Nu får det vara nog med höstapatin. Rödvin fram, chips i halsen. Höst- och vinterklubbarna drar igång ikväll och jag kommer vingla ner till Café le fil du Rasoir där soulklubben Funktion med dj Rev K spelar och under kvällens invigning kommer även Johan Kinde ner från Stockholm. Det tar inte slut denna fredag. Torsdagar, Lördagar och en del Söndagar har vi den gamla Savoylokalen att festa i.
Babel är stopp nummer två i natten där Backlash fortsätter sin sommarklubb in i hösten med elektronisk musik som man vill dansa till. Staffan Lindberg vet vilka djs som gör att vi går hem med ömma fotsulor. Ikväll Dusty Kid och Mats Nileskär.
Det är ungefär som Skönheten och Odjuret. Vendel af Sturehof och Burger King. Balenciaga och Vero Moda. Under ett och samma tak.
Vi kan summera Koi:s 2a våning i frågan vi fick igår av en ascool kille “Dricker ni rödvin, det var sofistikerat”. Eller bartenderns “No just champagne on bottle”. Det är på något sätt så motsägelsefullt men ändå så självklart. Att stället som drar det dyra kavajfolket som knäcker en Moet spelar Mylos Dr Beat och serverar usla drinkar. Lika självklart på Lilla Torg som på Stureplan. Pengar köper inte smak.
Kois 1:a våning hade jag nästan glömt bort. Så synd. Här är ju varmt, mysigt och om man bara avviker från den vanliga liten-mellan-stor-sushimeny serveras de godaste friterade scampi i makirulle. Jag ska börja komma ihåg det. På denna våningen vet koiboysen fortfarande att en drink snarare ska avnjutas för smakens skull än fyllans. Eller hur var det nu igen.
Förresten. I Helsingborg har de bara basic sushi á räkor, omelett och lax. Mycket märkligt. Det vill man inte ha. Om det inte är lunch.
Butiksinvigningar i november ger mest svettringar under armarna. Trots kall champagne och halvljummen sushi är det lite mer jobbigt än trevligt. Jackan skapar en inre regnskog när det den olagom starka butiksbelysningen avslöjar varje finne. Kläderna på Samsøe o Samsøe såg jag inte mycket av eftersom lokalen var full av dressade folk där en tredjedel var modellånga och skymde sikten.
Småpratade med han och hon och han innan jag träffade Johanna, åkte ut till Preem på Rosengård, smugglade in mig själv på en advokatfest på Kockska för att lyssna på en alldeles speciell kvintett och avslutade det hela med att äta Soft Shell Crab för första gången i mitt liv.
1 Ta en byråöl på Gastro. 2 klippa luggen på Genko. 3 gå på invigningen av Samsøe o Samsøe. 4 Dricka drinkar med Johanna, kanske efterhänget på Koi. 5 kanske klämma in Chokladfabriken. 6 Tjuvlyssna på pojkvännens gig.
Gangsta, hiphop, kepsar på sned, Yo! och tonår landar på min, snarare än sötma och ha-begär. Jag har varit där och konstaterat att det är inget för mig.
Det kanske är dags att omvärdera.
Konsertklubben Hot Chocolate startar ikväll och presenterar mer eller mindre okända lokala artister. Det oväntade lockar.
Och det är helt oväntat för mig att lyssna till någon som heter Shooting John, Dolly Daggers och MFMB vilka spelar ikväll efter klockan 21.
Halva grejen med att resa är att längta efter att komma iväg.
Jag är van vid att alltid ha en resa inplanerad. Det ger något att se fram emot och gör varje mörk dag och varje stressig arbetsvecka lättare. För där, några blad senare i kalendern, lyfter flyget och jag får ett par dagars nödvändigt avbrott för att ladda på med endorfiner.
Men nu har jag inte det.
Hela höstdeppigheten går inte att skylla på Sterling - jag kunde ju ha sparat både semesterdagar och pengar - men de ställer i alla fall till det.
Jag behöver inte resan just nu, inte solen, inte storstaden; men jag behöver den där bokningen för att komma upp i morgon bitti.
Genom att klicka på en bild som kommer upp i nyhetsfeeden hamnar man plötsligt i någon kompis kompis fotoalbum och därmed in i någons okända vardagsrum. Vitrinskåp med spritflaskor, bord med marmorplattor och fluffiga gröna skinnmöbler.
