Det ena är att inte bygga lägenheter i markhöjd på strandpromenadsstråk a la Västra Hamnen utan viga dessa åt restauranglokaler och glassbarer. På så sätt slipper vi flanörer att slippa se in i smaklösa hem och stråket lever upp på ett helt annat sätt. Ingen hyresgäst behöver heller beklaga sig över oss som vill njuta av vackra kvarter men inte har råd att bo där.
Den vackra norra hamnen kallad Bo99H99 byggdes, som ni hör, före B001. Så varför kunde inte Malmö lyfta blicken och inse det smarta. Var enda ett hus i Bo99 som ligger längs hamnkanten har ett fik eller restaurang på bottenplan. Det känns som att vandra i Nice utan att någonsin ha varit där.
Det andra är att göra kebaber värda namnet. Jag hör ofta Malmöbon prata om bra kebab och så drar de upp namn som “Svalan vid Värnhem”.
Hrmpf. De är patetiska.
Jag kommer återkomma till detta ämne ofta eftersom det gör mig upprörd. Men några få ord. Hårt bröd kontra mjukt, 15 cm kontra 30 cm, och diameter eller slaffsig kebab ska jag inte ens börja prata om. Då får jag stressutslag av ilska. Jag blir extra förbannad med skyltar som X stor Kebab i Malmö. Det existerar inte i denna stad.
Just nu. Ja inte exakt just i skrivande stund, för nu tjuvsurfar jag på någon annans dator, men resten av tiden skriver jag för hand.
Med penna och papper.
Det är något av en nygammal känsla och ger en extrem träningsvärk mellan tumme och pekfinger. Jag håller mig till att skriva rubriker och lägger ner bokverksamheten så länge.
Nu till det värsta. All min musik är borta. Det är katastrof. Jag försöker vara så där lugn och tänka att det bara är värdsliga ting. Det går så där.
Jaha. Om man väljer att stå i en sal med speglar och skrika på folk med svärd för en liten summa pengar missar man allt roligt.
Att skratta på Oslipat när, bland annat, Kristoffer Appelquist gästar humorklubben på Jeriko. De fortsätter sina fullproppade onsdagar med ett uppenbarligen vinnande koncept. Även fast jag tyckte att det räckte med någon gång förra säsongen sedan kunde man alla skämt. Därför är ju storbesök från Parlamentet inte f y skam att blanda upp Malmögänget med
Att klä sig i svart, slicka till synthluggen och lyssna på analoga synthar och stråkar blandat med lite så där svår dans på Inkonst. Tyvärr ingår också lite texter om samtiden i föreställningen Klangrumvilket känns ungefär lika jobbigt som manchesterbyxor. Säkert bra byxa men det får mig att känna mig helt malplacerad och ger känningar från tvånget av min barndoms hippiemamma.
Indieklubb på debaser med Vapnet på scen och någon jag tycker om i baren. Jag har alltid undrat var gränsen mellan independent musik och kommersiellt osmart, eller kanske egentligen skitsmart, musik går. Finns den över huvud taget fortfarande? Det passar ju bra att filosofera över tillsammans med rödvin och Öresundsbandet som är på gång med sverigeturné.
Vårsolen har skinit på denna blekfeta kropp en gång för mycket genom fönstret om mogonen. Och jag ska följa med resten av kontoret och träna på lunchen.
Eftersom mina morgonrutiner totalrubbades av detta nya fenomen har jag varken strumpor (har ballerina idag trots 3 grader och det kan bli lite blaskigt att vara barfota i ett par träningsskor) eller trosor i väskan.
Så. Nu ska jag till HM och köpa träningstrosor. Det har hänt förr. Varje tisdag då jag har tighta cykelbyxor och har hipster måste det inhandlas string för att undvika alla möjliga streck som ger illusionen av fyra skinkor.
Mycket viktiga saker som den som tränar kanske aldrig har tänkt på…
Dagens träningslektion
blir som följer:
• Stringen är träningstrosan för cykelbyxor.
