Jag gillar hård house. Klockan 02.00 en natt.
Men idag, på kontoret är det en pina.
Som små kaniner som sitter där och hamrar och gör konstiga ljud som bara stör så att jag fastnar vid varje mening och undrar vad fn det var jag skulle skriva.
Det kan inte burra på obemärkt i bakgrunden utan tar bort all koncentrationskraft och gör sig hörd vid varje beat. Kanske är den låga volymen problemet.

Jag tar fram Gaby and the Guns och Emiliana Torrini, försöker få housen utanför att inte tränga in i mina lurar.

I morgon spelar Gaby and the Guns på Babels afterwork. Det är gratis och det är klockan 17-20.

I morse lyckades jag med konststycket att ta mig till flygplatsen i god tid men ändå komma en timme efter det att planet lyft. Så går det när man tittar på biljetten och konstaterar, japp, det lyfter halv tio. Men man har egentligen kollat på landningstiden.

Aaaaah.

Snabbt ombokad till nästa plan klockan tio, utan några marginaler inför mötet klockan 11, kommer till Bromma och tänker att jag hinner minsann inte springa inom toaletten utan slänger mig i en taxi. Sätter på mobilen. Piiiiip. Sms från chefen vars plan är sent. Tur i oture.

Jag har nu åkt för tidigt, kommit för sent och nu är jag för tidig igen.

?

Vi vänder taxin för att plocka upp chefen och AD som jag får vänta på i 25 minuter. Sedan slänger vi oss i en taxi på väg till.

Fel adress.

Väl framme vid rätt adress har en knapp i jackan gått av, jag har sovit 3 timmar i natt och för trettio minuter sedan fick jag en böter på 700 kr.

Champagneprovning på Sofiero slott var en fin överraskningen igår kväll. Sen kom en  7 rätters med 7 sorters vin. En tisdagkväll med byrån. Allt var helt magiskt gott.

Det dyker upp ett sms om att jag är nominerad till bästa svenska tjejblogg och att jag genast måste börja blogga om hudkräm samt köpa en liten hund döpt till Mauritz.

Det enda jag har gemensamt med tjejblogg (fantastisk förklaring på min favorita killblogg) är att jag är tjej tror jag. Men med tanke på vilka namn jag hamnar bredvid i bloggares länklistor kanske jag har en chans.

Ja, beroende på om kriterierna är outfitbilder+blogg, ångestknullasupaord+blogg, snygg+känd+blogg eller enbart tjej+blogg.

Oh no you didn’t.

Oh yes we did.

Men man ska nog ge stället en månad eller två för det här var inte bra trots en bra meny och trots att de regerar i Luleå enligt alla rykten.

I förra veckan hade någon kommenterat en youtube-film där jag är med och dansar.

“The 2 chubby ones in the front dances the best”

Tack så mycket och dra dit pepparn… Min pojkvän skrattade så han blev helt röd i ansiktet när jag, ledsen, berättade att de tycker att jag är tjock på youtube. Mina kollegor reagerade likadant och gjorde en ny dansfilm på samma tema.

Se mig dansa här.

Det kan vara så att jag idag hittat den den lägenhet som blir min nästa. Den hade ingen balkong, terass eller slående utsikt. Men var ändå jättemysig. Ligger på Gamla Väster.

Då kommer tanken “det kan ju komma något bättre”. Denna jobbiga tanke.  Denna eviga beslutsångest.

Mina kunskaper i köket är ofta storartade och tråkiga recept kryddar jag med min fantasi. Igår blev jag dock något för självsäker då jag spontant i naknakockenanda tog rödvinet jag höll i handen och hällde ut glaset i grytan.

Räkorna blev blå.

Sen gick mixern sönder och läckte ut kantarellsoppa över hela golvet och jag brände mig på gasoltändaren men var så irriterad att jag inte kände något förrän jag såg det runda märket handleden.

Sen drack jag och tjejerna massa champagne, slog sönder ett finglas, pratade med favoritbögen i Paris, cyklade till inkonst, stod i lång kö, såg sista låten med Damn, blev raggad på av dj:n (NÄHÄ?!), stod i någon soffa, sa pinsamma grejer som “jag är redo för det vuxna livet nu” till pojkvännen och somnade med svartsotiga ögon och rött läppstift.

Den som är i målgruppen förstår precis. Heter man Olof, sitter bredvid mig på kontoret och designar webb känns det inte alls i varken mungipor eller hjärta. Men det spelar ju ingen roll.

En annons där copywritern lagt ner pennan och låtit bilden tala kräver ibland lika mycket jobb som en åttasidig broschyr. Det är inte är orden i sig utan tanken som kräver det stora eller det lilla från kreatören.

God Morgon.

Min klocka ringde klockan 07.00, solen skiner ute och dammtussarna i hörnorna och såsstänk på kökskaklet gör sig illa påmint. Nu ska jag börja jobba och är två timmar efter i mitt tidschema.

De som kommer in hit även utanför arbetstid får ta del av vackra bilder…

Ja, dessvärre är det nog så att jag stängt in mig med jobb en fredag och det enda jag har inspiration, eller tid kvar till, är ett paket nudlar. Fatta lyckan när jag hittade det i skåpet! Men nu har jag studentkänslor och ångest.

