Ännu en helg då jag lämnar er åt eget öde. Men bevisligen fungerar det utmärkt eftersom sommaren har gått obemärkt förbi. Jag har gått obemärkt förbi. Nu börjar mina fötter bli lite trötta på att missa varje helg speciellt när så många malmöfavoriter är så otroligt ambitiösa. Som de här:
Någon tyckte att jag skulle skriva mer om copy och reklam.
Men.
I natt drömde jag att en av mina favorita svenska reklambyråer gick i konkurs. Åkestam och Holst. Jag var helt knäckt och anordnade en minnestund där mina arbetskollegor satt med sänkta huvuden och drack pistagegröna drinkar, som tydligen var byråns färg, för att hylla ett stort hål i branschen. När jag gick in på byråns webbplats möttes jag av en RIP-sida med guldkorn. Annonser, stora idéer och reklamfilmer. Jag tryckte på play och grät en skvätt över mitt tangentbord.
När min pojkvän får springa på galor, och då pratar vi inga ölbiljettstillställningar utan stora uppdukade bord, daniel lemma, och mängder bubbel, får jag sitta hemma och vänta på goodie bagsen.
Festivalen försvann ur mitt minne under en 28 timmars period med gjorde sig påmind då jag cyklade hem och det kändes som en karusell skulle dänga mig i huvudet på cykelvägen. Tanken slog mig att den kanske var anpassad att inte snurra och slå i förbipasserande men att jag på min cykel skulle vara något längre än alla andra och därför försatte jag mig i extrem fara. Jag parerade den galna karusellen genom att räkna ut tidintervallen mellan gångerna då snurran just skulle slungas över mitt huvud.
Jag har inga rollerblades och kunde tyvärr inte medverka på discot i sann amerikanskfilmanda. Men jag skulle ha tagit på mig en rosa kjol och druckit coca cola med sugrör.
Det blir inte mer festival för mig.
Ni andra kan ju gå och skratta till Marika Carlsson på Lilla Estrad i morgon kl 21 eller se Slagsmålsklubben klockan 21.30 på Stora scen. Själv ska jag sitta och dricka vin vid en sjö.
Idag läste jag världens mysigaste artikel i Sydsvenskan om hummerns kärleksliv. Visste ni att de dyra läckerbitarna kissar på varandra från huvudet(!) när det pratar med varandra. Och att hanarna inte fattar att honorna är honor så de börjar först bråka innan de frågar efter sex.
I helgen flög klubben Wonk ur Deeps lokaler med buller och bråk. Gayklubben som lockat samma bögar, flator och faghags till lokalen år efter år trots dess mörka låga tak och sunkiga lukt som klibbat sig fast i soffor och väggar.
“Triangeln” kretsar numer inte runt ett köpcentra utan är den inofficiella benämningen på Malmös mest klubbtäta område. Eller i alla fall det område som kantas av stadens mest intressanta klubbar. Det går som ett streck mellan Möllan, över Bergsgatan med Inkonst, Spångatan med Jeriko (Babel) och Folkets park med Debaser och Moriskan där olika klubbar huserar olika dagar i veckan. Det är värt att poängtera eftersom det inte är självklart för varje Malmöbo att ett ställe kan ha flera olika sorters klubbar med olika namn då många andra klubbar är just ett ställe som Etagé och Slagthuset.
Vad som är märkligt med Triangeln är däremot bristen på bra schyssta barhäng.
Är ungefär det enda man kan äta vid mölleplatsen. Och utan konkurrens med många hungriga magar på plats. Ja, då behöver inte maten matcha priset. Men kycklingspetten är saftiga och nudlarna smakar nudlar.
Jag jobbar just nu extremt mycket.
När jag jobbar då skriver jag.
Och när jag kommer hem på kvällen
Då forstätter jag att jobba.
Att skriva.
Därför blir det inte så mycket skrivet här.
Om det som händer i mitt liv och det som fyller mina tankar.
För det som fyller mina tankar är jobb.
Att skriva.
Hängde ni med?
Om två minuter kan du börja chatta med en cool farbror vid namn Björn Ranelid. När han sätter igång sina föreläsningar sitter publiken med öppen mun och gapar. Han är snabbare i käft än en rappare vid micken och så engagerad att man kan inte göra något annat än att gilla hans mallorcahy.