• Hipster är träningstrosan för baggybyxan.
Var ska alla förälskade par inlindade i filtar ta vägen. Var ska alla killar med bar överkropp sparka på sin boll och var ska alla barnfamiljer som inte har råd med villa och trädgård ställa sin engångsgrill?
Hela den stora gräsöppningen i Kungsparken mitt emot Stadsbiblioteket är förvandlad till jord. Idag såg det ut som de försökte platta till armageddon till förmån för att så gräs. Men hinner vi verkligen få en skön grön matta innan sommaren sparkar ut oss från lägenheten?
Fruktjosef säger att han märkt att vi inte brukar skiva upp frukt. Det tycker inte han är bra. Så nu har han stått i köket ett väg och se denna fina tallrik fick jag själv som tröst för att min dator gått sönder…
Alla sitter och muttrar på tåget, försöker få plats med benen utan att knäna så pinsamt slår i mot grannens. Och så börjar han prata. Killen som berättar att vi åker mellan Malmö och Helsingborg.
Men det är inte som vanligt.
På bredaste gonzaskånskan, eller blatteskånskan för den som vill, berättar rösten att det är jääättefint väder utanför, vårkänslor i luften. De nya solbrillorna ska på. Nu ska ni bara tänka på en enda sak. Och det är mycket enkelt. Luta er tillbaka och slappna av. Godmorgon.
Alla i vagnen vaknar, börjar skratta och utbyter blickar med varandra. Någon man klagar så klart på att han aldrig skulle få jobb om han hållit på så under en arbetsintervju och jag vill helst bara gå fram och sparka denna bittra man på smalbenen.
Det är sådana här små saker. En glad människa. Som kan förändra inställningen till en helt vanlig tisdag.
Det var första gången som Jeriko sålde fullt hus på förköpsbiljetter. Yelle med den klassiska fransyskapagen fick stället att gå smått loco och det mest intressanta från vår eminenta utsiktsplats var nog den tjej som lyckades ta sig upp på scenen och var så lycklig att hon kramade hela Pastellegänget som samlats längs ena väggen.
En av dem slängde hon sig över med sådan kraft att de båda försvann in bakom det svarta draperiet. Han kom ut snabbt. Hon kom ut lite senare. Omtumlad men fortfarande med kameran på sikte mot Yelle.
Det är inte alltid jag förstår vad Skånes Dansteaters föreställningar egentligen handlar om och då tycker jag mig ändå både ha en viss analytisk och fantasifull förmåga samt en hel del erfarenhet av dans. Så när någon frågar vad Voices handlar om kan jag inte säga annat än att det var lite vår, lite nattvard, lite bråk och kärlek mellan män och kvinnor.
Fotograf: Anna Diehl.
Den nya uppsättningen börjar med en mörkbrun akt där körsångare och dansare samsas på scenen och eftersom jag aldrig sett detta göras tidigare är det vackert och en smula imponerande. Kombinationen av två vackra världar gör numret bra. Den sista delen, som liknade en jesukorsfästelsehistoria, kunde jag däremot gärna bytt ut mot en längre paus och räkmacka i de vackra salarna på Malmö Opera.
Fotograf: Anna Diehl.
Som kontrast till den första aktens mörka scenografi kräver den andra nästan solglasögon för att klara av de starka vita färger som skiftar i nyans. Man piggar genast till av ljusterapi. Det är explosivt och lekfullt men till slut så långtråkigt med utdragna sekvenser att en liten flicka som satt bredvid mig gjorde det som alla andra säkert ville.
Hon drog en lång ljudlig gäspning vid ett väldigt tyst parti som fick en rad att utbrista i skrattattack.
Det är modigt att öppna ett juste fik i slottstaden där 7 sorters kakor vid en vaxduk förmodligen hör mer till vanligheterna än tiramisu. Men det börjar bli skifte i kvarteren och café knus har alltid fullt om söndagarna. Men så har de solig uteservering, bra brunchtallrik och snygg inredning. Ja, o trevlig värdinna med.