Mediet har funnits i Sverige ett bra tag och denna reklamfilm känns lika torr som inredningen i ett statligt företag. Och sen…
“Jag vet! Vi tar Mona Salin och Ulf Ekberg. De står ju för nytänkande, vision och framsteg!”

?

Hon jobbar på kriminalvården som en av två experter på hedersmord, och är ansvarig för att FN:s barnkonvension följs på landets fängelser. Historierna min mamma berättar över en lunch är starka. Jag blir alltid stolt över henne - och imponerad eller skrämd av en värld som jag inte känner till.

Hon har just varit på föreläsning med journalisten Per Brinkemo som skrivit boken Dumpad. Den handlar om pojken Ahmed Hassan som bor i Sverige i 13 år innan hans föräldrar dumpar honom i Somalia, utan pass, och vägrar sedan kännas vid sin son.

Jag är övertygad om att jag måste läsa den här boken.

Nu har jag gjort en snabb översikt bland vänner på myspace och konstaterar att väldigt många står som “singel” fast de är i förhållanden.

Varför?

För att de kanske har en liten chans med Madonna som är med på vännerlistan, eller för att det där gamla exet inte ska se att man har en ny. För att kunna nätflirta och hålla dörren på glänt, om det skulle dyka upp någon med mjukare lår?

Jag vet inte, men det är väldigt osexigt att inte kunna stå för sitt förhållande. Jag skulle bli väldigt sur om jag kom in på min pojkväns sida och upptäcker att han tydligen är “skild” medan jag är “in a relationship”. Då är det nog inte rätt. Alls.

Det är ungefär som att gå runt på stan och vägra hålla handen med den man är tillsammans med. Fast på nätet. Ungefär som jag i 25-års ålder. Så himla egoistisk och taskig.

Är det rätt kan man stå på ett torg och skrika ut sin kärlek. För det finns ju ändå ingen annan som man vill hålla hand med.

Och jo, det spelar faktiskt roll. Både på nätet och på gatan. Hur ofta det än sägs vackra ord spelar det roll för tryggheten i relationen om man kan stå för sitt förhållande utanför den egna dörren.

Bekräftelse är inget fult.
Det är ett behov.
Hos alla.

Anledningen till att jag inte säger något om vad som händer kommande helg är att jag inte vill veta. Jag måste jobba hela helgen, avskärma mig från verkligheten och låta lägenheten förfalla runt omkring medan jag knappar copy.

Med ett litet undantag på några timmar då jag ska bjuda en vän på middag och gå en sväng till Skånes ljudpark där damn spelar live på lördag.

Idag öppnar Max på Stortorget.

Det är bara för Malmö att resignera inför det faktum att vi inte är mer fashionabla än att nattklubbar på stadens största torg, med vita soffor och vackra vip-bås, måste stänga igen och ersättas med kedjor i samma klass som invånarnas smak.

In med burgarna!

På Max kan man köpa Low Carb burgare i salladsblad. Jag tackar norrlänningen ödmjukast. Det här gillar jag bättre än en dålig klubb som öppnas av folk som tror att de kan bara för att de ställer in vita skinnsoffor.

Klarar vi av många timmar på dansgolv, upp och ner för rulltrapporna är det bra. Du och jag. För här brukar det bli sena timmar och det är du som gör mig lång och vacker i natt.

Senaste stockholmshelgen:

Läs vidare »

Idag har jag varit nära att bli strandsatt i Helsingborg utan mat och vatten på grund av ett (tydligen) tomt visakort och ett glömt tågkort.

Är det så här det känns att vara fattig, räkna mynten i fickan och hoppas att de räcker till ett paket cigaretter och en trisslott. För det är väl det de sista pengarna ska gå till.

Tröst och hopp.

Idag fick jag gå tillbaka till kontoret från stationen efter domen “inte tillräckligt med pengar på kontot” för en biljett på 87 kronor. Ställde mig på knä och lät kontorskassan förbarma sig över mig.

Cheez dippers var slut när jag kom till stationen. 3 stora sopsäckar och jag hade inte tid att stanna för att se om det kom fler.

Satte mig på tåget.

Några minuter kommer det in en tjej, sätter sig mitt emot mig och sätter ett paket Cheez dippers på bordet mellan oss.

Grrrrr.

Han står och lassar upp stora paket ur svarta sopsäckar och drar till sig tågrecenärer som de var flygor och han socker eller skit.

Det är inte små smakprov han delar ut, nej stora kartonger cheeze dipperp. Jag var bara tvungen att brotta mig fram när jag annars brukar säga nej tack.

Här är en som förstått att vara generös i marknadsföringsyfte. Idag stod han där igen. Och jag var snabbt framme, men gömde paketet för att ingen skulle se att jag jagat gratiskex. Men viftade med paketet på kontoret för att bli extra populär.

Inuti finns 5 paket ost och kex. Härmed har företaget gett oss en hel upplevelse och jag är positivt inställd även om det inte var det godaste jag ätit. Smart.