Idag, när jag sitter på tåget och låter blicken vandra över lapptäcket som sträcker sig ända bort till havets början, kan jag tycka lite synd om den som inte minns doften av raps när de gula fälten fladdrar förbi utanför rutan. Som inte har minnet i näsan av den söta vårlukten. Som levt mellan tegelhus och inte sett våren skifta färg. Som aldrig fått lära sig att njuta av total tystnad och låta blicken vila över en horistont. Det är något speciellt med det. Att låta blicken vandra tills världen tar slut och stupar.

Fler i kupén häpnas av hur vackert det är och jag hör någon klicka av en bild med mobilen i höjd med backarna i Glumslöv. Jag vill trycka på nödstopp, stanna tåget och låta alla springa ut i fälten och bli rapskletiga om fingrarna. Men jag får vänta till helgen. Då ska jag köra ut på landet och ladda för ett liv i 3 rum & kök med balkong.

Den 22 maj låg det alltid rapsblommor och gullvivor runt min frukosttallrik som mamma plockat. Så nu tittar jag ut genom tågrutan och vet att jag snart är ett år äldre.