Halv tre i natt vaknade jag av att det luktade bränt. När jag kom ut i köket såg jag hur det flög gnistor i luften och det lös av flammor utanför fönstret. Full eld.

“Det brinner hos grannen. Vi måste ut härifrån”. Skrek jag mot sovrummet. Det skulle sedan visa sig hur vi reagerar.

1 . Ta något på sig

2. Rädda var sin katt

3. Ta våra laptops. (båda med tanken “allt jobb”).

Läs vidare »

Om jag inte skriver beror det på att det är den svenska “Rökfria veckan”.

Jag är sjukt sur.

Precis just nu sitter jag med ett obeskrivligt sug. Det sitter både i munnen och i kroppen och om det inte stillas finns risk för ett inre utbrott. Den som aldrig har rökt kan inte förstå hur det känns. Därför ska de hålla tyst. De ska inte begära att man ska vara på gott humör om de samtidigt begär att man inte ska röka. De kan inte säga att det är enkelt eller “kom igen var lite glad”. För det går inte. Det är som om hela kroppen har ett hysteriskt gråtanfall och hade lätt kunnat gå genom blåst och regn i en mil bara för ett ynka litet bloss. Jag som bara rökt lite då och då.

Det är inte förrän då man faktisk inser sitt beroende.

Det kommer gå över. Jag tycker i mig allt jag ser för att stilla suget. Det kommer komma tillbaka. Hela livet. Mer eller mindre. Kroppen är van vid ett gift. Det går inte att beskriva för någon som inte vet. Det är inte som att vara sugen på glass. Det här gör en ond. Så säg inte att jag ska le.

Oanade problem inträffar när mobilen hamnat på annan ort. Plötsligt förstår jag den oerhörda vikt denna lilla sak spelar för att vardagen ska fungera.

Oh noes. Hur ska jag nu komma upp i morgon?

Efter en stunds tankeverksamhet minns jag att Eniro en gång haft en rad tjänster, däribland väckning. Efter googlande visar det sig att väckning är den enda old school telefontjänst de har kvar - för 50 kr.

Räddad.

Helgens skräckscenario utspelade sig på Ica Maxi.

“Köp medges ej”

Nytt kort fram.

“Köp medges ej”

Söndagkväll med jobb, rödvin, tinad köttfärssås och parmesan . Tomas i soffan framför konserten “förklädd gud” och katten framför tv:n eftersom likheten mellan dirigentpinnen och hans favoritleksak är slående.

Jag stod i ica-kön, det kliade i gommen och mungiporna blev fuktiga när jag såg mannen framför mig hålla en julmust i handen. Ska jag be om att få följa med hem eller köpa en själv. Eller hålla mig på mattan. Jag klarade mattan och dagen efter kom ett sms från någon som uppenbarligen känner mig:

“Inte fuska med julmusten detta år nu Karin, okej? December gäller. Kram Johan”

Jag kommer fanken inte klara det här.

I morse lyckades jag med konststycket att ta mig till flygplatsen i god tid men ändå komma en timme efter det att planet lyft. Så går det när man tittar på biljetten och konstaterar, japp, det lyfter halv tio. Men man har egentligen kollat på landningstiden.

Aaaaah.

Snabbt ombokad till nästa plan klockan tio, utan några marginaler inför mötet klockan 11, kommer till Bromma och tänker att jag hinner minsann inte springa inom toaletten utan slänger mig i en taxi. Sätter på mobilen. Piiiiip. Sms från chefen vars plan är sent. Tur i oture.

Jag har nu åkt för tidigt, kommit för sent och nu är jag för tidig igen.

?

Vi vänder taxin för att plocka upp chefen och AD som jag får vänta på i 25 minuter. Sedan slänger vi oss i en taxi på väg till.

Fel adress.

Väl framme vid rätt adress har en knapp i jackan gått av, jag har sovit 3 timmar i natt och för trettio minuter sedan fick jag en böter på 700 kr.

Det dyker upp ett sms om att jag är nominerad till bästa svenska tjejblogg och att jag genast måste börja blogga om hudkräm samt köpa en liten hund döpt till Mauritz.

Det enda jag har gemensamt med tjejblogg (fantastisk förklaring på min favorita killblogg) är att jag är tjej tror jag. Men med tanke på vilka namn jag hamnar bredvid i bloggares länklistor kanske jag har en chans.

Ja, beroende på om kriterierna är outfitbilder+blogg, ångestknullasupaord+blogg, snygg+känd+blogg eller enbart tjej+blogg.

I förra veckan hade någon kommenterat en youtube-film där jag är med och dansar.

