Under året som gick frågade Dygnet Runt mig om jag ville börja blogga för dem. Precis som jag var. Allt från mina personliga malmöreflektioner och tips till privata kattinlägg. Med min förkärlek till Dygnet runt efter tidigare samarbete vi haft så tog jag så klart mitt pick och pack och flyttade hit.

Men nu är jag på helt egen adress igen!

www.karinafmalmoe.se

Vi ses där…

Mitt sista år som tjugonåt är förbi. Åldersnojjan slår mig som en botoxinjektion i pannvecket och jag ser tillbaka med saknad. Vad kan möjligen slå år 2008. Jag har rest massor, blivit kär på riktigt, fått mer fritid och sedan mindre igen, varit med om en jordbävning, åkt skidor, koreograferat en show på slagthuset. Och så fick jag ju frågan om jag ville börja blogga för Dygnet Runt….

Läs vidare »

Idag förstår jag precis hur Citronmuffin känner. Det är inte bra att hata så här dagen innan julafton, jag vet, men jag står inte ut med alla dessa stackars människor som får en kick av att hitta små fel hos andra och påpeka dessa så fort de bara får chansen. Det måste ge någon form av inre njutning. Ha. Jag såg att du gjorde fel. Fel fel fel. Titta där du gjorde feeeeeel. Hur bra kan dessa perfektionister må?

Om man inte vågar göra fel kan man aldrig någonsin varken göra rätt eller göra något bra. Om man aldrig vågar misslyckas kommer man inte någonstans. Om man ständigt vill vara perfekt stannar man kvar i sin trygga lilla box och slutar utvecklas.

Förresten. Människor som tar sig själv på lite för stort allvar är tydligen det nya ute. Skönt att höra. Nu kanske vi kan bli av med alla dem. Vi kanske ska börja med att informera alla på Skurups folkhögskola redan nu.

Nej. Nu ska jag fokusera på alla vackra och smarta människor i mitt liv. Kanske få mens och bli glad.

Nu har jag fått ett insider tips om att mina föräldrar inte har en gran i år. Skandal. Nu måste jag alltså sitta och stirra på min egen gran oavbrutet för att inlapa så mycket julstämning att den håller i sig till jag kommer in i huset som Jul glömde.

Varje år är det samma sak. Pappa vill banta ner traditionen till närmast oigenkännlig. Och jag får ringa och stöldskydda julbordets alla måsten för att kunna gå under namnet julbord.

Det enda som kan rädda julen från att inte dö ut i min familj är förmodligen barnbarn. Då skulle det minsann bränna till i fingrarna på far och mor. Laxen skulle gravas hemma som förr och köttet skjutas på jaktmarker vid något slott.

Mina kolor håller på att fullständigt ta över mitt liv. De innehåller 4,5 dl socker, 4 dl sirap, 3 msk kakao och 5 dl vispgrädde.

Vad är det för kärlek män envisas med att hålla fast vid till Guns n Roses och Metallica. Varje vecka är det någon man med dåligt isolerade öronsnäckor som sätter sig mitt emot på tåget och bjuder på gitarrsolon.

De är oftast kostymklädda men lite barnsliga i uppsynen, runt 33 och geléstubbigt hår. Väldressade på sitt eget sätt.

Mig påminner det mest om förvirrade tonår och musikalisk avstickare i mitt liv där den gnissliga axelrösten fick mig och mina kompisar att gå i svarta t-shirts med tryck och börja röka.

Igår firade jag att jag inte omfattas av statlig lönehöjning.

Halva grejen med att resa är att längta efter att komma iväg.

Jag är van vid att alltid ha en resa inplanerad. Det ger något att se fram emot och gör varje mörk dag och varje stressig arbetsvecka lättare. För där, några blad senare i kalendern, lyfter flyget och jag får ett par dagars nödvändigt avbrott för att ladda på med endorfiner.

Men nu har jag inte det.

Hela höstdeppigheten går inte att skylla på Sterling - jag kunde ju ha sparat både semesterdagar och pengar - men de ställer i alla fall till det.

Jag behöver inte resan just nu, inte solen, inte storstaden; men jag behöver den där bokningen för att komma upp i morgon bitti.

Det är speciellt att få vara en dröm som går i uppfyllelse.

Varje gång jag börjar skriva något som är nära och innanför.

Då slutar jag.

Varför.

Kanske för att väggarna här omkring skapar ett annat form av skrivande och tar fram endast en del av mig. Kanske för att det inte känns som mitt eget rum utan mer som en skolsal där man måste skrika lite högre och spotta till då och då. I skolsalen tar man inte av sig byxorna. Man säger “jo det är bra” till de man pratar med även om man kanske vill berätta något annat. Väggarna har trollat bort några gamla läsare och lockat fram några nya. Jag borde trycka på “radera inlägg” när jag skrivit klart det här. Men denna gången klickar jag på publicera.

Jag skulle egentligen skriva en artikel om målgruppsanpassning men som så många andra gånger när jag öppnar datorn för att jobba hamnar mina ord här. Det är som att värma upp tanken och fingrarna. De har varit stela ett tag nu. Hela jag har varit stel.

Om jag skulle hitta tillbaka. Undrar om det skulle vara bättre eller sämre. Oavsett vilket så skulle det vara lite mer av den andra som jag är.

- Hej Karin. Vad pysslar du med?

- Jag skriver en artikel om Web 2.0.

- Kan du inte lägga upp ett inspelat radiosamtal till oss, med Sarah Palin när hon tackar ja till att klubba sälar tillsammans med Frankrikes president, snälla?