Att en så stor flicka på duk kan vara så liten i verkligheten. Alexandra Dahlström syntes knappt över djbåset på Jeriko där hon stod i en rosa metallic baddräktsliknande historia långt mer sockersöt än väntat. Att hon sen levererade Prodegy, Mr Oizo och andra kära gamla barn gjorde bara saken bättre.
Trots att det var ganska glest i början tvingades ett helt gäng upp på första dansparkett i sofforna för dans när det tryckte på i den lilla baren. Och det bäst med Jeriko är väl bamsevakterna som inte lunkar in förrän de sista tio minutrarna för att peta ner folk från platser som inte kallas dansgolv.
De fredagar jag jobbar hemma får guldkant av min obligatoriska lunch med mamma på konsthallens restaurang Smak. De har alltid 3 rätter att välja mellan och underbart salladsbord. Jag är så trött på helsingborgs fantasilösa standard; en skål tomater, en skål blast, annanas o sunkig burksparris.
På konsthallen har varje skål på salladsbordet fått en dust kärlek och egen smak.
Restaurangen har också förstått Gi-trenden och är nog trötta på att slänga potatis för dessa finns nu aldrig på tallriken men på salladsbordet. Varje rätt är lagad med så mycket detalj att de inte kräver andra tillbehör. I helsingborg får man betala extra för gi närmre bestämt 120 kr alternativt gå till ett ställe som serveras köttbit med sås till vilken man plockar sallad från buffen till. Och oh kommer ihåg vad jag skrev om salladsbordet…
Det finns i och för sig idas som serverar förrätt till sin, alltid gräddigt goda lunch. Men malmö vinner ändå och Smak står i topp med sina fräscha och rika alternativ.
Ikväll ska jag gå och se förhandsvisningen av Skånes dansteaters uppsättning Voices på Malmö opera. Som vanligt är dansteaterns uppsättning uppdelat i två koreografier. Denna gång vet jag väldigt lite kring handlingen och korograferna bakom så mina tankar kommer få tolka det hela fritt.
Men det är 16 dansare, Malmö Operas orkester och sångare som delar scenen. Jag hoppas det kan bli så gripande som deras föreställningar kan vara. Ibland går det över i lite för svår och smal dans för min smak med orytmiskt plingplong och kroppar som mest flätas i omöjliga rörelser. En upplevelse i sig men jag är ofta ute efter nåogt annat. Men om jag läser lite innantill verkar det bli en bra kväll där de även gjort en ljusföreställning till styckena.
Därefter slinker jag inom nöjesguidenchris inflyttningsfest och susar vidare till Jeriko för klubbing och Yelle live.
Det är ett hysteriskt tryck på biljetterna för att få se Yelle live på Jeriko ikväll när Pastell och Oh Baby kör klubb tillsammans. Den franska gladelectrobruden som slog igenom på myspace 2006 har fått alla förklöpsbiljetter att ta slut och om exakt fem minuter släpper klubben de sista på kulturcentralen.nu. De som vill komma in gör bäst i att köpa biljett. Om man förlitar sig på att det ska vara platser kvar får man nog gå till Spångatan i tid för att slippa gigantisk kö.
Om man har otur nog att inte komma in ligger Debaser inte så långt bort. Och de har premiär för sin uteservering idag. Och alla som hängde där förra året vet att det har blivit lite av en Malmöoas.
Jag sitter här med kanske den största godispåse bredvid mig som jag någonsin köpt för eget bruk. En efter en stoppar jag dem i munnen och ser framför mig hur man kommer med en gul lyftkran för att bära ut mig från fjärde våningen en dag.
Samtidigt läser jag en tonårsblogg där varje inlägg, förutom Shiiiiit och fy jag så jä gooooo, är kantat med hur många centimeter hon gått ner samt bilder på “saaaaaa snygga modeller”. Jag blir smått skrämd. 0-size modet ger mig fullständig panikångest. Inte för att jag på något sätt tycker att det är snyggt men för att jag ändå känner mig som en valross som gungar på en strandkant när världen runt omkring matar med hur vi ska se ut. Och det är fan inte normala ideal.