20.00 i kväll uppträder Björn med Tales på Hedmanska gården
Jag har sett kvällens två stora akter flera gånger tidigare och då är jag ändå inte någon konsertslav. Men de här är värda att se flera gånger. Jag tror till och med att de är värda trängseln vid Stortorget. Om Svenska akademien fyller torget ikväll blir jag som en mäkta stolt mamma eftersom jag sett deras första framträdanden under högstadietiden. Simon och Martin var nerklottrade och inringade i min skolkatalog. Det var alla killar med långt hår.
Det har klagats på att Malmö har för få ställen för laglig affischering. Så hör upp gott klubbarrangörsfolk. Nu står en helt ny pelare uppsatt i korsningen Regementsgatan Mariedalsvägen naken och väntar. Så innan Ester har hunnit tapetsera den med lappar om sin bortsprungna katt kan ni varva de nyinflyttade ungdomarna till helgen. Ljudnivån i mitt hus vittnar om områdets nyinflyttade potential. Just nu är det Mr Vain som ekar mellan husväggarna.
“Asså det här är så sjukt bra. Jag kan inte var här längre. Jag kräker. Jag klarar inte av det. Jag kräker så bra det är”
Ett gäng killar i artonårsåldern tyckte uppenbarligen att Veronica Maggio var helt fantastisk. Hon är charmig och har långt fler låtar i bakfickan än jag kom ihåg. Veronica var bättre än förväntat men inte magisk.
Hennes texter känns förmodligen självupplevda för varje tjej över tjugotre som står i publiken. För vem av de som har levt har inte velat sätta tvångsremmar på sig själv och radera ut någon ur sitt sinne som inte är värd det där samtalet eller det där sms:et som du inte klarar av att inte skicka.
Varför man valt ett stängt tält, med begränsat antal sittplatser, på Mölleplatsen för artister som drar så mycket publik att köerna, med irriterande besökare, ringlar sig långa utanför.
Nja. De friterade sötpotatisbullarna hade ersatts med kroketter, jordnötsåren var utspädd och köttet så där. Allt tyder på en hektisk dag efter det höga betyget i sds (som de för övrigt hade höjt själva med en till stjärna i det obligatoriska tidningsutklippet som ska hängas upp vid matståndet). De kanske kommer igen i morgon men då väljer jag något annat.
Jag vet inte om du måste införskaffa ett stycke bebis för att delta i dagens, kanske, roligaste evenemang. Men på lördagsplan slänger man in ett gäng ungar i ett “mjukt och vänligt” tält klockan 11, 13 och 15. Medan de kryper omkring så härmar ett gäng dansare deras rörelser och ljud. Oogly Boogly kräver dock biljett och om det finns några kvar bokas de vid tältet. Det står att endast barn mellan 12 och 18 månader får delta men jag utgår från att det inte gäller publiken.
14.00 kan man lära sig, eller i alla fall försöka, dansa tango på Jeriko /Gustav adolfs torg. Om jag inte hade haft en lägenhet att städa och flera artiklar att skriva hade jag tagit en ros i munnen och min man i handen för lite het pardans.
På kvällen räcker det att hänga vid Möllescenen där både Moto Boy (18.15) och Veronica Maggio (20.45) spelar.
Bäst ös är det lätt på Jerikos scen på Gustav. Här dansas det på borden till arabisk pop. Ålder från 2 till 65, starköl och publik som kollar in dansgolvet från andra sidan staketet. Stämningen är på topp och jag bannar bara mina trötta fötter som hindrar mig från att skaka rumpan som alla andra flickor eller snarare pojkar. För här är det männen som knutit skjortsnibbarna i en knug över magen så att den putar fram, männen som vickar på höfterna och männen som står för 90% av dansgolvet.
Den dubbelmoral och kultur som ligger bakom det kommer jag inte gå in på utan avundas hellre den festglädje och gemenskap som förenar över generationer och som lyser med sin frånvaro på våra tristsvenska golv. Männen står inte i klungor med armarna i taket och sjunger låttexter, som precis alla kan, på våra fester. Folkvisorna har stannat i stadiet de alltid befunnit sig. Dött. Dj cheb oman är svensk med hawaii skjorta som förmodligen har hjärtat i ett helt annat land. Underbar folkfest. Hopp hopp.
Här är beviset på att vegomat inte ska försöka efterlikna kött. Korv ska få vara korv. En trist, men dock stark chorizo på inget annat än grönsaker åkte i papperskorgen.
