Vi kommer uppenbarligen inte överens. Kjolar och jag. Idag fastnade så ännu en i dragkedjan vilket resulterade i ett hål. Senare under dagen gick sömmen upp och bildade ett 7 cm stort hål på sidan. Eftersom kjolen nådde halva vägen ned på låren innebar det viss katastrof under dagens slut då det inte var mycket kjol kvar. Och jag är inte direkt den som så pyssligt plockar fram nål och tråd. Nu får den ligga där i några år och titta på mig och säga surt. Du använde mig två gånger.

I morse hade jag massor att säga. Massor att berätta. Tankarna gick på blyfri 95 men pruttade snart ut i en tom stirrande blick mot min skärm. I ångestfyllda rörelser har mascaran smetats ur mot kinderna och pennan klottrat otaliga rubriker som landat i något riktigt dåligt.

Ibland gör jobbet så mot en.

Dragkedjor som ständigt fastnar är möjligtvis ett vintergissel och jag har fått kravla ur min dåliga monkiparkas ett antal gånger. Det kan man väl leva med. Men när den korta kjolen fastnar med tyget i den korta skinnjackan är det inte lika lätt. Där står jag, på tågstationen med kjolen fast i jackan och visar grenen på mina osexiga tights. Det finns minsann ingen tid för att lirka och hålla på. Jag sliter loss tygfan.

Första gången jag någonsin har på mig den fina sextiotalskjolen lyckas jag så göra ett snyggt hål med inkik rakt in mellan benen. Det enda jag kan glädjas åt är att jag upptäckte det i tid och att det inte var sommar med bara ben alternativt ett par snygga hudfärgade strumpbyxor som liksom hänger halvägs ned i grenen.

Nu ska jag njuta av solnedgången över helsingör i åtta graders vårvärme. Blunda, lyfta hakan något och le.

Balkan är för mig lite av tusen och en natt. Det är grillos, dragspel, tjocka macho män, romantik, cigarettrök och glädjefulla ringdanser med armarna slingrade om varandra. Smutsigt med värme. En kultur som jag har haft glädjen att ta del av. Familjer som ivrigt lärt mig steg, meze hos vänner och visst har jag stått och dansat på borden på Svarta Pantern i Belgrad.

Vad vore kultur om den inte fick upplevas av alla och spridas till alla delar av världen. Död förmodligen.

Äntligen har låten från melodifestivalen kommit ut på youtube. Jag hoppas det här är lika mycket humor som det osar självdistans.

- King Kong går på tv ikväll.
- Den har jag redan sett.
- Jag vet, du såg den med mig.
- Gjorde jag?
- Ja, det var första gången du sa att du älskade mig.
- Va det?
- Ja, jag har sparat biobiljetten.

Idag kom två deltagare fram efter klassen och sa att jag är bäst. HA.
Och att mina afroklasser på måndagarna är så fruktansvärt bra. HA.

Här är en fantastisk blogg för alla dem som äter. Och gillar det.

Allt är komponerat ur eget huvud och det är så trevlig skrivet med en syrlig eller söt inledning att man bara blir glad.

Copys kan.

Alla vet att det innebär en merkostnad att besöka Ica under hunger. All form av rationellt tänkande ersätts av random inköp. Jag ser mina händer lasta in köttfärs, chevréost, bladspenat, tortellini… utan att ha någon som helst plan på hur dessa kan kombineras. Väl vid flingorna, vilket jag aldrig äter, tar mina händer helt sonika två sorter från hyllan och lägger i korgen.

Och vad händer…

Tvättiden satte ett bestämt stopp för att ta på den nya klänningen och sörpla rödvin på Siesta. I stället blev det jag som får stå för bjudningen och då är frågan, fil med flingor eller tortellini med bladspenat och stekt köttfärs?

Jag blir så glad

av såna här inlägg.

Ren och skär glädje. Varför göra det så svårt… varför inte bara vara som i högstadiet. Du gillar mig, jag gillar dig, okej låt oss hångla. Det behöver inte vara konstigare än så. Men rädslan bland vuxna är på tok för utbredd.

Kommer aldrig glömma när jag för några år sedan inte vågade hålla handen på stan med den jag på något sätt var tillsammans med även om jag inte klarade av att ta orden i min mun. Jag vill aldrig vara så igen och jag vill aldrig träffa någon som är så. Så tråkigt.

Det mest idiotiska med melodifestivalen är att folket får rösta. De kan inte har ingen smak och borde absolut inte få avgöra vem som ska representera oss i Eurovison song contest. Så jag vägrar rösta och inväntar återintagandet av juryn. Men jag sitter och tycker i min egen kammare.

Kebabpizza, Slivovitza - Så jäkla bra. Tyvärr har den inte kommit ut på Youtube än. Jag vill så gärna att ni kommer till andra chansen.

Just a minute - två skalliga tvillingar. Gäsp.

One love - Till globen med er Carola och Andreas. Du verkar lite störd Carola, inte bara med tanke på din klänning, fast din röst slår ju ut de flesta.

Du behöver aldrig mera vara rädd - Söt ensam kille med söt låt. Om du inte vinner över den där idolkillen blir jag arg på hela sverige.

Empty room - Bert sa att Sannas låt var bra och han hade så klart rätt. Till globen med dig.

Razborka -En brud med hårförlängning som skuttar runt i en ryskinspirerad koreografi. Det är vid sådana tillfällen man tror att juryn sätter in en joker för att vi ska kunna skratta lite. Fy på er att utnyttja någon med noll självinsikt i detta syfte.