“1 cm”, “2,5 cm kvar till målet” skriver den redan smala 16-åringen och pressen som hon lägger - på sig själv - verkar brutal. Visst ojjar jag mig över låren när jag tittar mig i spegeln och visst gjorde jag det säkert som tonåring utan några som helst tecken på former. Men att stressen verkar bli värre och värre får mig att må smått illa där jag sitteroch ogenerat trycker i mig toffe och hallonbåtar. Kanske för att kompensera pmssuget men också att jag inte rökt på sju dagar.
Men någon stans intalar jag mig själv att det är bättre att gå upp fem kilo än att suga i sig giftiga cigarettämnen. Det finns trots allt lyftkran.
Jag levde med en man ett tag som i sin tur levde på kycklingfilé och proteinshakes i stora drag. Efter den sedvanliga joggrundan och ett två timmars styrkepass i jakt på den perfekta kroppen med 6 synliga magrutor fanns det inte mycket ork för annat. Denna kroppsliga hets är så avtändande att en vinst för “best body” i manhunt international snarare är ett bevis på ett sorgligt kapitel.
Trots att denna man påstod sig älska min kropp och endast dömde sig själv efter hårda kriterier fanns den alltid närvarande. Känslan av att alltid behöva vara fit och snygg för att platsa i ögonen på någon som egentligen inte såg någon annan än sig själv. För visst kan en kropp vara vacker men när det övergår i fixering blir det bara fult.
Kanske det var den gången jag trotsade alla regler och bjöd på förbjuden pasta som fixeringen släppte och de insjunkna catwalkkinderna sakta byttes mot piggare ögon. Att ständigt dömma sig själv så hårt, enligt idealets fula och hetsiga regler, skadar inte bara en själv men också den man har i sin närhet. Jag vill inte behöva suga in magen för att en hand rör vid den. Jag vill gärna känna mig vacker ur alla vinklar. Och då kan man inte dela säng med en man som nyper sig själv i fläsket som inte existerar och suckar djupt.
Postat i: Okategoriserade av karin ericson kl 0:48
Alla verkar ha vårkänslor och Malmö bubblar . Uteserveringar öppnar och nya klubbar ploppar upp och det går ju inte att hinna med allt med heltidsjobb och endast 24 timmar per dygn.
Att stå och göra tråkkoreografi i ett vardagsrum när det spelas “booty-base och techhouse” med dj-duon Brenda Walsh på Golden ikväll är en riktig plåga. Torsdagsklubben Marrymaking borde vara ett perfekt kvällsgöra för oss som inte vill sitta still någon dag i veckan.
Ibland får jag en önskan att var generisk. Som när den stora Lykke-Li-knuten högt upp på huvudet kommit och ska bäras av alla. Men ändå…. jag vill också ha en. Det spelar ingen roll att alla ser likadana ut. Jag är köpt. Modeslav.
Men inte så pass mycket att jag tar på mig ett par mörka fyrkantiga nördplastbågar till det hela.
Det måste vara det yttersta beviset av att inte vara egen. Utan som modet vill mest.
Min relation till valborg har tidigare varit ett litet ris på ridbanan, varmkorv och manskör bestående av pappa och några grannar. Chocken när jag för första gången fick se Malmös firande sitter i än.
Med stora staket, poliser, tusentals människor, en ljusshow över pildammarnas trädkronor, akrobater och fyra små scener som ringar in publiken som samlats på “tallriken”. Och så det burrande basljudet som får gräset att resa sig och som uppenbarligen hörs ända till min balkong i Slottstaden.
Jag rekommenderar alla lantlollor och stadsbor att pilla sig ner även om bålet är för stort för att grilla varmkorv på. I år delas det ut 3D-glasögon klockan 21.30. Det kallas utveckling.