“The 2 chubby ones in the front dances the best”

Tack så mycket och dra dit pepparn… Min pojkvän skrattade så han blev helt röd i ansiktet när jag, ledsen, berättade att de tycker att jag är tjock på youtube. Mina kollegor reagerade likadant och gjorde en ny dansfilm på samma tema.

Se mig dansa här.

Det kan vara så att jag idag hittat den den lägenhet som blir min nästa. Den hade ingen balkong, terass eller slående utsikt. Men var ändå jättemysig. Ligger på Gamla Väster.

Då kommer tanken “det kan ju komma något bättre”. Denna jobbiga tanke.  Denna eviga beslutsångest.

Hon jobbar på kriminalvården som en av två experter på hedersmord, och är ansvarig för att FN:s barnkonvension följs på landets fängelser. Historierna min mamma berättar över en lunch är starka. Jag blir alltid stolt över henne - och imponerad eller skrämd av en värld som jag inte känner till.

Hon har just varit på föreläsning med journalisten Per Brinkemo som skrivit boken Dumpad. Den handlar om pojken Ahmed Hassan som bor i Sverige i 13 år innan hans föräldrar dumpar honom i Somalia, utan pass, och vägrar sedan kännas vid sin son.

Jag är övertygad om att jag måste läsa den här boken.

Anledningen till att jag inte säger något om vad som händer kommande helg är att jag inte vill veta. Jag måste jobba hela helgen, avskärma mig från verkligheten och låta lägenheten förfalla runt omkring medan jag knappar copy.

Med ett litet undantag på några timmar då jag ska bjuda en vän på middag och gå en sväng till Skånes ljudpark där damn spelar live på lördag.

Idag har jag varit nära att bli strandsatt i Helsingborg utan mat och vatten på grund av ett (tydligen) tomt visakort och ett glömt tågkort.

Är det så här det känns att vara fattig, räkna mynten i fickan och hoppas att de räcker till ett paket cigaretter och en trisslott. För det är väl det de sista pengarna ska gå till.

Tröst och hopp.

Idag fick jag gå tillbaka till kontoret från stationen efter domen “inte tillräckligt med pengar på kontot” för en biljett på 87 kronor. Ställde mig på knä och lät kontorskassan förbarma sig över mig.

Cheez dippers var slut när jag kom till stationen. 3 stora sopsäckar och jag hade inte tid att stanna för att se om det kom fler.

Satte mig på tåget.

Några minuter kommer det in en tjej, sätter sig mitt emot mig och sätter ett paket Cheez dippers på bordet mellan oss.

Grrrrr.

Jag gjorde det igen. För en sekund sedan. På gapig skånska.

- HADE NI kunnat tänka er att ta sperma i huvudet för att bli fina?!?!

Det syftade på en ansiktsbehandling som går att göra hos hudterapeut. Men jag bet mig i tungan och sneglade mot praktikanten innan jag fick förklara mig.

Nåja. Hon kommer vara stark när hon kommer härifrån. Redo att bemöta manliga glåpord i en hård miljö i dagens arbetsliv. Mamma Karin har lärt sig från restaurangbranschen. Spela samma spel och de håller käft efter ett tag.

I natt drömde jag att en bloggläsare vid namn Lisa förföljde och hotade mig under en längre period. Det var högst otrevligt.

Mitt ordval och spontana utfall gör min arbetsplats till högst osäker för praktikanter att vistas på. Flera gånger har jag fått bita mig i tungan, tyvärr i efterhand, och avverkat alla ämnen från droger, fylla och mord till sexuella trakasserier.

Att säga “snälla utnyttja mig sexuellt” eller “vi dricker som fan en kväll, tar fram massa idéer och filmar allt så vi kommer ihåg” är kanske inte den bild av reklambranchen eller oss själva vi vill att hon redovisar med OH-bilder för klassen. Eller kör man kanske ppd nu för tiden.

Nivån på våra konversationer och vår humor blir oavsett väldigt påtaglig när en 14 åring står bredvid.

Jag har kommit på varför jag slutat med tre -eller tvådagarsfestandet. När väl måndagen kommer är dygnet omvänt och du får dras med en pinande jetlag innan den inre klockan är återställd till det normala.

Just nu vill jag blunda klockan 04.00 och öppna ögonen 13.00.

Öppna programmet Photo booth och gör din egen session. Det går aldrig fel.
Mina ögon rinner över av skrattårar.

Aldrig mer måste vi åka till Backen för att gå i spegelhuset.

- Jag får inte ha datorn i knät för min pojkvän för jag kan få strålning i musen.

- Vad menar du?

- Att jag behöver plats på bordet.

- Menar du allvar?

- Han gör.