-20.30 ta något att äta, 20.30-22.00 ragga, 22.30 sätta koreografi sen sova.

There will be blood var grymt bra. Inte för att den hade någon speciell historia som ett mord som måste lösas eller en naturkatastrof som hotar jorden som måste stoppas. Men en skildring av en vidrig karaktär och kapitalismens värsta sida.

Oscar för bästa manliga huvudroll - absolut.
Oscar för bästa film - njä

Eller måste jag åka efter honom. I New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Jag kan samla på städer, skriva upp dem på en lång lista, behålla minnen på tungan, i mörkret när jag blundar, i näsan, ut i fingerspetsarna. Jag kan samla på män på samma sätt. Tycka att livet är för kort för att hinna med alla. Men jag vill samla på något som stannar kvar, som jag kan fingra på varje dag. Kanske fotografier av Erwin Olaf. Om jag har tur kommer hans utställning tillbaka någon gång till Malmö från New York, Paris, Amsterdam, Milano, Hong Kong. Kan jag sluta längta då?

Jag har druckit champagne som kostar 30.000 kronor flaskan.
Jag tänker inte kissa.

I morse åkte min lånade dammsugare hem och jag ska ha folk över på drinks ikväll. Jag måste fråga om min thailälndska granne vill köra ett avtal som innebär delad vårdnad över en Volta. De oförusedda utgifterna tycks ha mig i ett hårt grepp. Förra månaden vara det bilservice och nu är det dammsugare. Det kunde varit roligare. Som vårjackaroligt.

Idag har jag tagit 4 ipren, 2 alvedon, ätit trerätters lunch på Gastro, hyperventilerat av kvinnliga smärtor, sagt att det är på grund av dem som män ska betala på restaurang, sjungit ain svain poletzi och klappat händerna högt åt mig själv, suttit med varm riskudde på magen, sluddrat fram slipp snapp snut slu var sagan slut och skyllt på alvedon, bytt väska till min lap, skrivit sjuttiofem rubriker, suttit i möte i flera timmar med kunder från köpenhamn, fått en allergisk reaktion och varit tvungen att tvätta av allt smink, läst usla bloggar, hittat mina glasögon i min väska efter att ha letat överallt i en vecka, vägrat bli fotograferad till en hemsida, inte svarat i mobilen, inte svarat på fyra meddelanden på facebook, pratat med mamma, sett mina gamla kollegor i en annons i tidningen, messat med Gabriel, avbokat bikinivax, städat mitt skrivbort, fått reda på en restaurang som vi ska käka på i New York men får inte berätta det för något, hälsat på chefens son, posat vulgärt med en handuk på kontoret, gått in om HM utan att handla, fått veta att jag får lön i morgon. Hallelulja.

Ikväll är det reklambar.
Utan massa småglin.

Min mage måste verkligen hata mig. Verkligen verkligen hata.
Jag hinner knappt stå upp ur sängen förrän den börjar skälla och vrida om tarmarna så att jag får tjippa efter andan. Jag trycker i mig en bulle och juice och han funderar så att det knakar. Knorrr knorrr. Nej hörru Karin, jag tror inte jag gillar det här.

Aj. Fan. Sluta.

Och om jag sedan skulle få för mig att ge den en kaffe då skulle det ta hus och i helvete och han skulle ställa sig rakt ut i ren protest.

Konstigt med folk som frågar om man är hungrig när magen pratar högt. Det gör min alltid.

Det är inte en fråga om inspiration, nytolkning eller hyllning. Det är en exakt kopia av en scarf från staden Linsell i Härjedalen men med ett nytt namn på; Marc Jacobs.

Den verkliga formgivaren är Gösta Olofsson som drev en liten bensinstation och kiosk på femtiotalet där han sålde turistprylar, många egentillverkade. Han är numer avliden och sonen, som inte har en aning om vem den uppenbart idéfattiga toppdesignern Jacobs är, funderar snarare på att köpa en nytillverkad scarf och hänga på väggen bredvid originalet än att ställa företaget inför rätta.

Efter att ha sjunkit så lågt bör kanske Marc i stället skänka en eller två till familjen Olofsson.

Läs även andra bloggares åsikter om marc, jacobs, härjedalen, plagiat