Jag vaknade i morse och kände att slutet var närmre än någonsin tidigare. Huvudet dunkade i takt med hjärtat. Så hårt att jag inte kunde öppna ögonen. Och det värsta av allt; Väckarklockan (mobilen så klart) ringde och sa att jag var tvungen att gå upp. Jag var inte i min egen lägenhet, tåget skulle gå om trettio minuter och jag var tvungen att ta mig hem om för att hämta upp flipflops och huvudvärkstabletter innan jag skulle ut och guppa på en båt hela dagen.

Vi skippade frukost eftersom vi ändå skulle äta snart.

Det skulle vi inte ha gjort.

Den lunchen som vi skulle inta i en en hamn i danmark blev till kvällsmat efter att vi varit tvugna att vända båten två gånger. En gång eftersom båten inte gick snabbt nog och vi “ungar” fick ligga i vattnet och skrapa bort snäckor från motorn, den andra för att vi plötsligt inte hade bensin nog. Och hela tiden denna hemska huvudvärk.

När vi var framme och alla restauranger hade stängt mellan fyra och sex och klockan var fyra var slutet nära ännu en gång. Aldrig har skabbpasta med bacon på en pizzeria varit så gott.