- Jo, visst kan jag det.

Hon jobbar på kriminalvården som en av två experter på hedersmord, och är ansvarig för att FN:s barnkonvension följs på landets fängelser. Historierna min mamma berättar över en lunch är starka. Jag blir alltid stolt över henne - och imponerad eller skrämd av en värld som jag inte känner till.

Hon har just varit på föreläsning med journalisten Per Brinkemo som skrivit boken Dumpad. Den handlar om pojken Ahmed Hassan som bor i Sverige i 13 år innan hans föräldrar dumpar honom i Somalia, utan pass, och vägrar sedan kännas vid sin son.

Jag är övertygad om att jag måste läsa den här boken.

Nu har jag gjort en snabb översikt bland vänner på myspace och konstaterar att väldigt många står som “singel” fast de är i förhållanden.

Varför?

För att de kanske har en liten chans med Madonna som är med på vännerlistan, eller för att det där gamla exet inte ska se att man har en ny. För att kunna nätflirta och hålla dörren på glänt, om det skulle dyka upp någon med mjukare lår?

Jag vet inte, men det är väldigt osexigt att inte kunna stå för sitt förhållande. Jag skulle bli väldigt sur om jag kom in på min pojkväns sida och upptäcker att han tydligen är “skild” medan jag är “in a relationship”. Då är det nog inte rätt. Alls.

Det är ungefär som att gå runt på stan och vägra hålla handen med den man är tillsammans med. Fast på nätet. Ungefär som jag i 25-års ålder. Så himla egoistisk och taskig.

Är det rätt kan man stå på ett torg och skrika ut sin kärlek. För det finns ju ändå ingen annan som man vill hålla hand med.

Och jo, det spelar faktiskt roll. Både på nätet och på gatan. Hur ofta det än sägs vackra ord spelar det roll för tryggheten i relationen om man kan stå för sitt förhållande utanför den egna dörren.

Bekräftelse är inget fult.
Det är ett behov.
Hos alla.

Det har varit en tung dag. Inte för att solen skiner. Eller för att jag hängt i en fotostudio tillsammans med en kock halva dagen och fotograferat nylagad mat, så att näsborrarna fladdrade frenetiskt, likt dem på en vädurskanin som hittat ett helt fält med maskrosor.

Inte heller för att jag blivit kreativt ansvarig i ett projekt, som jag verkligen sett fram emot och hoppats på att byrån skulle få, för en helt ny kund och produkt.

Inte för att jag sluppit att ha ont i magen på hela dagen och ändå ätit kanelsnäckor och druckit latte med överdimension av mjölk.

Kanske för en viss tystnad.

I min mobil.

Konstigt det där. Att den totala tillgänglighet, tjugofyra timmar om dygnet som mobiltelefonen, msn, jaiku, mailen, facebook innebär kan skapa en speciell tomhet. När det är tyst. Och man vet att om någon bara ville skulle det vara så enkelt att prata med mig just precis nu.

Och visst skapar det en speciell stress för att hela världen, eller hans värld, eller hennes värld ligger där naken framför en och ger en smula inblick vare sig vi vill eller inte.

Och vi måste ju bara se efter.

Jag  är hemma!!!!!!!!

Vet inte om jag är så glad för det egentligen.

Det är hagelstormar i Spanien.

I Malmö är det 18 grader och sol.

Finns det någon gång man är mer nöjd än när någon åker på semester och får sämre väder än man själv har här hemma. Det fullständigt jublar inombords.

Så nu kan ni jubla för er själva. Jag ska till Spanien.

Jag hade ju bestämt att det var en hysterisk tjejfilm som red på en hysterisk våg. Halva filmen var precis så fjantig och modeshow som jag anade och undrade tyst hur man över huvud taget skulle kunna gråta till denna film. Sen grät jag. Och grät. Och grät.

Nu kan jag bara ligga här och tänka på hur det när hjärtat krossas. Och med min inlevelseförmåga så är det ungefär som den senaste gången jag råkade ut för ett brutalt knivhugg. Låg och grät i så många dagar att jag fick åka till doktorn till slut på grund av en fruktansvärd huvudvärk som gjorde att jag inte kunde röra mig ens några millimeter eller öppna ögonen.

- buhuu ingen kommenterar på min blogg längre.
- men lilla gumman.
- buhuu det känns som jag är helt ensam i hela världen.
- men du.
- buhuu på min gamla blogg var läsarna snälla och kommenterade.
- jag tror att man kanske inte trodde du hade så många läsare då, det är lite läskigare nu när en tidning står bakom.
- men hur förklarar du då 1000 kommentarer hos linda rosing?
- men du har inte alls samma läsare och skriver inte alls samma sak.
- buhuuuuu.

När hundar blir glada beter de sig i högsta grad oanständigt. Vår -märk väl- tik juckade på hanen som bara den av glädje när vår bil körde in på gårdsplanen då jag var liten.

Hur skulle det se ut om jag av ren glädjefnatt låtsassattepå Tomas så fort mina vänner kom på besök.

Jag har funderat på det en smula.

Eftersom jag fått veta av mina so called vänner på facebook att jag inte är så smart försökte jag igår ta tag i situationen och såg filmen “Get smart”

Didn’t help.

Det står fortfarande “most likely to get a blond moment” på facebook.

Men jag ska ge igen. Röstar tillbaka… hmm.
“Most-likely-to-eat-at-taco-bell.”

HA.