2008 och vi städar fortfarande toalettspår med en toalettborste. Utvecklingen står stilla. När ersätts den vita (hur tänkte man där egentligen) toalettborsten med toaletter som städar sig själva?
De står där bredvid toaletten som en äcklig bakteriehärd och väntar på att någon som just torkat sig i ändan ska ta samma hand om skaftet på borsten.
Och nästa person.
Och nästa.
Jag klarar inte det. Toalettenutvecklingen har stagnerat och vi får nöja oss med nödlösningar från IKEA, som lanserar “toalettborsten med svart borst” 2006. Wow.
Jag ser fram emot den helautomatiska toaletten som städar sig själv. Då kan man dessutom bli av med alla de som drar ner stämningen på kontoret genom att lämna toaletten med väl synliga spår av vad som pågått och tvingar sin nästa kollega att göra rent för att inte ertappas som boven bakom dramat.
När någon går från “it´s complicated” till “married” börjar jag smått undra om inte dagens relationer börjar spåra ut. Att den början som förr i tiden var lätt, pirrig och födde stort engagemang nu för tiden mest handlar om vem som kan svara på minst antal sms och ändå behålla intresset hos objektet i fråga.
Meningen “alla var där” kan inte stämma. Ni kan kalla mig galen nu men jag är helt övertygad om att det finns mänskligt liv utanför denna damm som inte har en aning om vem city-Tara är eller som inte har satt sin fot på en smygläsning
Därför tänkte jag upplysa om vad en smygläsning är. Något som jag inte visste för fem år sedan då jag blev medbjuden och trodde att det skulle bli poesikväll med svåra rödvinsmänniskor med sävlig stämma. Jag var inte så pepp men möttes av gratissprit och blev genast gladare.
Jag äckligt avundsjuk på alla som är på Sónar. Att jag ska till Barca om någon månad hjälper inte ett dugg just nu. Jag vill inte läsa om det, inte se några bilder om det och inte förstå att flera vänner och stött-på-ute-folk är där och dansar precis i skrivande stund.
Jag vet inte om han tog det hårt att jag kallade honom Bitch och inget mer när han berättade. Men fick sedan förklara att bitch är ett väldigt kärleksfullt uttryck. Kanske det mest kärleksfulla som finns.
Att inte bry sig om fotbolls EM provocerar. Folk blir lite lätt flammiga om kinderna och måste andas lugnt för att inte få ett toalt raseriutbrott om man ställer en så dum fråga som när Sverige spelar.
Så håll i er nu.
Fotbollen börjar om några minuter och jag har inte bestämt mig för om jag orkar se det eller inte. Jag är så totalt ointresserad. Det gör mig varken till eller från. Det gör världen varken till eller från. Om Sverige vinner en match mot Spanien. Eller om då de så vinner allt ihop.
Ni var så fina som skrev kommentarer och kom in varje dag.
Har fått höra många som ojjat sig över min nya adress. Och jag känner till fenomenet. Själv glömde jag nästan bort min favoritblogg då den bytte adress. Det är som om det är jättekliv mellan klickan på nätet och hur jobbigt som helst att lägga till en ny adress i rss:en och då är det ändå inte som förr. Konstigt. Det känns nästan som någon snor något från en.
“Det är inte samma sak”, “Det är ju fler i samma blogg”, “Det blir inte lika personligt” har ni sagt. Men jag gör mitt bästa radavståndet här till trots. Och jag har ju min egen sida och allt. Slängt in lite extra bilder på mig själv för att stilla mitt exhibitionistiska behov och liksom markera revir.
Jag orkar inte se Amanda Jenssen i tidningen en enda gång till. Varje dag är hon på bild med blicken mot marken och ruffsigt hår kanske med rubriken “Amanda är mer än Idol” . I Metro, i Sydsvenskan, i .SE, i City…. Och nu har hon till och med smygit sig in i en av de bloggar som ligger bland mina rss:er Text.nu.
Hur mycket finns det att säga egentligen. Är media så lättlurat och köpt av skivbolagens kassajägare? Nej skulle svaret bli men vilken informatör som helst med lite högskolepoäng vet nog vilka knappar det ska tryckas på och vilka ord som ska användas för att tidningen ska nappa. Det lärde jag mig på Skurup en gång i tiden då vi även gjorde ett test med tydligt utfall. En tidning svalde en av mina artiklar med hull och hår, publicerade den rakt av i tidningen och la till någons journalists byline under. Snabbt & lätt ungefär som en hamburgerkedja.
För övrigt har jag inte förstått idol alls. Uttagningarna med alla idioter utan självinsikt må vara roligt. Alla gillar att vrida sig i soffan medan andra gör bort sig. Men sedan. Platt fall. Dålig styling. Och trista melodier.
Nej. Amanda var cool men nu har en veckas hysterisk mediaslickeri förstört henne. Jag kräker.
Jag har aldrig gått igång på ord som Kamp, Manifestation, Demonstration eller Förena er. Jag undrar ständigt vad det är jag ska vara så förbannad över. Jag undrar vad de menar med att ta tillbaka våra gator. Jag går på dem varje dag och Mariedalsvägen känns lika mycket som min som Friisgatan utan att jag behöver kedja fast mig, kasta sten eller ens gå med ett plakat. Den som känner att något är orättvist eller som vill ha en förändring borde kanske inte demonstrera utan visa upp ett juste alternativ. Jag vill se lite fler förplakat. Och lite färre emot.
När organisationen Motkraft skriver om “Dom” undrar jag verkligen vem de syftar på. Och än mer undrar jag varför just de råkar ut för att bli “slagna av polisen, inte får ut sin lön, blir visiterade på gatan utan anledning”. Varför händer det dem och inte alla andra.
Jag undrar även vad de menar när de säger att de i “Bunkeflo lever på vårt arbete, på våra pengar, på hyran vi tingas betala för att ha någonstans att bo!” Jag tror nog att det är precis tvärtom. Att de i Bunkeflo tjänar en högre summa som ger högre skatt vilket betalar den som inte har något jobb. Och det är mer troligt den som hellre “tar tillbaka gatan” än den som går till ett kontor 9 till 5 eller samlar ihop studieskulder.
Och hey hey surprise. De i Bunkeflo betalar också för att ha någonstans att bo. Det är till och med så att ALLA måste betala för att ha någonstans att bo.
Om man inte vill bli sedd som ett stort samhällsproblem varför agerar man då så? Jag häpnar och skulle jag någonsin gå till kamp med plakat skulle det vara emot idioter som dessa.
Nej, själv tänker jag spendera min första maj i sängen, äta en lång frukost med droppar som smattrar på fönstret för de har de lovat. Och kanske en sväng om Golden för ölhäng under kvällen. För deras nypopulära torsdagkvällar har jag än så länge inte hunnit prova på.
Ebba Von Sydow är sparkad. Innebär det nya tider för Sveriges madeleine-look-alikes-kids, ska hon ersättas med en kulturonanist eller en annan flicka med tiara? Kanske någon med lite mer kött på benen? Ett ansikte kan säkert få upplagan att gå uppåt men vad som är inne kanske snart är ute. Och då räcker inte kunskapen om vilken väska som Paris Hilton köpt i veckan hur stor bildbyline man än har. Kanske är en någon med fingrarna i upplagor och ekonomi och som håller sig borta från omslagens glättade papper ett bättre alternativ för rollen som chefredaktör.
Så affärskvinnan Ebba trampar vidare mot framtidens nätskvaller för “unga kvinnor” där hon gör sig bäst och dementerar samtidigt allt skvaller om sig själv.
