Ja jag vet. Jag stod upp och dansade i soffan i natt igen.
Jag vet, jag tog upp mitt ben och höll det spikrakt upp över huvudet då jag posade för en bild, trots att jag hade kjol.
Jag vet, jag försökte dansa som den gula nallen i musikvideon när de spelade mr Oizo. Igen.
Jag vet, jag satt på toaletten och skickade sms till Lund.
Jag vet, jag drack en grön kokosdrink.
Jag vet, jag gav bort mitt nummer till någon.
Jag vet, jag gick bredvid en slips under ett paraply över st knuts torg.

Men va faen. Det är okej ändå.

Det här är grym humor.

För att det är på fullständigt allvar.

Och jag mår smått illa. Det kryper i hela kroppen.

Det värsta är att jag har råkat ut för honom. Läsaren.

Varför tror alltid folk att det måste finnas massa text för att en copywriter ska vara inblandad? Kan det vara så att det ska till en copy för att säga “nej, här ska inte vara någon rubrik”. Här är årets guldäggsvinnare i kategorin tidningsannons. Inte ett ord i sikte. Ändå så bra. Copyswriter är Andreas Dahlqvist från DDB i Stockholm.

Påminner för övrigt om en annons som DDB London har gjort för ett skomärke vilken jag föll pladask för i en tunnelbana någonstans. Undrar om jag kan hitta den…

Tag genast öresundståget eller brumma E6an till Helsingborg och gå och se Sally Manns fotoutställning på Dunkers. Den varar till på lördag och är väl värd 5 mil. Dessutom har staden en vacker sundspromenad och en rad restauranger som du aldrig har ätit på. Eller hur.

Film om Sally.

Igår var det hälsningsgille på c/o-bar då gamla rävar och nya katter samlades i samma lokal för att fira, lyssna på musik och tugga på chokladkakor. Det var länge sedan jag stötte på alla på en och samma gång och det kändes lite som Art 4 pleasure reunion with some new flavours om jag slog ett öga runt. Lite trevligt att the best of the best (enligt mig själv) hade stegat ut och samlats på en och samma plats för kvällen. Och de gamla kära, Mattias och pappapeffe, kommer säkert fortsätta göra Malmö litet roligare som de alltid gjort. Eller i alla fall mitt Malmö.

Fy vad svengelskt det blev här. Pinsamt. Jag måste hem och sova av mig jetlaggen vilket jag skjuter upp hela tiden. Allt blir skit.

Jag lägger ner.

Någon mailade

New York då?

Det kommer.

Apatisk.

Och jag skyller på att jag ser in tre ryggtavlor och trampar på sladdar. Inredningsarkitekt är mitt förslag, möjligtvis med fokus Feng sui.

Måste göra något åt detta. Annars blir det inte mycket gjort.

Att sitta på kontor i stumpbyxor.

Varför ska de alltid göra dem så där extremt tajta att man inte kan andas?

Man får ju ont i magen

Läser i dagens City att de ska bli rent och snyggt på Möllan. Äntligen ska de ta tag i stadsdelen så att den kan bli värdig att vara så attraktiv som många vill påstå att det är. Äntligen kan malmöbon gå på torghandeln eller besöka en brunchrestaurang utan att trampa över gårdagens flaskor och skräp som den miljövänliga Möllanbon så vackert sprider kring sig. Och inte bara ska det städas varje dag. Om exempelvis ett skyltfönster slås sönder så kommer städpatrullen att vara på plats inom någon timme för att få vandaliseringen gömd och glömd och Möllanbon kan fortsätta att romantiskt berätta om hur tryggt det är i stadsdelen.

Men så läser jag att efter en månad ska de boende ta över städningen och städpatrullens insats gå till en annan stadsdel. E n m å n a d?

Där sket det sig. För inte kommer de boende i området någonsin springa ut och sopa upp efter att någon kastat sten mot en busskur eller för att Davidhallsligan gör ett ölbesök i Malmös wannabesofo.

I Spanien städas städernas gator varje natt. Man vaknar upp till ett sopat och även tvättat torg varje dag. Om de kan varför kan inte Malmö Stad i alla fall se till att gator och torg, som lockar lördagspimplare och söndagsflanörer, ger sken av att vara rena, och som artikeln nämner, i förlängningen trygga?

Nu flyger jag till New York.

Bästa trixet mot fylla.

Diska.

Igen och igen och igen.

Det är väl typiskt att det ska hända idag när jag ska ordna middag och fest för vänner.

Mensvärk.
Vet ni hur det känns.

Att ligga och hyperaventilera med en värmekudde över magen. Det gör så ont att kroppen svettas ofrivilligt och det är helt omöjligt att göra något annat än att ligga och gny. Ja, skrika rakt ut faktiskt. Och då har jag ändå så pass hög smärttröskel att jag alltid vägrat bedövning hos tandläkaren.

Varje gång tänker jag att jag måste ta mig till en läkare och få utskrivet de där tabletterna med den röda triengeln som jag hade förr (har de inte tagit bort trianglar helt och hållet förresten) men så fort denna dag gått över glömmer jag helt och hållet bort att jag någonsin haft ont. Så en månad senare… samma sak. Sist låg jag på golvet på jobb idag kan jag i alla fall ligga i sängen.