Love in stereo - ung kille med medelålders kvinnor som dansare. Det är säkert en sån där idolkille.

För övrigt:
Andreas Jonsson vill du ligga med mig?

Jag har precis tackat nej till ett glas rött på möllan. Johanna och Martin har ju lovat att vinka från Västerås.

Vid närmre eftertanke. Jag kan inte förstå att jag gör detta.

Min dator har försökt skicka ett mail till Jonas Grönlund (som för övrigt värmer upp er på Jeriko ikväll under namnet Jonasfromfalun) i ett helt dygn nu och jag vet inte hur man gör för att avbryta det hela.

Om och om igen ger den ifrån sig små ljud för att berätta att den håller på att skicka meddelandet på 7MB. Ha!Där kom den igen. Jag trycker på knappen “stoppa alla” men lik förbannat kommer samma meddelande upp om några minuter igen. Det är så irriterande att jag nu inte kan lyssna på musik eftersom jag blivit tvungen att stänga av ljudet för att inte få ett nervöst samanbrott.

På onsdagar brukar våra datatekniker vara på jobb tror jag, vi får väl se om mailet kommit fram tills dess eller om jag slängt datorn i väggen.

På något märkligt sätt lyckades jag klämma in rumpan i en totalt oelastisk pennskjol storlek XS. Men eftersom mina steg blev så pluttiga att de liknades vid en hamsters gick jag upp till storlek S och var nöjd av att inte behöva klämma upp hela magen ovanför kanten. Den lämnar dock inte heller något utrymme för normala steg och att dansa är bara att glömma.

Att ha på sig en pennkjol kräver planering. Dagen innan jobb bör du räkna ut hur du ska ta dig dit eftersom cykla är omöjligt. Om du på något sätt skulle lyckas ta dig upp på sadeln skulle du inte klara av att trampa eftersom låren bråkar om att få plats i kjolen. Med största sannolikhet skulle du inte ens komma iväg utan kjolen skulle spricka och du välta. Så dina utgifter blir större på grund av taxi eller får du räkna med att gå upp tidigare för att gå till jobb. Och tänk på att du tar hälften så långa steg än vanligt.

Ett förslag på pennkjolsproblemet är att du lägger den i en väska och tar den på då du kommer fram. Detta kräver extra stor väska, samt att skorna matchar både de byxor du valt samt kjolen om du inte också vill gå runt och bära på ett par extra skor.

Att gå på fest i pennkjol kräver taxi. Att gå ur taxin kräver sedan en speciell teknik alternativt någon som sträcker fram händerna och drar ur dig ur bilen med kraft. Det är ingen risk för att göra en Britney och visa de trosor du inte har på dig eftersom benen omöjligt kan säras på.

Så Klaga inte nästa gång en flicka kommer för sent - om hon har pennkjol.

Jag är inne på min tredje chipspåse denna veckan. Ja just det, stor chipspåse. Häromdagen slängde jag en påse med hälften kvar och liksom mosade ner den med knytnäven för att krossa innehållet och gosa in den i alla annan skit så att jag inte skulle få för mig att ta upp den igen. Tänkte att nu får det vara nog.

Det fick det vara i två dagar sen blev inköp av ännu en påse lantchips med gräddfilsmak. Jag undrar ofta hur jag skulle se ut om jag levde efter tallriksmodellen, ignorerade godis och petade i en sallad i stället för att välja en gigantisk Pad Thai från den Lilla Thaien vid sundsbussarna. Typ ett streck med fotbollsvader?

Det händer så mycket denna helg att man blir smått pittögd. I köpenhamn (Vega) spelar Trentemöller och eftersom jag tjatat om hans senaste album så borde det vara piskstraff på mig ikväll eftersom jag inte tänker åka tåg en gång till.

Jag tänker nog inte ens cykla ner till Jeriko även om Versus har en kanonkväll med Sebastian Léger från Frankrike. Det kliar lite i fötterna, det gör det. Inte varje kväll som en av världens bästa housedjs är i lilla staden… Och två klassiskt skolade housedjs på samma kväll.. ack.

Sen kickar Music Doc igång sin musik- och filmfestival med fest på Inkonst.

Men det slutar ju inte där för även i morgon bråkar två ställen om publiken när klubben Raw Fusion från Stockholm kommer till Jeriko och på Inkonst är det releasefest för Lazee.

Fick en hemskt ful bild skickad till mig idag på jobbet på en bukett blommor. En snabb analys med kollegan konstaterade att det här inte såg bra ut. Möjligen ett planerat mord, eller ett planerat bröllop. Jag skickade tillbaka “by the way varför bröllopsbukett?”. Fick en ny bild för att det “är min favoritblomma”. Japp möjligen i en stor vas på ett vitt elipsbord men jag kan nu konstatera att liljor ser morbida ut på bild.

Det står en gigantisk bukett med vita tulpaner på kollegans vita skrivbord. Det är den smakfulla varianten av uppvaktning och inte det vulgära och pinsamma i att sätta sig på en resturang jämte andra par som gör precis samma sak på precis samma dag.

Att det ska behövas en speciell dag för att vissa par ska komma ihåg att fira sin kärlek och göra något för varandra, något som borde vara ett inslag varje dag. Om man inte kan ge den bekräftelse eller uppmuntran till den man tycker om en onsdag klockan 15, eller överraska med ett restaurangbesök eller spontan det-stod-ditt-namn-på-denna-present när som helst kan det lika gärna vara. Och det betyder långt mer att bli uppvaktad vilken dag som helst förutom den fjortonde februari.

Nej, kärlek är när någon får en att känna sig speciell precis varje dag.

Kärlek.