De här bekräftar att förutfattade meningar är grundade på ständigt återkommande sanningar. Jag VET att efter den där fluffiga mörkgröna skinnsoffan kommer det en bild med kompisens kompis som sitter och super tillsammans med sin halvtjocka pappa, iförd t-shirt, och röker röd Prince.
Klick.
Mycket riktigt där sitter de.
Glada och ovetande om att världen utvecklats sedan 90-talet.
Jag såg en annons från ett företag jag jobbat för (5 år sedan = börjar bli gammal i gamet).
De söker en formgivare med ansvar för hela projekt från idé till tryck. Så långt fine. Sen drämmer de till med det storslagna “copyrightkunskaper är ett plus”.
Nu undrar jag om jag ska meddela företaget att det heter Copywriting och att copyright är något helt annat. Men det kommer nog snarare uppfattas som att jag är en besserwisser än snäll. Men jag är snäll.
David undrade om det kanske var ett medvetet drag. Men eh. Nej. Det osar inte humor om denna annons.
När solen gått ner kan man råka krocka med ett gäng lysande cyklister i Slottsparken. Det är sista helgen för att se By light. Gå en runda i parken och upptäck ljusinstallationer bland träden och intill vattnet. Plötsligt kan man råka ut för musik bakom i en dunge. Gå förbi Malmöhus slott och kolla in fasaden också. Vackert.
Ett ställe som jag aldrig tänker på är Retro. Men stället existerar ju. Det händer till och med grejer där nere i källaren på Norra Skolgatan. Idag är det coolatjejersåmandör Collabo Queenssom dj:ar. Jag gör en copy paste på beskrivningen “disco-electro-hip hop-italo-extravaganza-ghettofabulous!”.
Det brukar kallas sofistikerat gubbdisco. Har jag hört. Deluxe-killarna har kört klubb i några år men om 30-åringar är gubbar kan jag lika gärna boka in en botoxinjektion. Ikväll spelar Kool Dj Dust på klubben Deluxe som håller till på Babel. Jag fortsätter copy paste: “Disco, soul and slo-mo sounds!”
Varje gång jag börjar skriva något som är nära och innanför.
Då slutar jag.
Varför.
Kanske för att väggarna här omkring skapar ett annat form av skrivande och tar fram endast en del av mig. Kanske för att det inte känns som mitt eget rum utan mer som en skolsal där man måste skrika lite högre och spotta till då och då. I skolsalen tar man inte av sig byxorna. Man säger “jo det är bra” till de man pratar med även om man kanske vill berätta något annat. Väggarna har trollat bort några gamla läsare och lockat fram några nya. Jag borde trycka på “radera inlägg” när jag skrivit klart det här. Men denna gången klickar jag på publicera.
Jag skulle egentligen skriva en artikel om målgruppsanpassning men som så många andra gånger när jag öppnar datorn för att jobba hamnar mina ord här. Det är som att värma upp tanken och fingrarna. De har varit stela ett tag nu. Hela jag har varit stel.
Om jag skulle hitta tillbaka. Undrar om det skulle vara bättre eller sämre. Oavsett vilket så skulle det vara lite mer av den andra som jag är.
Det här är nostalgi.
Med tanke på att många av Why-on-earth-did-I-ever-wear-that har kommit tillbaka och blivit älskvärda igen så kommer denna t-shirt snart vara en hit. Jag gissar på The rumble eller nåt.
Jag har aldrig satt min fot på Astrid och aporna även om jag alltid suktar efter ekologiska alternativ. Kanske för att de valt att inte sälja kött. Och utan kött ingen middag. Nu ska i alla fall den ekologiska och vegetariska butiken vid Konserthuset öppna café på Bergsgatan.
Jag tackar skribenten i tidningen City för den sakliga och respektfulla rapporteringen från valvakan bland iranier, latinamerikaner och afrikaner bosatta i Malmö. Citat:
“Några falafelkast längre bort sitter ….. “
Olika medier kräver olika ton. Här är ett lysande exempel på hur en dagstidning framkallar kräkmedel i ett försök att vara lustig.
Hela svenska folket bad en stilla bön i natt om att Obama skulle vinna. I enighet med den svenska, hårt vinklade, nyhetsrapporteringen. Jag gissade att utfallet skulle bli som det blev men visste inte om det var brist på objektivitet som var grunden till min inställning.
Jag är i alla fall nöjd.
Efter de sista inslagen jag såg innan jag somnade, som lät kristna fundamentalister berätta om hur Obama vill döda bebisar och därför måste han vara muslim i hjärtat, är jag glad att de fått sig en käftsmäll.
